Att få äta upp sina ord

- Vill du titta på en film?
- Jo, men först vill jag blogga, kolla mejlen och röka upp den där halva fetingen jag har kvar, svarar Mannen. Så fortsätter han med lätt retlig och ironisk röst i tron att jag ska skrika nej
- Sen kan vi ju spela datorspel först!
- Javisst!* Vad finns det som man kan spela två? Backpacker? Kan vi sitta i sängen?
- Hm. Ja. Det kan man ju vara två på.

Tystnad.

- Du älskling?
- Mmm.
- Det där kallas att få äta upp sina ord. Kommer du in till mig när du installerat spelet?





* min nya metod för att skapa mer lätthet i mitt liv - spontant svara ja på olika förslag. Promenad? Ja! Hoppa fallskärm? Ja! Laga sniglar? Ja! Alltså, maximera mina möjligheter.

Den berömda vardagen

September månad har varit så väldigt lugn och stillsam på många sätt. Jag har haft minst två yogapass i veckan, dragit igång med min egen träning, haft en del möten och vilat mycket. En del logistik med hämtning och lämning, synk av scheman, bil och buss. Och då är det kanske inte konstigt att det inte finns så mycket annat att skriva om.

Kan också spela roll att min dator kanske har dött stora drunkningsdöden och att längre texter inte är optimala att skriva på telefonen. För jag vill ju berätta mer om bröllopet, och de båda resorna, om shanga och om att röka bong och hitta andra världar och om drömmar. Inte bara skriva om katter och barn och graviditet.

Dagens katt

Ett vitt år

Det är både lättare och svårare att under denna graviditet vara vit. Förra gången hade jag det så lätt i början genom att de första fyra månaderna bo på ett retreat.

Nu är det kanske inte svårare, men annorlunda. Ett år utan psychadelies. Ett år med helt andra krafter, ett helt annat fokus. På något sätt vill jag utmana andra till det, för tyvärr har jag många knarkisar i min omgivning som skulle tycka att ett vitt år var ett straff. Det är det inte. Det är nyttigt och renande.

Inte ens johannesört får jag dricka liksom.

Tydligen eftertraktad

Det händer sig allt oftare att jag öppnar mejlen och där ligger en förfrågan om jag kan föreläsa. Det lönar sig tydligen att vara duktig, billig och glad.

Mvh,
Försörjer sin familj med 10 000 i månaden alt. Lite desperat.

Sånt jag gör

- påbörjar mentorsutbildning
- åker kors och tvärs över halva Skåne
- inleder projektet Städa Bilen, inklusive tvätt av barnstolsskydd
- bakar och går på kalas
- städar nästan inget alls i huset, vilket snart kommer bita mig i rumpan
- och på tal om biten så gör dessa kattloppor inget annat än att käka på mig

Väntan III

Förmodligen helt normalt att jag från tid till tid glömmer bort att jag är gravid för måste påminna mig om att

nej, inget vin för mig
nej tack, ingen feting idag
inte köpa nya vanliga byxor
äta så himla nyttigt jag bara kan fast mest sugen på nudelsoppa. Och frukt.

När jag var gravid med Mumsan var jag medveten om det hela tiden, från vecka fem till fyrtiotvå. Kanske lite skönt att kunna fokusera på annat den här gången.

Väntan II

Utflykt - bildbevis

Vi kallar det flexibilitet

När man (jag) gjort en läsning åt Mannen kvällen innan och fått fram att han ska öva på att vara mer spontan, äventyrlig, nyfiken och busig i vardagen...

...då säger man 'javisst' när han föreslår att man ska åka till Ale stenar för att det är fint väder (istället för att ordna i trädgården som jag hunnit tänka ut). Detta kallas att vara flexibel. Eller att vara en stöttande fru, vilket som känns bäst.

Affirmation

Jag gör det jag vill för att jag vill det. Jag skapar mig själv. Jag gör mitt bästa, just nu. Jag är snäll mot mig själv.

Detta kommer jag ihåg när jag fastnar i hur andra (samhället normer människor) lever. Fastnar i jämförelse. Fastnar i att jag nog borde göra mer, borde kunna mer.

Kanske skulle det vara lättare om mitt handikapp syntes utanpå. Kanske skulle jag faktiskt få större stöttning i det jag gör, än att bemötas av något slags överseende. För inget heltidsjobb väntar på mig, någonsin. Jag är inte anställningsbar, jag skulle gå sönder. Men likväl arbetar jag, varje dag. Att komma upp ur sängen i tid är fortfarande en bedrift för mig. Att ta på mig kläder. Att äta. Att få saker gjort.

För under så lång tid var min verklighet en annan och jag får varje dag arbeta med mig själv för att visa att det inte är så längre. Och tack och lov har jag getts möjligheterna att skapa mitt luv precis som jag vill ha det, att hålla precis det tempot jag behöver för stunden och göra det jag vill. Det är jag tacksam för.

Väntan

Så går man där och känner efter. Mens på gång? Eller inte? Man går två dagar över tiden. Man gör ett test som visar ett starkt streck och ett svagt. Man önskar sig två starka. Man väntar någon dag och gör ett test till, men samma resultat.

Åh, jag önskar mig liiiite bättre tålamod. Och en hundring så jag kan köpa ett par tester till.

Äntligen inredning! eller såhär ser det ut hos mig IV

Vårt sovrum, med fönster åt två håll och i princip bara en stor säng. Jag tror inte att det är bra för sömnen att ha massa saker i rummet, så jag försöker hålla det lätt.

Färgvalen är mycket slump, det har bara råkat bli mycket rosa och lila. Tavlan har jag målat, lampan i taket älskar jag och så även lampan på byrån. Byrån är för övrigt min och står i huset för ambitioner och självförverkligande. Därför finns där bara mina absoluta favoritsaker.

Sängborden köpte jag på loppis för tio år sedan. Jag har mina skor som dekoration, gör som vanligt stilleben i alla fönster. Är mycket nöjd med lösningen i garderoben och mattorna har min mormor gjort. Frågor på det?

Livet som gift

Och efter en dag på språng och promenader på hårda stadsgator är mina ben i upplösning, båda två, från höften och neråt. De ömmar, spänner, pirrar och krampar. Hem i säng och inte ens efter en timmas vila har det släppt så då

- kan du smörja in mina ben?
- javisst.

och den finaste stunden då jag ligger på sidan mitt i sängen och med mjuka lätta rörelser stryker han mina ben till värme och stillhet.

Jo, ibland vill jag slå honom i huvudet med något hårt, men så himla härligt att ha en man som smörjer in sin fru när hon ber om det.

Lite olika sådär

De flesta morgnar ligger jag och Mannen och drar oss i sängen och Mumsan springer runt, hämtar böcker som vi läser, kramas, klappar katter och äter frukt.

I morse börjar hon med att slå huvudet i elementet och vi får åka till vårdcentralen och sy ett stygn.

Så, jag hoppas ju att inte så många morgnar kommer vara som denna. Inte riktigt lika mysigt, om man säger.

Höst och Jungfrun i oss har fritt spelrum

För att samarbeta med Jungfrun är det en bra tid att sortera, städa och organisera. För att stävja hennes lite pedantiska torra drag är det också viktigt att göra saker bara för att, utan mål eller mening. Jungfrun tycker alltid att hon har rätt och kan saker bäst - och faktum är att det ofta är sant, om man ser till effektivitet och ordning. Men ödmjukhet är annars något att öva på.

Min egen jungfru tar mig in i självkritikens snår och jag är aldrig så kärv mot mig själv som i början av hösten. Och trots livet med familj, djur och hus, söndagsyoga och privatlektioner, konsultationer och möten tycker jag att jag inte uppnår tillräckligt. Eller, min jungfru tycker att jag är ganska lat.

Så då säger jag till henne; Du, det är lugnt. Ingen stress. Läs en bok. Ät en glass. Känn dig nöjd.

Värme

Så märker man att den hängiga ungen faktiskt har feber. Så man bäddar iordning sängen; film på datorn, isglass, c-vitamindricka och frukt.

Och nu sitter jag här, under täcket med en snarkande man bredvid mig och en kokhet unge som somnat i mitt knä. Är ju väldigt varm, ena benet har somnat men hon somnar aldrig nära och är så gosig som när hon har feber. Så varmast är jag i hjärtat.

Sånt jag gör

- får hem en hel hög med tanttidningar. Här ska klippas recept!

- påbörjar projektet 'måla utemöblerna'. Bättre sent än aldrig, tänker jag.

- häller vatten i min dator så att den slutar fungera. Tack för iPhone och mina böcker.

- bakar, lagar mat och äter äter äter.

- längtar till helgen.

Man ligger i.

*har ägglossning*

Äntligen inredning! eller såhär ser det ut hos mig III

Mumsans rum/gästrum är väl på sätt och vis det rum jag är minst nöjd med. Det är inte riktigt optimalt, särskilt med tanke på hur ofta vi har övernattande gäster. Men komponenterna i rummet tycker jag om. Mumsans säng, med sänghimmel som jag har sytt. Hennes byrå. Att vi har en gästsäng.

Madrasser bakom saker är vanligt förekommande hos oss. Detta för att det mycket ofta behövs en hel del sängplatser. Också om man (under resor t.ex) vill ligga och meditera. Så, mycket madrasser. Och mycket tyg. Och mattor. Och kuddar. Och ljuskoppar. Så kan vi nog sammanfatta mitt hem.

Äntligen inredning! eller såhär ser det ut hos mig, del II

Tanken med vårt vardagsrum är att det ska vara lätt att ha verksamheten här. Så mycket öppen golvyta så det är lätt att sitta i en cirkel. Stereon är gömd i det bruna hörnskåpet och det bruna bordet går att fälla ut och utgör en perfekt tarotläsningsplats.

Den runda gula mattan är min absoluta favorit. Soffan är en mycket gammal schäslong med en madrass bakom och massa kuddar i för att den ska gå att sitta i. Inget i detta rum är köpt nytt, utom nån kruka och lampa.

Detaljer: en gammal cd-hylla är stillebenhylla. En fin låda innehåller allt man behöver, som ljus, tändstickor och rökelse. Varje ledig yta i mitt hem verkar antingen bli stilleben eller altare. Här har vi dels Shiva och Shakti, och på vårt riktiga altare stoltserar Kali. Ovanför hänger en tavla som är våra drömmar, ett ständigt pågående projekt.

Äntligen inredning! eller såhär ser det ut hemma hos mig.

Nu har ju nästan alla (okej, två av er) som läser här varit hemma hos mig redan. Men nu när jag har fiffig teknik och inte så mycket annat att skriva om (inskolning, laga bilen, vatten i datorn, stulen väska, planerade trippar, kakor, glass och mat...) så tänkte jag att jag ska leverera det jag lovat. Så vi köra, utan shabby chick, men ganska mycket feng shui.

Det här med fibromyalgi

Sedan förlossningen för snart två år sedan har min kropp gjort konstant ont, mer eller mindre. Ibland bara ömmar den, i perioder har jag bokstavligen inte kunnat gå. Sex har gjort ont. Hårdare beröring än en smekning har gjort ont (och här har ni tjejen som förr kunde bli bunden, smiskad, strypt och fasthållen och bara njöt av det. Inte längre, om jag säger så...).

Och vet ni vad som händer när man har ont hela tiden? Man blir trött. Man blir allmänt lättirriterad och sur. Man blir ledsen.

Konstigt nog var det först i våras som jag fattade att det inte längre kunde skyllas på graviditeten, att smärtan måste bero på något annat. Och nu är det som att ha en andra pubertet - samma person i en ny kropp. En kropp som ser annorlunda ut, tycker om andra saker och reagerar på ett nytt sätt.

Och jag kan inte göra annat än att ta en dag i taget, och glädjas över att idag kan jag gå.

Fasta dag 1

Nedtrappningen tog några fler dagar än jag räknat med, men nu känner jag att jag är igång. Jag kör samma slags fasta som i våras; bara flytande, helst te och vatten, något glas juice och i nödfall släta soppor och buljong.

Jag tänker inte heller bestämma hur många dagar, men minst två och max fjorton.

Nu kör vi!

Skånska siare

- Du kommer bli miljonär, säger den skånska farbrorn till mig.

Jag tänker genast att han kanske är synsk, och frågar varför han sa så.

- Köper billigt och säljer dyrt, svarar han och sveper med armen över mitt loppisbord.

Så, kanske inte synsk, kanske bara märklig. Men det hade ju varit härligt om det var en profetia.

Fasta dag 0

Igår kände jag att min kropp verkligen behöver en rensning efter sommarens alla kalas och festival och middagar. Visste bara inte riktigt vad och hur.

Så idag vaknar jag och vet att idag börjar jag trappa ner inför en liten fasta. Rensa systemet för att kunna börja om på nytt. Vata-diet, råsmart och mat från grunden. Hej hösten!

Tips

Jag kanske inte ska säga något - eftersom jag har en ganska tråkig bildlös blogg - men jag kan inte riktigt greppa bild- och layouthysterin. Ofta kommer råden kring foton och färg ihop med undermeningen "såhär får många läsare". Aldrig ett ord om texten, förutom när man pratar fonter.

Så mitt enda enkla tips för att lyckas med bloggandet; Skriv. Intressant, roligt, galet, analyserande, gränslöst. Och skriv ordentligt. Tada! En bra blogg är född. Sen är bilderna strössel.

Söndagsyoga

Har precis avslutat dagens yoga som blev helt magisk. Mest tack vare att vi höll till vid havet och nu kan jag inte riktigt dra mig härifrån. Jag är sjukt tacksam att jag bor där jag bor - så himla fina platser alldeles nära.

Testing testing

Har hittat en blogger-app och vill se om det funkar.

Där jag lägger min hatt*

(* jag har en lite fäbless för att ta typiska engelska uttryck och översätta de rakt till svenska. Här är orginalfrasen; "Wherever I lay my hat is my home". Annan favorit är "It ain't over until the fat lady sings" vilken blir fantastisk kul på svenska.)

Nu är jag äntligen hemma! Det känns som jag varit på resande fot i en måndag och det är obeskrivligt skönt att ha vardagen inom räckhåll. Yogalektionerna. Dagisinskolning. Vattengympa. Möten. Konsultationer. Babysim. Pasta på längden och på tvären.

Med eftertryck ska dock sägas att det har varit den bästa månaden i mitt liv, allt har varit helt fantastiskt. BOOM förtjänar kanske femton egna inlägg för det var så sensationellt. Det känns extra lyxigt att få komma hem till en semesterfirande Milea som i skrivande stund lagar risotto till middag. Livet alltså, det är bara guldkanter vartän jag tittar. Särskilt nu när jag köpt ett nytt duschdraperi.

Dansa dansa

När jag var lite hade jag tydligen lite svårt för det här med motoriken. Inte för att jag minns något av det för det bekom mig inte, men jag har fått höra det. Tydligen har dock inte motorik något med koordination att göra för det har jag massor av.

