Svart svart

Föll gjorde jag och ner i ett hål av så mycket känslor jag inte orkar känna. Att jag är så inkompetent, att jag förmodligen aldrig kommer kunna ha ett vanligt jobb i hela mitt liv. Och bär jag känner så blir jag arg, för jag tycker ju inte ens att det är jobb som är meningen med något. Men vad är då meningen? Och så fastnar jag i en ny loop och allt känns totalt meningslöst. Jag känner mig motsatsen till genuin, fejkad och plastig och feg. Kanske mest feg. Och rädd. Och med allt detta känner jag mig även orolig och trött. Jag misstror allas omtankar om mig, tror inte på snälla ord. Är bitter och cynisk och igen; trött trött trött. I ett år var jag pigg, är det nu jag ska betala för det? Och mest av allt en total förvirring; jag vet att jag borde göra något åt detta men har ingen aning om vad. Bromsa? Gasa? Vara ensam? Aldrig ensam? 

Jag kan dricka johannesört iaf. Och äta choklad. Försöka att ha lite mindre påträngande ångest.

Äntligen vardag

Jag visste inte att jag längtat så. Men, åh vad skönt med en helt vanlig vecka. Utan röda dagar. Att få vakna av Lillungens babbel och mjuka kramar. Långsamt gå till dagis. Ha möten och scheman och rytm och rutin. Min aptit har återvänt. Jag söker jord och trygghet nog att fatta beslut om vad jag vill förändra i mitt liv. Det jag vill ska växa. Vem jag vill vara. 

Ord att spara

Och hon sa

Vet du, jag kommer gärna hem till dig innan jag flyttar

Och jag lös upp som ett barn på julafton, mållös och så glad så glad så glad

Och hon skrattade 

Och hon sa

Alltså dina ögon...de är helt fantastiska!

Och hade jag varit en person som rodnar hade jag gjort det då, samtidigt som min själ sjöng av fröjd.

Så lätt att tänka dramatiskt...

...att det är sista natten med Henne. Men faktum är att om några veckor flyttar hon till Norrland och jag vet inte nästa gång jag kommer ligga nära nära under hennes täcke. Jag var stora skeden och höll Henne i mitt hjärta och det enda som fanns i mitt huvud var att snart försvinner hon. Och jag insåg att så vill jag inte tänka, det finns ingen närvaro i det.

Istället kom det

jag vill ge dig mitt lugn

jag vill ge dig min eld

om och om igen. Och jag kände hur hon mjuknade i min famn, hur jag sjönk in i Henne och öppnade hela mitt väsen för hennes varelse. En plats djupt inne i mitt hjärta där jag vet att hon för alltid kommer finnas. Så jag öppnade och tog Henne under mina vingar, in i mitt skal och såg hennes skörhet och hennes styrka och älskade med allt vad jag hade.

Den kärleken kastade mig in i min egen process som jag lite lyckats förtränga under några dagar. Helt stilla började jag gråta för jag insåg att jag längtar. Jag längtar efter någon som älskar som jag gör. Och hon vände sig om och vi låg panna mot panna och viskade berättade om det som vilar i våra hjärtan. Om rädslor och längtan. Om frihet och evig kärlek. Hon fick mig att se vad som är min väg fram. Förstå det jag behöver förstå. Det gör ont och det läker och mitt hjärta mitt hjärta det brister nu. Men dess sång kommer aldrig tystna.

"Egentid"

Den senaste tiden har jag befunnit mig nära flera samtal där det pratats om vikten att vara själv. Vara bekväm med att umgås med sig själv. Trivas i sitt skinn.

Jag har aldrig haft några problem med det, men å andra sidan så är det inte som att jag sitter stilla i min egen uppenbarelse. Ikväll har jag druckit folköl, käkat rester, sporadiskt kollat på HIMYM, mejlat med folk, tvättat, städat och slutligen planerat mina kommande två dygn. Det där med att inte planera in något gick...sådär. Hursomhelst, jag kam spendera hur mycket tid som helst på detta vis. Till slut får jag ta mig i kragen och umgås med någon, för till slut börjar jag undvika människor, och det gör mig inget gott.

Men kvällar som denna; så härliga. 

Vila

Fem barnfria dygn från och med nu. Och jag ska planera så lite som möjligt. Göra det som känns bra. Vara tyst. Spara alla fina ord vänner säger till mig. Sova. Yoga ikväll. Och någondera dag ge mig in och ut i en resa med hjälp av Hofmans medicin.

På måndag. Då är allt bättre. Då vet jag vart jag ska, vad jag är, vad jag vill. Nu behöver jag bara andas. Och landa. Jord, välkomna mig. Slut in mig. Vårda mig. 

Krasch boom bang

Sedan mars förra året har jag inte haft mycket kontakt med jorden. Svävat, vilat på moln, fallit och flugit fritt. Och redan under tiden så undrade jag hur länge det skulle kunna sitta i. Blev förvånad och häpen när det bara fortsatte och blev mer mer mer och...

...det kanske är tidigt att säga att jag är tillbaka. Att jag är jordad. Men, något brast under dessa första dagar av det nya året. Självbilden föll och med den alla illusioner. Aj. Vad ont det gör. Jag har gråtit för första gången på ett år. 

