Jag gör det jag vill för att jag vill det. Jag skapar mig själv. Jag gör mitt bästa, just nu. Jag är snäll mot mig själv.
Detta kommer jag ihåg när jag fastnar i hur andra (samhället normer människor) lever. Fastnar i jämförelse. Fastnar i att jag nog borde göra mer, borde kunna mer.
Kanske skulle det vara lättare om mitt handikapp syntes utanpå. Kanske skulle jag faktiskt få större stöttning i det jag gör, än att bemötas av något slags överseende. För inget heltidsjobb väntar på mig, någonsin. Jag är inte anställningsbar, jag skulle gå sönder. Men likväl arbetar jag, varje dag. Att komma upp ur sängen i tid är fortfarande en bedrift för mig. Att ta på mig kläder. Att äta. Att få saker gjort.
För under så lång tid var min verklighet en annan och jag får varje dag arbeta med mig själv för att visa att det inte är så längre. Och tack och lov har jag getts möjligheterna att skapa mitt luv precis som jag vill ha det, att hålla precis det tempot jag behöver för stunden och göra det jag vill. Det är jag tacksam för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar