Mirakelkuren

Jag vill dela med mig av ett litet mirakelmedel som jag i min tur har snappat upp från min yogaskola. Det kan drickas, sköljas med, baddas med, inpackas och sublimeras. Det hjälper mot trötthet, förkylning, finnar och diverse andra hudproblem. Det är helt gratis och med yogiska termer heter det amarali.

Ditt eget urin.

Med hundra procents uppriktighet kan jag garantera att det fungerar. Låt säga, det jag hittills provat har gjort det. T.ex så fick jag lite hormonellt betingade hudproblem i början av min graviditet. Inte direkt finnar, men något åt det hållet. Huden i mitt ansikte betedde sig mycket underligt. Så efter att ha fått information om den här tekniken så testade jag. På kvällen baddade jag mitt ansikte med min urin. Gick och la mig. Och jag överdriver inte när jag säger att efter två nätter var min hud fullt återställd, till och med bättre än innan.

Jag har även hört att om man har väldigt torra händer kan man skölja dem i urin, trä plastpåsar på, sova med det och sedan på morgonen finns ingen torrhet längre.

OBS! Om det är så att du äter väldigt mycket animaliska produkter, främst kött eller dagligen äter mediciner så ska du inte testa det här. Men är du vegetarian och medicinfri så är din urin din alldeles egna dunderkur.

Sånt som är lite svårt att ta på

Det blev ju ett litet hastigt och märkligt avslut på relationen med Tjejen jag träffade i våras. Någonstans hade jag nog lite anat det för jag blev egentligen inte så förvånad. Men trots det så känns det ändå konstigt. För en sådan kontakt har inte jag upplevt med så många. Och det känns ganska orättvist att hon inte valde mig. För det är så det känns. Som hade hon valde bort mig. Den relationen vi kunde haft.

Ibland läser jag hennes blogg. Jag drabbas varje gång av en känsla av att hon är fel ute, att hon har byggt upp en illusion som jag vet att hon själv ser igenom och att den kan rasa vilken sekund som helst. Och jag tror det är den spänningen hon tycker om. Att allt när som helst kan spricka. Hon sa vid flera tillfällen att hon var lite rädd för mig. För att jag såg igenom henne. För att hon inte kunde spela sina vanliga spel med mig. (Och detta har jag fått höra av många, jag är mycket nyfiken på vad det är för energi jag har som får människor att reagera så.) Och jag kan ju förstå att man inte vill hänga med någon man känner sig genomskådad av.

Jag har generellt mycket svårt att hantera de här känslorna, eftersom de är så flyktiga. Någon slags ilska, någon slags känsla av orättvisa. Lättnad. Surhet. Uppgivenhet. Ledsamhet.

Kanske ses vi igen. Jag kan lite grann hoppas att vi gör det. Men tyvärr kan jag inte alls förutspå hur jag kommer reagera då. Det är ungefär lika troligt att jag ger henne en avlusning som heter duga som att jag är som om inget hänt. Man vet ju aldrig med mig. Jag vet aldrig med mig.

Lista

Nämn något som gjorde dig glad igår: Att Mannen gick med på en utflykt till affären (nästan) bara för att jag ville ha choklad.
Vad gjorde du kl 08 imorse: Jag sov faktiskt, efter att ha gått upp med Lilla M, flaskmatat kattungen och pluggat lite.
Vad gjorde du för 15 min sedan: Spelade Mahjong som distraktion från pluggandet.

Det sista du sa högt: Hör du henne?
Det senaste någon sa till dig: Det är väl klart att jag hör henne.
Vad har du druckit idag: Vatten.
Vad var det senaste du åt: Päronsplit.
Vad var det senaste du köpte: Mat och baby cat milk.
Vad är det för färg på din ytterdörr: Grön.
Vad är det för väder hos dig nu: Härlig sommarkväll, ljumt och ljust.
Godaste glassmaken: Glass med saker i. Glass!
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: JA!
Sover du tungt: Jodå.

Drömmer du mardrömmar: Mycket mycket sällan.
Favoritklädsel: Klänningar i diverse snitt. Leggings till om det behövs.
Favoritlåt just nu: Jag har nästan helt tappat det här med låtar. Lyssnar en hel del på Hello Saferide och Säkert igen. Det är bra.
Vad ser du om du tittar till höger: Sovrumsdörr och en glimt av vardagsrummet.
Vad gör dig glad just nu: Att Lilla M stod upp själv idag, med stöd av soffan. Att en liten hårboll ligger vid min hals och snuttar på mig.
Vad ska du göra härnäst: Få med mig Mannen ut i köket så vi kan ordna mat. Han har lovat att grilla.
Höger eller vänsterhänt: Höger.
Humör just nu: Ganska lugn. Lite irriterad över den här psykologikursen jag läser. Lite PMS:ig.
Favoritgodis: Choklad i nästan alla lägen. Annars riktigt sura godisar eller riktigt salta.
Kläder just nu: En zigenarkjol. Linne. Underkläder.
Sommarplaner: Plugga. Sälja saker och tjäna lite pengar. Lata mig.
Hur många kuddar sover du med: Tre, utspridda i hela sängen.
Morgon eller nattmänniska: Varierar väldigt mycket.
Vad är viktigast för dig: Att få växa.
Är du kittlig: Nja.
Snarkar du: Väldigt lite.

Stjärntecken: Kräfta.
Äckligaste insekten: Tvestjärtar.
Längtar du mest efter just nu: Att känna mig frisk och stark och liksom aktiv. Lite rutiner. Kreativitet.