Koordination. Förmågan att få min kropp att göra saker i samklang. Förmågan att känna hela kroppen samtidigt. Kroppsmedvetenhet. Fingrarna, munnen, höfterna, knäna.

Och att dansa på rave är som att koppla ihop sig med alla andra på dansgolvet. Min kropp är en spegling av deras. Jag kan upptäcka mig själv göra en rörelse som inte kommer inifrån mig utan från någon annan. Och det känns som att jag kommer till min rätt. Att jag kanske inte kan spela fotboll, men jag kan dansa. Jag kan röra min kropp till musiken, jag kan ta in musiken i min kropp. Göra dom till ett.

Och jag tackar så mycket för den gåvan.

Bröllopsresa nummer ett: check!

Jag vet ju att de finns de människor som älskar att resa, som drömmer om det alltid, sparar alla sina pengar till det och åker iväg så ofta och mycket de kan. Eventuellt är jag gift med en sådan person.

Me not so much. Inte så att jag inte drömmer om att åka till ställen, det gör jag. Men för mig är det helt okej med någon resa per år, eller mer sällan. För att sanningen är att det stressar mig; allt som är utanför min sfär stressar mig. Så jag behöver väl planerade resor, där jag vet vart jag ska och vad jag ska göra. Tid så jag kan skapa en mental bild.

Så den här sommaren kan vi ju konstatera att jag verkligen går utanför min trygghetszon. Vi börjar med ett så stort bröllop att det krävs i runda slängar 50 personers insats för att få det att gå ihop. Hela huset är fullt med folk i många dygn.
Ett par dagar senare åker vi till Hamburg och kom hem i förrgår.
Ikväll åker vi till Malmö och sen vidare mot Portugal och BOOM och vår mycket efterlängtade bröllopsresa nummer två.

Förutom en släng av migrän igår har det gått bra. Pirret i magen är resfeber, inte stress.
För nu åker vi till dansen musiken vännerna upplevelserna värmen. Ryggsäcken är nästan färdigpackad. Huset är ganska städat. Jag är så redo jag kan bli.

Att trotsa rädslor

Idag fyller jag år. Som en ironisk present ska vi åka båt till Hamburg. Jag tycker inte om båtar. Får inte panik längre, men är inte överförtjust. Vi hörs om några dagar. Då har jag åkt båt hem också...

När 'lycklig' bara är förnamnet

Dagen innan bröllopet landade det ner flera fantastiska kvinnor i mitt hus. Maria, som ju bor här. Milea, som nästan bor här. Stiffy kommer och bara det är ju något helt enastående eftersom hon inte träffat någon av oss. Issa, Alice och Klara. Och jag får den där möhippan som egentligen inte är någon möhippa utan bara fina människor jag får vara med i lugn och ro kvällen innan. Dricka bubbel, prata sex och knark, äta helt sjukt god mat och jag får naglarna målade, två ansiktsmasker och blir skrubbad från topp till tå med en bodyscrub som Milea gjort och jag får avsluta hela dagen med en lång varm dusch.

På min bröllopsdag vaknar jag av att Milea ställer en kopp te och några jordgubbar på mitt sängbord. Jag smyger upp för att göra mina kriyas och sedan ner i sängen igen. Andas. Vilar. Vaknar långsamt.

Sen drar alla förberedelser igång. Det känns som vart jag än kollar finns någon skönhet som borstar, klär sig, sminkar, smörjer, nålar och sprayar sig. Att få hänga på sig brudklänningen känns nästan overkligt och när nästan alla andra är färdiga placerar jag mig på en stol med en person på varje sida, den ena sätter upp håret, den andra syr fast små blommor i det. Samtidigt sminkar jag mig. Just där är det som i en film.

Självklart regnar det lite, men det gör ingenting alls. Sjal och paraply och sedan bär det av till hagen och den mycket lilla intima ceremonin som ska äga rum där. Jag har inte träffat min blivande man på nästan ett dygn och det är pirrigt och magisk att gå runt där och vänta på honom.

Så kommer han, med sitt följe och vi sammanstrålar. Jag känner mig vacker och strålande, han är mild och stilig. Vår vän tillika ceremoniförättare skapar med en gång en närvaro och helighet. Det helgade rummet innefattar alla väderstreck, uppåt, nedåt och centrum. Vi får förena våra eldar, utbyta rosenkvartsar med våra utvalda personer, sätta ringarna på varandras fingrar och jag gråter nästan hela tiden. Den stora ån brusar i bakgrunden och vädret gör att ljuset är mjuk och lite dovt. Äntligen äntligen är vi faktiskt gifta på riktigt!

Nästa del är att vi får sätta oss i en bil och åka en liten omväg till den plats där middagen ska hållas och alla gäster väntar på oss...

14 juli 2012

Idag gifter jag mig.

Hela huset är fullt med underbara människor som endast grejar och ordnar inför detta. Ännu fler är på väg. Ett par kilometer bort står middagsbordet dukat. Ljud och ljus riggas.

Och jag...jag är mest väldigt tillfreds. 

