Det blev ju ett litet hastigt och märkligt avslut på relationen med Tjejen jag träffade i våras. Någonstans hade jag nog lite anat det för jag blev egentligen inte så förvånad. Men trots det så känns det ändå konstigt. För en sådan kontakt har inte jag upplevt med så många. Och det känns ganska orättvist att hon inte valde mig. För det är så det känns. Som hade hon valde bort mig. Den relationen vi kunde haft.
Ibland läser jag hennes blogg. Jag drabbas varje gång av en känsla av att hon är fel ute, att hon har byggt upp en illusion som jag vet att hon själv ser igenom och att den kan rasa vilken sekund som helst. Och jag tror det är den spänningen hon tycker om. Att allt när som helst kan spricka. Hon sa vid flera tillfällen att hon var lite rädd för mig. För att jag såg igenom henne. För att hon inte kunde spela sina vanliga spel med mig. (Och detta har jag fått höra av många, jag är mycket nyfiken på vad det är för energi jag har som får människor att reagera så.) Och jag kan ju förstå att man inte vill hänga med någon man känner sig genomskådad av.
Jag har generellt mycket svårt att hantera de här känslorna, eftersom de är så flyktiga. Någon slags ilska, någon slags känsla av orättvisa. Lättnad. Surhet. Uppgivenhet. Ledsamhet.
Kanske ses vi igen. Jag kan lite grann hoppas att vi gör det. Men tyvärr kan jag inte alls förutspå hur jag kommer reagera då. Det är ungefär lika troligt att jag ger henne en avlusning som heter duga som att jag är som om inget hänt. Man vet ju aldrig med mig. Jag vet aldrig med mig.
Mitt problem var att jag upplevde att ni satte er över mig. Visst har jag tusen illusioner, tusen sätt att manipulera, att skala av och skala på. Men det har alla människor. Och det finns ingen fullkomlighetslära. Jag tycker om er fortfarande, men jag upplevde att ni var mer intresserade av att få mig att tänka som er än att lyssna på hur jag såg på saker och ting. Och just då, blev det för tungt att vara en mot två. Det blev en maktobalans. Och illusionen som kan rasa när som helst - den står jag för. För jag tycker allt är instabilt och skört. Det är den jag är. Kärlek kan vändas i hat på ett fåtal sekunder. Och ja, jag gillar dramatik. Men av någon anledning har jag formats så, och tycker man om mig får man väl se det vackra i mig snarare än försöka forma om mig som lera.
SvaraRadera