Det som händer

Jag lever ju efter 'be the change you want to see in the world'. Därmed är det inte så att jag inte blir berörd. Men. Att på något sätt klänga sig fast vid något; skriva om det, prata om det, tänka på det, är kontraproduktivt. Och eftersom tid inte existerar och allt finns alltid och aldrig och ingenting egentligen finns förutom det som är just nu så...ja, här och nu finns faktiskt inga problem. (I mitt här och nu sitter jag i sängen med en kattunge bredvid mig. Inget annat finns.)

Men så läste jag det här inlägget. Och jag tänkte att hade jag inte trott som jag tror så hade jag nog skrivit ungefär exakt så.

Ännu lite till om barnmat

Är det bara jag som tycker att något är riktigt fel med att ge sitt barn massproducerad mat och tänka sig att laga egen för att man är "präktig"!?

I ett visst multinationellt företags barnmatsbroschyr stod att man visst kunde välja att laga egen mat för att, citat, känna sig sådär duktig, slut citat. Jag har lite breaking news dårå; vi har matat våra barn i årtusenden med precis den mat vi själva ätit. Vi kan fortfarande göra det. Känn på den!

Och en sak till. Du lagar inte mat till vare sig dig själv eller ditt barn för att du är präktig/duktig. Du gör det för att
a) du vet precis vad det är i maten
b) det är sjukt mycket billigare
c) det är mycket enklare
d) mycket mer miljövänligt. Har ni tänkt på alla dessa förpackningar?

Och få mig inte ens att börja med det här med pulvergröt. Har ni smakat på det? Vi får ju hem provpåsar och någon gång testade vi (efter att Lilla M i månader ätit vår egen havregrynsgröt med kanel och banan) och det både smakade och såg ut som tapetklister. Tillsatt järn och kalcium my ass. Lever vi i ett u-land kanske? Behöver vi verkligen sjukt massa tillskott?

Lilla M äter allt. Vi låter henne smaka på det mesta. Det vi håller oss ifrån är salt, nötter och kött. Just nu kör vi currygryta. Och vet ni? Det är så jävla skönt att slippa få panik för att oj, vällingpulvret/ersättningen/pulvergröten/fruktmoset/barnmaten är slut, vi måste hinna till affären!

Alltså. Jämför hela den här grejen med att du själv, vuxna person, skulle äta sådana här färdigrätter, morgon middag och kväll. Härligt va?

Plötsligt händer det

Jag har de senaste två åren velat ha en katt till. Först bodde vi i liten lägenhet i Malmö. Sen bodde vi på gård på landet med många (3) andra katter. Grisen tyckte inte om det. Alls. Men så tänkte jag att det ju var vuxna katter, och på deras revir dessutom. Så en kattunge?
Vi flyttade till huset och fick äran att ta hand om Solen en vuxen katt som var lite mellan hem, med dealen att om det fungerade med katterna så skulle vi behålla henne. Efter tolv veckor fick vi inse att loppet var kört. Tilläggas ska väl även att Mannen inte varit så förtjust i tanken på fler djur än. När vi pratat om det har vi kommit överens om att när ett djur kommer till oss, då är det rätt.

Så i fredags var jag hos grannen och lånade lite internet. När jag kommer ut i köket efter uträttat ärende står grannen med en liten pipande hårboll i händerna. Va? Vad? Hur? Han berättar att någon som var ute och promenerade hade hittat den vid vägkanten precis utanför huset. Den lilla kattungen luktade stall - och det är minst tre kilometer till det närmaste. Så fort jag tog den i mina händer började den spinna och nästla sig in i mitt hår.

Och nu ligger den i sin lilla korg och sover. Ungefär 5 veckor gammal. Vi flaskmatar den och försöker lära den gå på lådan. Och Grisen? Ja. Första dygnet var hon jättesnäll mot den, låg i samma korg och värmde den, tvättade och visade vart lådan var. Men sen blev hon jättesotis. Nu är det lite svajigt men jag tror att det löser sig.
Den stora frågan är mest vad kattungen ska heta.

Frånvaro beviljas

Dunderförkylning, Bästa Vännen på besök, kalas, föräldrarna här, födelsedag, utflykter, mängder med plugg, trädgårdsfix, förkyld tandspricknings-bebis och sånt.

Onsdag

Yogan har sommaruppehåll men vi är små vanedjur och åker in till Malmö ändå. Handla grönsaker och frukt på Möllan, hämta en hylla vi hittat på blocket och fånga dagen och sånt där. Kanske bada?

Att vara mamma

Generellt har vi regeln att 'lagd bebis ligger' när vi nattat Lilla M. Det brukar fungera kanon. Ibland kan hon gnöla lite innan hon kommer till ro men hon somnar själv utan problem och sover sina tolv timmar.

Ikväll blev hon så himla ledsen när vi lagt henne och hon verkligen skrek och grät och var hur olycklig som helst. Det är lite svårt att veta varför, men vi trodde att det var tänderna. Hon fick en alvedon och så följde jag min fruktansvärt starka känsla och tog upp henne hos mig, sjöng och vaggade. Det var så skönt att känna hur hon lugnade sig och sedan när jag la ner henne igen somnade gott inom några minuter.

Vid sådana tillfällen är jag glad att jag inte är för principfast, utan förstår att lita på mig och på henne.

Inte fullt så roligt

Redan igår var jag inte helt hundra, men, har man varit ute och kalasat hela helgen är det kanske inte så konstigt. Idag fick jag dock inse att den där hängigheten var inledningen på en förkylning. Det är så dumt! För på fredag kommer min Bästa Vän och vi har inte setts sedan jul. Det är ljudcirkel och fest och på söndag har jag kalas för att jag snart fyller år. Då landar även mina föräldrar här och nästa vecka skulle vara en sådan här skön semestervecka. Och på grund av denna hängighet har jag inte haft någon chans att ordna med min kurs så som jag tänkte, alltså att plugga som ett as så jag kan vara 'ledig' nästa vecka.