Morgonen efter...

Jag måste ju såklart ha sovit under natten men det känns nästan inte så. Sovande under samma täcke var jag intensivt medveten om hans närvaro hela tiden. Han ska upp tidigt och jag är medveten om det också. Ser faktiskt fram emot det; för han har en sån där ljusväckarklocka som jag alltid velat ha. Så strax efter sex vaknar jag av att solen går upp och fåglarna kvittrar. När jag slår upp ögonen inser jag att även den riktiga solen gått upp.

På något vis ser jag det som min uppgift att fortsätta denna milda väckning och jag makar mig närmare honom. Låter mina fingrar hitta små stigar längs hans kropp. Buffar. Berättar att det är morgon. Berättar om hur fantastisk jag tycker väckarklockan är. Får leenden och dova halsljud till svar. Det tar sin modiga stund innan han faktiskt slår upp ögonen. Så säger han

ska du följa med upp på taket? 

Och det är väl klart att jag ska! Så finner jag mig stående uppe på ett tak mitt i Malmö, halv sju på morgonen och det är sol överallt. Och jag andas andas andas och möter morgonen med bravur, tar mig fram till kanten, kikar ner. Kikar in i folks lägenheter. Prickar in landmärken. Och så gör vi yoga. Och så är vi tysta och pratar och skrattar. 

Väl nere i lägenheten äter vi frukost, jag lyckas dock bara få i mig lite te och jordgubbar. Allt är fortfarande lite som regisserat och när han givit sig av kryper jag ner i sängen igen. Sover ett par timmar. Vaknar av mig själv och tar ett bad medan jag äter ännu fler jordgubbar. Diskar upp efter middag och frukost. Bäddar sängen.

Och glömmer tandborsten i hans badrum.

Sånt jag gör

- räknar ner till bröllopsdagen. Sju dagar kvar.

- är i Malmö och handlar när bilen tvärdör. Om ni undrar hur lång tid det tar att bli bogserad mellan Malmö och Ystad kan jag berätta att det tar ungefär 2,5 timmar. I dimma.

- finner mig tillrätta som yogafröken. Två gånger i veckan minsann.

- hittar fina kläder på loppis.

- planerar, organiserar och förbereder. Mest detta faktiskt.

Och tilliten

Det går inte riktigt som jag vill för tillfället. Ingen ny dejt i sikte och en litet märklig stämning som jag inte kan sätta ord på. Och det är hårt hårt arbete att hitta de där energierna bara av mig själv. Men jag tror att det kanske är det som är meningen. Jag vill liksom befästa det Psykologen och jag har inlett och jag får för mig att det är viktigt. Men det finns en bakomliggande känsla att det är något annat, något större som jag ska fokusera på (mellan bröllopsplaner, Tysklandstripp och bröllopsresa that is). Och som jag läste häromdagen; följ dina instinkter - inte dina impulser.

Kanske min sämsta gren

Om dejting vore en tävling så finns det en del grenar jag är jävligt bra på. Som att ta första steget. Flörta. Första dejten. Minnas detaljer och överraska med personens favoriträtt/-film/-choklad/-sexuella lek. Dessutom är jag snäll. Sen finns det grenar där jag inte alls är i mitt esse. Som den där pausen mellan den första dejten och den fortfarande potentiella andra. Vad gör man? Kör på? Leker svårfångad? Pausar? Dansar? Konstigt nog känns andra steget svårare än det första.

Detaljerat om den första riktigt dejten

Dagarna före igår gick jag konstant runt med känslan att jag stod på en klippkant sekunden innan jag hoppar. Hela kroppen pirrade och den här hisnande känslan i magen. Sen kom igår och jag överdriver inte en sekund när jag säger att det var den perfekta upplevelsen. Dealen var att den skulle vara förutsättningslöst men jag hade ändå förberett en tantrisk massage.

Med en gång när vi ses är det en stilla elektricitet mellan oss och vi är på något vis tafatt i våra rörelser. När vi tillsammans förbereder mat och dryck är det oftast jag som går in i hans sfär, snusar, smeker, buffar. Jag får alltid en kram, leende, blick till svar.

Det är också sagt på förhand att jag ska berätta för honom om arketyper och det är det vi pratar om när vi sitter i timmar och äter den mest sensuella mat jag kunde komma på; Kronärtskocka med olika dipper. Ett stimulerande te före, vin till, och jordgubbar efteråt. Och äntligen börjar vi verkligen säga saker till varandra. Om relationer. Om vad jag önskar mig. Om att vi faktiskt har något. Den här kvällen.

Jag finner precis den rätta balansen mellan att ta initiativ och vara passiv. Skrattande kommer vi överens om att jag masserar honom ikväll och att han masserar mig nästa gång. På hedersord mumlar han in mot min hals och jag älskar det faktum att det blir en nästa gång.
Vi gör iordning för massage och grenslande honom börjar någon slags avklädning. Jag har hållit mig så länge och äntligen börjar jag ge utlopp för min nyfikenhet och i allra högsta grad aktiva sexuella energi. Jag känner mig så otroligt levande och vital när han betraktar mina bröst, sväljer och likt en magnet dras hans händer mot mig.