Ska vi säga som så att jag inte är jättenöjd?

Säg grattis!

Fina Underlandet har gift sig och är äntligen äntligen gravid. Grattis och världens lycka till! Ska också bli mycket intressant att höra om graviditet och att bli föräldrar i Underlandet.

Dans och dekonstruktion

I helgen åkte vi ut och dansade, för första gången på ett år. Lilla M var hemma med barnvakt och jag var piffad till tänderna. Rejvbyxor, rejvtröja, fantastisk håruppsättning, makalöst smink med mängder av glitter, dansbälte, såpbubblor och öronproppar. Helt redo för en natt i skogen. Och om det var fantastiskt! Något av det bästa med skogsfester är när man vaknar upp efter någon timmes slummer i gryningen, sträcker på sig, hör musiken och dansar in den nya dagen. Borde börja varje morgon med dans.

Min självbild förändrades rätt rejält under natten. Kan inte helt sätta fingret på det, men när jag mediterat mer på det ska det absolut beskrivas i ord. En liten smygande ego-upplösning.

Vardag

Igår somnade jag innan klockan 22. Imorse efter frukost, ungefär när Lilla M tog sin förmiddagslur, somnade jag också. Och vaknar upp till moln och regn och det gråa. Mannen tog med sig Lilla M på ärenden. Jag har rensat ut lite böcker men i övrigt legat hela eftermiddagen och läst Margaret Atwoods 'Rövarbruden' ätit miniglassar och druckit min egna fläderblomssaft.

Strax ska jag sätta igång en lammgryta som får stå och puttra hela kvällen, sätta långjäst bröd och röja lite i köket. Ikväll kommer en vän och det är en sådan där vän som man inte behöver städa inför. Eller serva.

Dagens katt

Fattar helt ärligt inte hur hon tagit sig upp eller att inte allt rasar ihop.

Med stubin kort som en jointfimp

De senaste veckorna har jag varit väldigt arg. På allt. På inget särskilt. Av förklarliga anledningar har jag ju tagit ut min ilska på Mannen, men faktum är att han har verkligen tagit tag i saker och ting.

Han tar långa promenader så gott som varje dag. Han har inte varit ute på sexsajter, kollat porr eller runkat på minst en månad. Förutom lite röka runt hans födelsedag har han varit ren i flera månader. Han är pappaledig och är verkligen den av oss som har 'huvudansvar' för Lilla M just nu.

Så. Lite grann kan jag tro att det är gammal lagrad ilska som väller upp. För på något vis har jag inte kunnat bli arg innan, när han var mitt uppe i det. När han aktivt missbrukade något fanns ju hela tiden urskuldandet, rättfärdigandet. Det var mycket svårt att reagera så mycket som jag ville. Nu kan han ta det. Han kan bråka tillbaka om det behövs, han kan trösta mig, han kan höra mig och förstå.

Men nu hoppas jag ändå att jag är klar med att vara arg. Det är inte alls så roligt som det låter.

Kräftans tid

Vi är nu mitt uppe i Kräftan vilket i stort innebär lite extra pådrag med känslor, familj och inkännande. Kräftan styrs av månen som ju också styr vårt känsloliv. Under den här perioden är det mycket bra att arbeta med olika aspekter av sig själv som kan vara lite svårare att 'känna' annars. Även att göra fint och pyssla om ditt hem och din familj är gynnsamt.

Dock är det även så att vi är mitt uppe i den starkaste yang-tiden på året; så passa på att i solen ladda på med aktiv, dynamisk och målsättande manlig energi. Detta kan du göra genom att vara mycket i solen och att göra så fort du får en impuls att ordna något.

Tripprapport - Golden Teacher

Dos: 6-8 svampar var. Osäkert eftersom vi inte har någon våg än.

Intagande: Te.

Förberedelser: Vi hade båda fastat hela dagen och gjort ett rejält pass yoga. Jag förberedde rummet vi skulle vara i med madrasser som jag klädde in med tyg, mängder av kuddar och filtar, fyllde på med värmeljus i alla ljuskoppar. Vi duschade och klädde oss i mjuka fina kläder. När teet var färdigt helgade vi trippen och drack under tystnad.

Effekter: Redan efter några minuter började vi båda få hallucinationer och den där pirrande känslan spred sig i kroppen. Jag fick även mycket starka hörselhallucinationer som höll i sig väldigt länge. Vi hade bestämt att vi skulle inleda trippen med att meditera med svampen och ligga ner och bara vara i trippen var det enda jag kunde göra. Kroppen var helt mjuk och liksom långt borta. Under meditationen blev det som det ganska ofta blir för mig på svamp; jag får tillgång till alla mina minnen och kastas runt bland allt jag varit med om. Människor, platser och händelser jag inte tänkt på på år blir väldigt levande. De visuella mönsterna var väldigt aktiva och de hade nog kunnat vara lite skrämmande om det inte varit så ljust i rummet. Efter inte så lång stund började jag bli lite rastlös och efter ytterligare en stund kissnödig. Projektet att ta sig upp och gå på toa tog en evig tid och jag fastande på alla möjliga ställen. Tillbaka i rummet började jag tända ljus och det var mysigt pysslande.
Mannen hade mediterat klart och behövde prata om sin upplevelse då han hade kommit åt ett starkt minne som behövde bearbetas. Jag tyckte det var lätt att vara inkännande och guida honom. Sen låg vi och pratade i vad som kändes som en evighet och jag gick igenom många känslotillstånd. Tänkte mycket på det här med människans strävan efter olika saker och kände mig nästan lite buddhistisk ett tag. När vi väl tittade på klockan hade det bara gått fyra timmar men vi kände oss redo att runda av - vilket tog ungefär två timmar till. Då hade trippen definitivt börjat lägga sig men känslan i kroppen fanns fortfarande kvar när jag skulle sova.