Halvnakna hamnar vi där igen, jag över honom. Han är smal och hans höftben skär in i mina mjuka lår som omsluter honom. I ett försök att gå av och gå vidare till den faktiskt massagen hindrar han mig och trycker sitt bäcken upp mot mitt. Vi talar, viskande, skrattande, men jag minns inte om vad. Om helighet. Om styrkan i något större. Om gudomligheten i oss alla.

Till slut har jag honom naken på mage framför mig och jag ger mig helt hän i upplevelsen att få smeka, utforska, finna varje millimeter av hans kropp. När han får vända sig om är han nästan inte naken för mig längre och våra kroppar känns som tentakler, verktyg, sensoriska känslerspröt...
...och kuken. Helt klart godkänd. Och jag tar honom i munnen tills jag själv upplöses och så grenslar jag honom igen. Hans erektion pressas mot mitt blygdben och jag är så svullen, öppen, redo att det är ren tur att han inte glider in i mig.

Sakta avrundar jag och avslutar med att sitta och hålla hans huvud i mina händer. Sedan lägger vi oss nakna bredvid varandra och jag börjar förklara

från den stunden på centralen har jag haft den märkliga känslan av att vilja komma in i dig. Jag vill vara inuti dig.

Han svarar, lågt men tydligt

åh, det skulle jag behöva.

Och jag fortsätter hela tiden ta på honom, jag kan inte låta bli. Han finns där, stadig och närvarande, men passiv. Till slut kan jag inte hålla mig utan frågar

kan du ta på mig

Och jag blundar och han viker armen jag vilar på mot mig och börjar smeka min panna. I en sekund han jag tänka att det var ju det mest ortodoxa ställe som finns innan min kropp börjar säga emot. All min energi blir fokuserad på denna enda punkt och jag hade aldrig trott att jag skulle kunnat bli så upphetsad. Trodde jag. För en obestämd tidsrymd senare började hans smeka min höft med sin andra hand och han använder de mest lätta lätta rörelser och jag tror att jag ska dö. Missförstå mig inte här, jag är ingen feathery stroker girl, men något han gör...det känns som att han spelar på mig som jag vore ett ytterst förfinat instrument och jag gör ljud och åstadkommer vibrationer jag aldrig vetat om existerat i min varelse.

Till sluta kan jag inte hålla mig längre utan vänder mig mot honom och det enda jag känner är att jag måste ha mer, hårdare, hårdare men han fortsätter bara med lätta lätta rörelser och skrattar dovt åt mig och jag är en millisekund från att bli riktigt förbannad och jag håller fast hans händer, drar honom i håret, bits, riv, trycker mig med hela min längd mot hans kropp.

Och sen bara upplöses allt. Vi är så nära att kropparna inte räcker till och i en dimma går vi och lägger oss i sängen. För att sova. Jag sublimerar lite, han ställer klockan. Jag dricker vatten, han drar ner rullgardinerna. Innan vi somnar pratar vi om orgasmer.

Nästa dag...får bli ett eget inlägg.

Intensiva tider

Okej, jag kan förstå att det kan verka lite enkelspårigt att bara skriva om Psykologen hela tiden. Men. Det här är anledningen till att jag i fyra år haft ett öppet förhållande utan att faktiskt utnyttja det. Jag har vetat att det kommer någon som jag inte vill hålla tassarna från. Nu när det verkligen händer är jag så exalterad att jag inte kan äta. ...och det kan ju bero på att jag är på väg hem till honom. Över natt. Förutsättningslöst, men ack, så mycket förhoppningar.

Storleken spelar roll

Jag vet inte hur det är med er andra, men jag har haft turen att ha väldigt många välhängda partners. När jag haft någon som varit liten har jag faktiskt inte varit så nöjd. Faktum är; jag gillar stora kukar. Är det nu märkligt av mig att tänka så mycket på Psykologens varande eller icke varande? För jag har faktiskt ingen aning än men befarar att den går åt det lilla hållet. Även om det är så kan jag ju dels inte göra något åt det och dels inte heller strunta i det som påbörjats, jag vill fullfölja rörelsen så att säga. Fråga: vad gör jag om den visar sig vara liten?

Och någon slags kosmisk orgasm

Så var det fest i helgen, skogsfest. Också så kallat rejv. Ett gäng (400 ungefär) glada människor som träffas och dansar järnet i flera dagar.

Det är jag och Mannen. På plats möter vi Psykologen och tio minuter senare öser regnet ner. Vi hamnar på dansgolvet och jag känner mig så trygg så trygg av Psykologens gestalt i ögonvrån, strax bakom mig hela tiden. Vid ett mellanbeat i musiken närmar vi oss och bildar en bubbla. Glädje och liten förvåning över den närhet som kan visas så öppet.

Så fortsätter det vara vi tre och tidigt på kvällen inleder vi en resa tillsammans. Svampen mjukar upp, öppnar upp, väcker upp. Och allt är nytt, egentligen känner vi ju inte varandra alls och jag är i ett tillstånd av sensoriska upplevelser, sensualitet, glädje och kärlek, stöttad av en stark feminin energi. Jag hamnar alltid i mitten, med en man på varje sida. Någon tycks alltid röra vid mig och medan de beter sig som två lejonhannar vajar jag som ett gräs, hos än den ena, än den andra. En klapp på kinden, snus på halsen, lutar mot axeln en arm om midjan och raspig skäggstubb. Ett lätt regn smattrar mot tälttaket och ett enda värmeljus gör skuggorna mjuka.

Det är först framåt morgonen som vi möts igen i vår egen sfär, Psykologen och jag. Mannen har funnit en gammal kär vän och äntligen äntligen börjar små försiktiga ord ramla över mina läppar.
jag tycker om dig och vill ha dig för din egen skull

och musiken är suggestiv och gryningens ljus bildar en slags slöja och jag ser in i hans ögon som har exakt samma färg som mina. Hans kind mot min kind, andetag i mitt öra, en hand genom mitt hår. Och ögonen, blicken, som hela tiden betraktar mig, aldrig viker undan och ett förfluget meningsutbyte från dagen innan flyger genom mitt huvud

- förföljer du mig?
- ja, och inte bara med blicken

och jag får använda all min självkontroll för att inte bara slita av han alla kläder, bitas, rivas röra mig för att komma närmare. Mina händer under hans tröja och huden är så varm så varm och läpparna är en millimeter ifrån varandra och andetag andetag andetag och jag vet inte riktigt vad det är jag gör och vi är så nära så nära höfter mot höfter och precis när jag tror att jag ska dö om jag inte får komma in i honom kommer musiken till sitt klimax och på en djup inandning är jag där. En frigörelse av energi som är så stor att jag skakar och han håller fast mig och jag kan inte tro det.

Orgasmens natur är märklig och långt mycket mer mångfasetterad än vi vet.
Och den här...en orgasm med alla kläder på, med alla händer ovanför bältet, och där inte ens läpparna möts. En kosmisk orgasm.

Och dagen efter kan jag till min glädje och lättnad konstatera att det var inte bara nattens festligheter som skapade vårt möte. Han lyser upp när han ser mig och till och med avskedskyssen i Mannens absoluta närhet känns fullkomligt naturlig.

Sånt jag gör

- kanske överskattar min egen förmåga genom att boka in att föreläsa, middag med Mannens familj och en meditationscirkel, allt på samma dag.

- binder ihop trådar så vi kan åka på midsommarfestival. Bara en tråd kvar!

- planerar, bokar och betalar bröllopsresan på en timme blankt. Ibland är det lätt att vara oss.

- fantiserar om att gå ner på knä och suga av diverse olika män. Vad betyder detta egentligen?

- pillar med min sprillans nya telefon. Självklart är det en iPhone. Mycket nöjd.

- läser och suktar efter FiveFinger Shoes. I ull, särskilt utformade för yoga.

Lite mer om relationer, sex och sånt

Jag upplever att jag har väldigt svårt att faktiskt beskriva min och Mannens relation. Antingen låter det väldigt klyschigt, romantiskt och puttinuttigt. Eller så låter det bara hemskt och problemfyllt. Ibland ser jag hur folk tror att jag är den stackars kvinnan som blir förd bakom ljuset av sin man, fast jag oftast ser saker tydligare än vad han gör. Just nu känns det viktigt för mig att faktiskt reda ut vad vårt förhållande är baserat på (jag kommer till varför det är viktigt).

1. Från första stund har vi varit överens om att ha ett 'öppet förhållande'. För oss betyder det att om man vill och träffar någon som det uppstår något fint med så ska man få uppleva det. Nyckelorden här är att man ska vilja det, det är inget man letar efter och det handlar om något som är sunt, harmoniskt och lustfyllt. Det här har hittills inte alltid fungerat så som det var tänkt, men det är trial and error som gäller.

2. Vår gemensamma andliga vision. Inget binder oss samman mer än detta. Vi pratar dagligen om resonanser, tekniker, attityder, tekniker, sublimering, energier, andar, tarot osv. Det är svårt att sätta ord på hur mycket detta tillför och att det andliga perspektivet ingår i allt. Vi tror att allt har en större mening, och det är denna gemensamma inställning som gör att problem och utmaningar inte tar överhanden.

3. Skillnad på sak och person. Jag kan älska Mannen, även om jag inte älskar allt det han gör.

4. Vår gemensamma dröm. Från början har vi haft en dröm om att bygga upp en verksamhet, och det är det vi jobbat för hela tiden. Alla beslut fattas utifrån den här visionen.

5. Även om vi träffar andra är det du och jag.

Jag vet inte riktigt vad som har utlöst det, men på senare tid har saker verkligen börjat falla på plats. Först gick vi den där tantriska workshopen, sen börjar det spira något mellan mig och psykologen och i helgen hade Mannen sex med en tjej vi trippade med, med min välsignelse. Allt det här har bara fört oss närmare och närmare varandra och jag ser mycket fram emot vad den här sommaren kommer erbjuda. Och att vara här nu, och att allt faktiskt funkar som som vi vill, det är verkligen värt alla bakslag. 