Omdöme: Golden Teacher var en skön och behaglig svamp, fast vi fick en känsla av att vi överdoserade. Peaken kom ganska snabbt och landningen var långsam men enkel. Jag hade nog inte velat vara på fest och dansa med den här svampen eftersom jag blev så himla mjuk i kroppen (kan dock ha berott på doseringen). Den var inte överdrivet fnissig och inte heller kolossalt visuell. Tror att det kan vara en mycket bra första gångs svamp, alternativt att trippa själv på.

Vänner och andra man känner

När vi bodde mitt inne i Malmö fick jag ibland känslan av att vårt sociala liv mycket berodde på läget. Det var lätt för människor att komma upp till oss, det var lätt för oss att kila ner på stan och ta del av vad det nu var som hände. Vi hade aldrig regelrätta fester (due to alkoholintoleransen) men många andra get-togethers. Minst en gång i månaden var det så många människor i den lilla tvåan att man bokstavligen fick kliva över folk för att ta sig fram.

Sen flyttade vi. Och jag tänkte att kanske är det nu alla faller ifrån. Det blir liksom ett litet test. Så när vi hade första ljudcirkeln var det så sjukt nervöst. Vi hade inte hört något säkert 'ja vi kommer' från någon. Så vi vånades lite. Och förvåningen när det började ramla in människor! Och så har det faktiskt varit sedan dess. Det kommer folk och hälsar på. Våra vänner har inte glömt oss. Och jag känner att det är en ganska maffig bekräftelse det där. Vänner är bra grejor.

Inget nytt egentligen

Jag känner mig så dum eftersom något har hänt med min dator/internet/något annat som jag inte förstår så jag kan inte kommentera. Inte ens svara på kommentarer hos mig själv. Mycket mycket störande.
Men jag finns där även om ni inte ser mig.
På ett icke-creepy sätt.

Tillägg

Fast när man fastar på enorma (förhållandevis) mängder vätska så blir man också enormt kissenödig. Tycker det är skönt att jag är hemma när jag gör detta så slipper jag att leta efter en toalett en gång i timmen.

Plötsligt händer det

Det har varit min ambition ganska länge att fasta två dagar i veckan. (Detta bör man endast göra om man är vital.) Och så förra söndagen så hände det bara. Ett litet tankefrö kvällen innan och när morgonen kom tänkte jag att jag får se hur det går. Det gick fantastiskt! Så numera fastar jag torsdagar och söndagar. Ännu har jag inte märkt några större effekter - men det känns bra.

Optimalt vore om jag endast drack vatten, men jag mjukstartar och dricker även lite juice, te och i undantagsfall smoothie och buljong.

Det där livet

Och den där tystnaden som uppstår när någon frågar mig hur jag har det.
Va? tänker jag och frågar mig själv hur jag har det. Hur har jag det?
Jomen, det är ju sådär lagom ospännande. Mannen är pappaledig och jag skriver och läser och skriver och läser. När jag inte pallar göra det städar jag eller bakar. Jag har inte tittat i min kalender på flera veckor eftersom det yttepyttelilla som finns inplanerat kan jag hålla i huvudet. Varje dag försvinner i ett nafs.

Så det finns inte så mycket att berätta när folk frågar hur jag har det. För allt är precis som vanligt. Så mycket vardag att det skulle kunna vara tråkigt, om jag hade fokuserat på det. Men jag fokuserar på...något annat? Kanske är jag egentligen märkligt ofokuserad. Kanske är det det här med att bo på landet. Kanske är det det här med att ingen av oss har någon aning om vad som händer i höst.

Men jag mår bra. Jag skrattar varje dag. Det lilla som finns inplanerat är fina saker, fina människor. Resten får vi väl lita på att det blir som det ska. Och så kanske jag behöver erkänna att det bor en liten drama queen i mig.

Jag stammar när jag skriver

Jag pluggar ju nu igen. På distans som vanligt. De här sista stackars gymnasiekurserna jag behöver för ett fullständigt betyg. Strax är jag klar med Engelska C. När man pluggar på distans, vilket ämne det än är, så skriver man himla mycket. Ord ord ord. Tycka och diskutera och veta och herregud vad trött jag blir på mig själv. För ska en diskussion (med mig själv) bli bra så måste jag faktiskt bestämma mig för en åsikt. Det går inte an att vara inkluderande och förstående och accepterande. Oftast går det bra. Det flyter liksom. Men ibland känns det som att jag dels upprepar mig hela tiden. Och dels som att jag krystar ut varenda mening. Så håller det på tills allt saknar mening.

Så nu vet ni vad jag sitter inne och gör när det är 30 grader varmt och sol ute.

Vi kan väl fira med en glass?

Detta är inlägg 300.
Som en liten födelsedag. Grattis bloggen!

Punkt med stor igenkänning

Den där checklistan igår; mycket användbar! Det är väldigt lätt att kolla av vart man ligger. Vi kände igen oss i en del som alltid är, en del som kommer och går och en del som vi faktiskt inte tänkt på.

Det som var mest igenkänning på är det här med att ett spirituellt par märks. På fest, möten, sammankomster. Vi märks. Vi har aldrig arbetat för att märkas och inte ens i början när jag var alldeles ny in i gemenskapen hängde jag särskilt nära Mannen på fest. Jag försökte hitta andra att hänga med och lära känna. Vi kanske inte ens kysstes på hela kvällen. Ändå visste alla med en gång och med stor tydlighet att det var Vi.

Och vi får också många komplimanger. För vår trygghet, styrka, energi. För förmågan att se och hjälpa andra. Att vi tydligen kommunicerar väldigt rakt med varandra (hur man nu annars ska kommunicera?) och gör det samma med andra. Och stundtals kan dessa fina ord kännas lite som att vi ljuger folk rakt i ansiktet, särskilt när det varit jobbigt. Men faktum är ändå att ingen av oss har ansträngt oss för att ge en viss bild. Vi bara är.

Insikt

Du blir vad du älskar

Checklista; hur du vet om du är i ett spirituellt förhållande

- intensiva tillstånd ökar över tid
- huvudfokus ligger på utveckling
- ni omfamnar alla aspekter av livet, ignorerar inte världsliga detaljer eller obehagliga saker
- ständig rörelse, inspirerade, klagar inte på hur saker är utan gör det allra mesta med det livet ger
- inre säkerhet
- allt som händer är viktigt och ses som ett tillfälle att lära sig
- finner ständigt lösningar tillsammans eller var för sig. Inget behov av att vänta på den andra, båda parterna tar eget ansvar
- allt är en manifestation av lagen om polarisering; attraktion. Uppmärksamhet på den polariserande dynamiken
- är i bra andlig form, är alltid 'på', stabilitet, fullt av energi, lekfullhet, ett väldigt levande förhållande.

Ett spirituellt par som aktivt och medvetet arbetar med sexuell kontinens, polarisering och har intentionen att utvecklas märks alltid. Deras energi och kraft inspirerar andra.

Storm

De senaste veckorna har vi grälat mycket. Jag har grälat. Skrikit. Tryckt tryckt tryckt på alla knappar jag kommit åt. Tryckt hårt. Pressat. Sen har stormen bedarrat. Tystnaden efteråt är fullkomlig. Bedövande. Och i det uppstår tillfällen då vi verkligen möts och hittar tillbaka. Men så har minsta sak tänt min ilska igen. Och jag har släppt efter, släppt ut. Ut med allt.

Transformation är sällan smidig. Längtan och intuitionen att komma framåt, vidare, uppåt är stark. Det är en egen kraft. Gräl har en tendens att bli abstrakta och jag försöker hela tiden (efteråt när vi faktiskt pratar) att konkretisera. Göra fysiska praktiska förändringar. Det hjälper. Det är något att hålla fast vid när stormen tar tag på nytt.

Att hitta hem

Det bor tydligen en liten rastlös person i mig. Det är märkligt att jag inte upptäckt det innan. Den där personen är inte bara rastlös utan ganska rotlös också. Jag har inget 'hem' dit jag ständigt återvänder. Jag har platsen där jag växte upp, men varken är född på eller har släkt. Platsen mina föräldrar bor på nu, där jag inte växte upp men bodde några år. Malmö. Älskade stad. Och huset vi bor i nu. Men inget är så som jag föreställer mig att ett hemma är. Där man vet att man kommer ifrån och alltid kan återvända.

I det här blir framtiden lite svårare än vad jag tidigare trott. För innan har jag ju varit övertygad om att jag på kunde och ville sätta ner mina bopålar djup och stanna länge. Nu vet jag inte längre. Och i all dimma den sista tiden är vi äntligen helt överens om en sak; vi håller oss öppna. Är det meningen att vi ska bo någon annanstans kommer det visa sig. Då agerar vi. Lite mer Taoism.

Torsdagsnöje

Jag passar på att vara husmor när det inte är sol ute. Receptet sa att det skulle bli runt 36 bullar. Det blev närmare 60. Hur gick det till? Sen skulle jag vara mycket tacksam för era bästa bullbakstips. Det här är inte min starkaste gren.

Livet

Om jag bortser från den här aspekten så måste jag säga att livet är väldigt bra nu. Arbetet med Kali fungerar - förutom att en relation sållades bort ganska bryskt så har inget omvälvande hänt. Jag känner mig tvärtom väldigt lycklig och harmonisk. Ibland kan jag dock känna att någon vi känner kommer dö under den här perioden. En av de största poängerna med att arbeta med Kali är att övervinna sin rädsla för döden och därigenom leva mer. Och för att övervinna något behöver man ju möta det.

Vi pratar en del om framtiden. Vart vi ska bo. Hur vi ska leva. Vad vi ska göra. Jag håller på att lista ut hur mitt arbete ska se ut - jag ska skapa ett helt nytt yrke. För jag tror inte att det jag vill göra finns. Under tiden ska vi ha fler barn. Och jag önskar mig en älskarinna, tack så mycket. Och fler djur.

Så just nu tänker jag en hel del. På hur det är och hur det ska bli. På sommaren och resten av livet. Och på att allt är precis som det ska vara.

Sömnyoga

På workshopen häromdagen fick bland annat göra Yoga Nidra, sömnyoga. Det är en djupmeditation som är skrämmande effektiv och för det mesta så somnar man. Eller, för det mesta somnar jag när jag gör den.

Men det var annorlunda nu. För det första hade vi ju pratat så mycket om sömn och drömmar att så fort jag började glida in i det första sömnstadiet så frågade jag mig själv är jag vaken nu? Bara frågan gjorde ju att jag inte somnade och istället sjönk djupare in i mediationen.

Mot slutet började jag märka effekterna rejält. Hela mitt chakrasystem var fullt aktiverat och min kropp vibrerade av energi. Kraftigast var det på baksidan av kroppen - som vilade tungt mot golvet. Det vibrerade och pirrade och pulserade och det kändes nästan som jag lyfte från golvet. Eller sjönk in i det.