Världens snabbaste dejt

Med en timme i Malmö innan mitt tåg gick vidare mot Österlen tyckte jag att det var på sin plats med lite sällskap. Jag sms:ar Psykologen. Kanske inte så mycket för att han är trevlig, schysst att prata med och bor nära centralen. Utan kanske mest för att våra kramar när vi setts bara blivit längre och längre.

Dock visar det sig att han slutar jobbet ett par kvarter bort ungefär 23 minuter innan mitt tåg går.
Men han skriver;


Hinner vi? 

Och jag svarar;


En kyss och en kram borde vi ju hinna. 

Och klockan tickar. Jag har biljetten i fickan. Jag sitter inte ens utan står upp, redo. Försöker upptäcka honom i människohavet. Så kommer han. Ler stort. Hejdar sig när jag öppnar mig för en kram och ställer ner sin väska. Vill inte att något ska vara i vägen.


Så sjunker vi in i varandra. Han är senig och muskulös, jag känner mig ungefär som maschmallows. Han är lång, jag vilar mitt huvud mot hans bröst. Så vänder jag ansiktet uppåt och faktiskt så möts vi i den där kyssen. Pussar först men i slutet känner jag smaken av kaffe med tungan.


Några få meningar hinner utbytas. Mår du bra? och Jag har en liten föreläsning att hålla för dig och Min morgon var precis som jag ville ha den och det här blev en väldigt snabb dejt. 

Nio intensiva minuter innan jag kastar mig iväg till perrongen och hinner precis kliva innanför tågdörrarna innan de stängs och tåget rullar iväg. 

Hej Göteborg!

Och för första gången kände jag inte mig genast hemma i staden.
Börjar bli alltför van vid ängar, hagar, allér, skog och hav.
Så alltså, idag vaknade jag upp i den mysigaste ettan i Majorna.
Idag ska jag sy min bröllopsklänning och alltså också träffa mormor.
Idag ska jag helst inte bli blöt, även om det skulle regna. För någon försökte packa smått och tog varken med ordentlig tröja eller jacka. Jag menar, det är ju juni för guds skull!

Och så slickar jag mina sår

Under hela mitt liv har jag alltid dragit mig tillbaka när jag av en eller annan anledning mått dåligt och/eller känt mig sårad. Jag vill inte prata med någon, knappt ens veta att andra människor finns. Jag kopplar ner internet, stänger in mig i något rum och försvinner i en bok eller serie.

Och där stannar jag tills jag fått fason på mig. Tills jag läkt såpass att det finns plats för andra i processen. Detta är anledningen att när jag var deprimerad och utbränd lämnade jag sällan sängen, om jag inte hade en bra dag.

Detta är också anledningen att många omkring mig fått uppfattningen att saker går så lätt för mig. Det gör det inte. Det är fruktansvärt jobbigt i perioder. Men eftersom jag inte kommer fram fören allt är bra och jag mår bättre så verkar det som det var easy peasy.

Idag är en sådan dag. Och jag fick tvinga mig själv att skriva det här inlägget. För ärligt talat så är jag så jävla arg och ledsen och besviken just nu att det inte riktigt känns som på riktigt.
Trots att jag på senare tid har ifrågasatt just den egenskapen hos mig själv så är jag ändå optimistisk på något sätt. Det kommer lösa sig. Jag fattar bara inte hur. Men trots det blir jag knäckt när jag sett hela mitt liv i ett paket och någon (jävla jävla kärring) rycker bort det. 

Sökare

Häromkvällen spelade vi det eminenta spelet Orangino och som alltid tycker jag det är mycket spännande. Otippade ord, intressanta diskussioner, självinsikt och att man alltid kommer lite närmare varandra.

Så drar jag ordet Sökare och lägger tvärsäkert fram en fyra (stämmer helt och hållet) på mig själv.
De andra runt bordet lägger varsin etta (stämmer inte alls).
Va?

Så förklarar de för mig så fint att jag är ingen Sökare. Jag är en Skapare, eller möjligtvis en Finnare.
Exempel på detta; när vi började kanalisera var jag den enda som inte frågade andeguiderna efter min guide/skyddsängel/totemdjur/you name it. För att jag helt enkelt tänkte att när jag behöver veta och om jag är öppen nog kommer den informationen komma till mig. När det är dags.

Lite så. Bara för att man är andlig och utövar andlighet betyder inte det att man är en sökare. Vissa är liksom redan framme i vissheten och behöver inte leta mer. Tänk att jag inte fattat det här för än nu.

En slags bröllopsdag

Så alltså, om några timmar är jag gift. Borgerlig vigsel, vilket bara innebär att skriva under lite papper, men ändå. På något vis är det som att det ändå inte räknas, det är ju inte vårt bröllop. 
Dock ganska härlig fredag. Städa lite, sola lite. Ta på sig klänning, skriva på papper. Äta middag med  våra vittnen, ila hem och förbereda kvällens seans.

Duscha ska jag nog göra också. Och grilla lite till lunch.