Efteråt insåg jag att jag var långt bort - högt upp. Hela min varelse var på en annan frekvens, ungefär som när jag landar efter en tripp. Tanken var att vi skulle äta lunch men jag kunde inte få ner en bit. Mat är ju jord och i det tillståndet skulle det bara dragit ner mig. Och jag ville inte ner så fort.

Yoga Nidra. Rekommenderas.

Lucid Dreams

Igår var jag på en workshop som med namnet The Art of Lucid Dreaming. Det handlar i korthet om att vara medveten att man drömmer. Lucid dreams är något vi ibland har spontant men är även något vi kan träna oss till. Vid en hög grad av medvetenhet kan man t.ex kommunicera med sina drömkaraktärer och därigenom kommunicera med sitt undermedvetna. Detta kan lösa upp knutar och blockeringar som ger effekt även i vårt vakna liv.

Det var en otroligt intressant och intensiv dag och efter ett tag så blev det lite overkligt alltsammans. Vi pratade om drömmar som om det var 'verkligt' och gränserna mellan verkligt och medvetet liksom suddades ut lite.

Ett första steg i att uppnå klardrömmar är att börja arbeta med att minnas sina drömmar. Ett knep är att innan du rör på dig gå igenom drömmen i ditt huvud flera gånger och sedan skriver du ner den. Ha block och penna bredvid sängen. Skriv helst ner drömmen med en gång. Om detta inte går så har du redan 'fäst' drömmen i ditt medvetande genom att gå igenom den så du kan även göra det senare under dagen.

Happy dreaming!

Klicket

Mannen har en kompis på besök. En kompis som är generös, pålitlig, snäll mot Grisen och fin mot Lilla M. Men jag kan inte med honom. Alls. Och ni vet hur det ibland bara klickar med någon helt oväntad? Här är samma sak fast tvärtom. Vi klickar inte alls utan synbar anledning.

Den egna dagen

När skrutten var lite tog vi med henne på yogan varje vecka. Men så blev hon ju större och krävde allt mer uppmärksamhet och är mycket mer livlig. Så vi har infört ett varannan vecka-system.

Varannan vecka stannar jag hemma med Lilla M och Mannen få åka in till Malmö och får om han vill hela dagen till sitt förfogande.
Varannan vecka åker jag in och lämnar familjen hemma.

Detta har så många fördelar att det inte är klokt. Bara det att ha två hela dagar i månaden då man får göra vad man vill är underbart. Sen för den som är hemma att få ha lite egentid där. Ja. Hittills är det bara bra.

Och denna veckan är min vecka. Jag ska gå på loppis, luncha med en kompis, handla mat, yoga och shaktigrupp. Ah! Got to go!

Exempel

Jag har inte en koncentration nog att se ett helt avsnitt av Private Practice utan att bli rastlös, orolig och splittrad. Men kan inte heller uppbåda energi nog att göra något annat.

Behöver jag säga hur lite jag tycker om det här?

Den alltid närvarande ilskan

När jag först fick mina diagnoser blev jag lite lättad. Sen följde en lång tid då det bara kändes skönt. Avslappnat. Ganska neutralt. Efter ett par år kom ilskan. Det är fortfarande den som är mest framträdande.

Inför varje strörre förändringen i mitt liv kommer de där, som två spöken. Eller demoner. De styr mitt sinne och min kropp. De får mig att känna saker jag inte vill känna. De får mig att må på ett sätt jag inte vill. De får mig bete mig på sätt som jag inte vill bete mig på.

För det mesta ligger ilskan lite så i bakgrunden. Men även om den inte är framträdande så finns den alltid där, redo att blomma upp. Idag orkade jag inte följa med Mannen och Lilla M på utflykt. Trots att jag var sminkad och klar så gick det inte. Och fast jag känner att idag, och varje dag, har så mycket potential så kan jag inte göra något. Jag blir så nära apatisk jag kan föreställa mig. Varje produktiv sak jag lyckas ta mig för är en liten seger. Varje dag då jag är aktiv är en förvåning. En liten lycka. Att jag ibland fungerar så som jag föreställer mig att vanliga människor fungerar.

Jag har tid hos läkare för att få medicin. Om den påverkar mig på samma sätt som sist betyder det att jag inom någon månad kommer vara lugn och alert, tålmodig och trygg. Aktiv och stabil. Jag kommer klara av överraskningar och oväntade situationer. Jag kommer inte behöva äta i tid och otid för att inte somna. Jag kommer vara full av energi och vilja och lust.

Och sluta vara såhär arg hela tiden.

Kommentera mera

Någon har hänt med mitt konto eller blogger eller min dator(?). Även fast jag är inloggad så kan jag inte skriva kommentarer, vare sig på min blogg eller någon annans. Jag löser detta som jag brukar lösa tekniska problem - väntar och hoppas på att det ska gå över. Så tro inte att jag nonchalerar det ni skriver. Tvärtom.

Fast jag intalar mig att det inte är sant

Lite nu och då får jag enorma kli-attacker i ögonen. De rinner (eftersom jag kliar så mycket) och svider och blir efter ett tag alldeles röda. Detta kommer helt random och länge verkade det inte finnas något mönster.

Men. Till slut. Har jag fått inse att jag förmodligen har en viss överkänslighet mot katt. Och inte katt hela tiden utan antingen 1. många katter på en gång eller 2. fällande katt. En blandning av de tu blir olidlig.

Just nu fäller Grisen.

Balanserat Liv

När Mannen utbildade sig till coach fick alla bidra med övningsklienter som de sedan bytte med varandra. Ulrika blev min coach - jösses vilken spännande resa! Under de år som gått har vi alla hjälpt varandra i omgångar och vi ser varandras olika styrkor. Med henne befäste jag för några veckor sedan att det är med kvinnor och kvinnors resa i kvinnligheten som jag vill arbeta med; det var så fantastiskt att hjälpa Ulrika i hennes resa.

Ulrika var också den som visade mig vägen in i konsten. Jag hade varit sugen länge och med hennes otroliga inuition visade hon mig vägen, guidade och gav mig utrymme. Min allra första tavla målade jag i hennes ateljé och den tavlan säger så väldigt mycket om den process jag var inne i just då.

Ni märker vilken fantastisk person hon är va? Tänkte väl det. Och därför tänkte jag att ni kunde kika inte på hennes blogg tillika hemsida. Gör med fördel de övningar hon bjuder på!

Barnmatens vara och inte vara

Jag blir uppriktigt lite rädd när jag ser att föräldrar på riktigt endast köper fabriksmat till sina barn - inklusive frukt. Jag blir ledsen när jag läser i ett barnmatsföretags brochyr att man visst kan välja att laga egen mat för man då får man den härliga känslan av att gjort maten från grunden men att man genom att välja fabriksmat gör sig helt säker på att maten har rätt näringsinnehåll.

När jag skulle sluta amma skrutten stod jag och tittade på vällingpaketen i affären. Vad är det egentligen i välling? Måste jag köpa ett pulver? Kan man göra själv? Och så hittar jag den här sidan. Samma dag mixar jag lite havregryn med min stavmixer och testar. Lilla M älskar sin välling!

1 portion havrevälling:
1,5 dl vatten
1,5 msk havre
0,5 msk fett

Vispa i en kastrull så det inte blir klumpar. Låt koka upp. Rör. Det är färdigt när det tjocknat. Blanda i flaskan tillsammans med 1 dl kall vätska (vatten, havremjölk eller gammaldags mjölk).
Dubblar du mängden havre blir det perfekt gröt. Jag brukar blanda i en halv mosad banan och lite kanel.

För att göra det enkelt för mig har jag en burk med havre som är finmixad till vällingen, och en lite mer grovmixad blandning till gröt. Men det bästa är att du kan använda vilka gryn som helst; dinkel, quinoa, vete, råg, majs, ris. Till råga på allt är det sjukt billigt. Så billigt att jag inte tyckte att det var några problem att köpa betydligt dyrare nyponskalsmjöl att kunna blanda i ibland. Lite extra c-vitamin sådär.

Pulver? Va? Varför? Kan någon berätta för mig varför?

Mer

Har läst mitt förra inlägg en miljon gånger. Och tänker att det säger en del om mig det där. Men också utelämnar jag mycket. Jag besvarar inte den stora frågan varför. Jag håller människor på armlängds avstånd för att jag inte orkar med vad det innebär att släppa nära.

Exempel: Under mitt första friska år gjorde jag mycket. Jag flyttade hemifrån och började plugga och träna. Men framförallt koncentrerade jag mig på mitt sociala liv som till dess varit nästintill obefintligt. Jag kompisdejtade hej vilt, låg med män till höger och vänster, lärde känna människor på tåget, bussen, utestället, gymmet, plugget. En tjej som jag träffade genom det sistnämnda träffade jag i det senare.

Hon var, förstår jag nu senare, helt beroende av drama. Hela hennes liv var drama, och hon tog mycket tydligt olika roller. Horan. Den smarta tjejen. Den världsvana. Mamman. Frun. Älskarinnan. Och mitt i allt det kom jag och mig öste hon över allt på. Ganska intressant - ett tag. Förutom att hon gjorde misstaget att kategorisera in mig i ett fack. Allt för att jag skulle passa in i hennes drama. Vår relation var kort och instensiv; inledd och över på inte ens ett år. Det slutade genom att jag, efter att ha våndats några veckor, faktiskt satte mig ner och berätta allt jag kände.

Att jag kände mig låst av henne. Att det saknades dynamik och balans. Att jag hela tiden utvecklats medan hon ville hålla mig kvar. Åh, vilket samtal. Hon gick från chockad till ledsen till skitförbannad. Och självklart var ingenting detsamma efter det. För såsom jag hanterar saker - rakt och ärligt och ibland en smula burdust, och det enda jag har för ögonen är utveckling det är det ärligt talat inte så många som pallar. Har man inte sett den sidan hos mig är det nog lätt att tro att jag är lite menlös. Snäll. Lättstyrd. Särskilt om man vill tror det.

För i förra inlägget kunde det låta som att jag är konflikträdd. Det upplever jag verkligen inte. Utan jag har helt enkelt gett upp att 'reda ut saker' eftersom det inte är så många som strävar efter det. De är nöjda med sina röror och dramor och kaos. Det raka, sunda, ärliga och harmoniska är skitläskigt. Det innebär ju att man måste börja vara det med sig själv. Och ärlighet skrämmer folk mer än något annat.

Tråkigt? Kanske inte. Men lite party pooper blir det över det.

Play it safe

Jag är så jävla tråkig. Och försiktig. Och andra saker som jag ínte hittar ord för men som innebär att jag alltid spelar säkert. Tar aldrig risker. Jag försöker ha tillit till processen Livet och lite på att allt kommer när det ska. Jag har haft min beskärda del av utmaningar, tack så mycket, men jag är ju inte heller den som skaffar mig utmaningar i onödan. Välj dina strider kan jag säga till andra. Till mig själv tycks jag säga Välj inga strider. För jag är faktiskt den som går därifrån.

Nej. Fel. När jag verkligen verkligen verkligen bryr mig stannar jag tills jag nästan kräks. Jag nöter och slåss och kämpar och vrider och vänder och väntar. Som med Mannen. Jag ger inte upp. Vår relation är så jävla bra och lite missbruk och missförstånd och missuppfattningar förstör inte den. För jag är kvar.

Men oftast så går jag. Jag ser konflikten nalkas. Den jobbiga energikrävande relationen. Jag ser personen. Och inser att hej, här har vi en konflikträdd dramaqueen. Och så stannar jag. Även om...? Jag tänker även om det är det jag behöver. Jag behöver nötas lite. Känna lite mer än den här ständiga förnöjdsamheten. Jag är alltid betraktaren. Möjligtvis regissör med det var så länge sedan jag var skådespelare. Som jag agerade. Och jag vill. Jag vill in i en relation med Tjejen med jag orkar inte med allt jävla meck. Jag kan stå här och vara stark och tydlig och ärlig med kan fan inte vara det för någon annan. För henne. Jag såg framför mig hur det kunde bli. Om vi alla spelade vår kort snyggt. Harmoniskt.

Istället så detta ständiga drama. Och jag spelar säkert.

Angående att Mannen blev misshandlad på jobbet

- Jag är med om något traumatiskt och får komma hem till ett underbart hus, min flickvän som älskar mig och vår fantastiska bebis. Jag har gott om verktyg att hantera en kris och ett stort socialt nät. När ungrarna på jobbet är med om något traumatiskt, som att orska en annan människa fysisk skada, blir de inlåsta.

Så han är vid gott mod och grubblar inte. De enda fysiska skadorna han har kvar efter att skrubbsåren läkt är en ond axel. Mjukdelarna tog stryk men sjukgymnasten har tejpat och gett övningar. Sen är vi ju övertygade om att det är Kalis inflytande i vårt liv. Det räckte inte med den planerade pappaledigheten. Mannen var klar på det jobbet och skulle bort nu.

Jag hämtade mig ganska fort från chocken att vakna mitt i natten av att han kommer hem och är helt ledsen. Vi mår bra och ser fram emot en 'ledig' sommar. Inget schemalagt jobb. Lilla M:s första sommar.

Åh, Kali.

To all those who are discontent with the slow progress that is imposed by the rhytm of life, invoke Kali:

"Most of the time this happens when the being starts to feel the strokes that transforms the disorder or the chaos within them into the pure and perfect truth. For she attacks with an irresistible power only that which is wrong and depraved within them, purfiying through the fire of pain what is impure and faulty. She can do a single day, in no matter what respect, what would have otherwise lasted for centuries" (Sri Aurobindo)

Ännu roligare

Den vegetariska kokboken har också en avdelning för desserter.
För vi känner ju alla till hur mycket kött efterrätter brukar innehålla.

Lite roligt

Hur kommer det sig att man i en vegetarisk kokbok har ett kapitel för grönsaker?

Roligt!

Tillfälligt kaos

Min byrå bredvid sängen är inte alltid så prydlig som jag skulle önska. Måste dock tillägga att disk plockar jag undan med en gång.

Även solen har sina fläckar osv.

Jag är så jävla förbannad idag.

På allt. Redan innan lunch hade jag fått sju utbrott och inte ens mat och sömn har hjälpt. Jag har mest tagit ut min ilska på Mannen vilket förmodligen är orättvist. Han har tagit hand om Lilla M hela dagen men jag ser bara vad han gör 'fel'.

Jag blir förbannad på internet. På folk på internet. På folk som inte kan stava. Som särskriver. Jag blir dömmande och tycker att det är enormt provocerande med människor som inte kommer någonstans som snurrar runt på samma fläck med liksom låtsas som de förstått vad det är frågan om. De som inte vaknat.

Kali? PMS? Ingen vet. Men håll er undan.

Buddha verkar vara en cool kille, men Buddhismen är inget för mig

Vi har en gammal vän till Mannen på besök i helgen. Hans andliga uppvaknande skedde genom Vipassana. Han ville komma och besöka oss för att få ytterligare stöd, inspiration och gudining i sin utveckling. I det inledande samtalet började han med att förklara att han ju egentligen kände att den Buddhistiska traditionen för honom var vattentät och mellan raderna kom det fram att han inte var intresserad av andra filosofier. Inte utan att jämföra det med det Buddhistiska.

För det första är det det här med att inte ha några begär. Efter något. Det innebär att du inte ska ha några mål eller sträva efter något annat sinnestillstånd än det du är i just nu. För det är när du fullt ut accepterat nuet som du kan uppnå lycka. Det är motsträvigheten att acceptera som gör oss olyckliga. Om man upptäcker obalanser och/eller blockeringar i sin kropp behöver man inte utforska de vidare (för att ta reda på hur de uppstod och hur de påverkar en och vad lösningen är) utan du ska bara meditera, observera, acceptera. Sen försvinner det av sig själv. Allt är lidande och poängen med livet är att inte lida.

Eh? Helt ärligt hade jag inte trott att de Yogiska och Tantriska traditionerna (som härstammar från Hinduismen) var så olika Buddhismen. Men hej, vad fel jag hade. Jag säger inte att det är fel eller inte fungerar. Men det är inte min väg. Jag tror på att längta och sträva och jag tror att det kan ske samtidigt som jag helt omfamnar nuet. Jag tror på att utforska mig själv, min kropp, min själ, mitt sinne. Jag tror på att uppleva så mycket som möjligt. Framförallt tror jag på chakrasystemet och genom det systematiskt kunna arbeta med mig.

Dessutom upptckte jag att det är väldigt svårt att kommunicera och arbeta med någon som har en sådan annorlunda verklighetsuppfattning. Våra olika kunskaper har kommit till oss på olika sätt. Han började med att intellektuellt lära sig metoden och filosofin, sedan kände han att det var rätt. Jag kände att det var rätt först, och sedan började jag studera det. Mycket olika approach.

Jag är inte Buddhist i alla fall.