Andas. Det kommer bli bra.

Jag har mina älskade Systrar, där allt får finnas. Jag får finnas. Så mycket kärlek och det är det enda som håller mig uppe nu.

The deal

Alltså, jag är ju på inget sätt på väg att "bli ihop" (just nu fattar jag inte ens vad det skulle innebära) med varken Snickaren eller Pianisten eller någon annan. Men. Jag försöker sätta ord på den här processen. Vad som egentligen hände mig i torsdags. Att det var så oändligt mycket mer än sex. Och även om det var mer än sex, så var sexet ändå det mest intensiva jag varit med om. Och det är svårt att inte längta. Att inte vilja ha mer. Begär. Jag arbetar stenhårt på att frikoppla mig och maximera tacksamheten och vet att det är svårast nu och kommer bli lättare varje dag.

Men Pianisten är alltså en person som självmant ringer och vill reda ut vart vi har varandra, en person som är tydlig och ärlig och som säger saker som "vi har hittat varandra på ett andligt plan, nu behöver vi bara lista ut hur vi förhåller oss till resten" och "i ett annat universum" och jag häpnar och sörjer att jag uppenbarligen inte är redo för en relation med en man som den här. Det gör mig ledsen att jag tycks mer benägen att välja en man som hellre väjer för känslomässiga samtal än att gå in i dem. Snickaren och Pianisten är lika på många sätt, samma känslighet, en stor intelligens, stort hjärta. Men där slutar alla likheter. En missbrukare och en medberoende. En stadsbo och en lantis. En blond som solen och en brunhårig. En lång och muskullös, en kortare och senigare.

Jag känner mig misslyckad och feg som skapat en sådan här situation för mig själv. Där jag är öppen och redo och tillgänglig och vill  och känner så mycket. Och de män jag vill ha ber om distans och space. Det utmanar allt jag tror på, allt jag vill vara. Det är extas och oro, sida vid sida. Hopp och likgiltighet. Så jag ber om vägledning och styrka och kärlek. Bara kärlek.

En enda fråga

Vad är det egentligen jag är så rädd för?

Ögonblick

I svart spets-bh och svarta string trasslar jag mig lös från varm och svettig man. Vi är mitt i något, och också mitt i en paus. Jag är mest sjukt kåt men även en ganska stor del frustrerad. Han kan det här med att bygga upp saker långsamt, Pianisten.

Så jag lägger mig på mage och sträcker mig efter askfatet och tänder min feting. Känner mig snygg som satan och kastar en blick på honom där han halvligger bredvid mig.

Hans min. Hans blick. Obetalbar. Och han liksom halvskrattar och häpnar och jag bara blänger

så betraktar han mig bara helt stilla

tills jag mjuknar

och ler. Och han ler och fångar in mig i sin famn.

Ibland går det fort. Ibland inte.

När jag sommaren tvåtusenåtta bestämde att jag skulle flytta till Skåne gjorde jag genast det varje internet-kvinna gör; började leta folk på nätet i Malmö. Fick inom kort kontakt med en kille, vi kan kalla honom Pianisten, och under kommande år sågs vi då och då. Och sedan av någon anledning, som ingen av oss vet, hade vi ingen kontakt alls under fem års tid. Men vi har haft kvar varandra på Facebook under hela tiden.

I somras började vi skriva till varandra, sporadiskt. Bytte nummer igen. Försökt att ses, inte lyckats. 

Och nu sover det en halvnaken Pianist i min säng. Jag är blown away. Golvad. Från inget till allt på en kväll. En man som bekräftar och ser varje del av min varelse. En känslig, intelligent och rolig. Det nya året börjar mycket bra. Och sannerligen, allt kan verkligen hända.

Allt Kan Hända

Lite är det dom tre orden som beskriver mitt liv just nu. Jag vet aldrig vad nästa dag kommer innebära. Imorse var jag trött och försoven och hade ingen entusiasm inför nyår, alls. Det har florerat mängder av olika planer i ett par veckor nu och jag har knappt tänkt.

Så helt plötsligt föll allt på plats. Hemmadag, knytis med vänner, maskerad ute på landet. Och allt kan hända. Och det känns så himla härligt. För allt vi vill mest är att vara med varandra och det är en utmärkt utgångspunkt.

Måste vara hormoner?

Det är nitton månader och tre veckor sen jag födde barn. Sist det hade gått såhär lång tid var jag gravid igen. Och tro fan att jag inte senaste veckorna fått ett överraskande stort sug efter en bebis. Att vara gravid.

Nyss när jag läste om en förlossning kände jag till och med hur det fucking ryckte i livmodern.

Herregud.

Allt betyder något

Jag lever ju då i en verklighet där allt hänger ihop, allt har en mening, allt är magiskt och allt kan tolkas symboliskt. De senaste dagarna har jag varit golvad av en öroninflammation med tillhörande lock för öronen. Alla yttre ljud är diffusa och långt borta. Och det kom dessutom när jag satt och pratade med goda vänner och jag tänkte att vad konstigt, är det inte meningen att jag ska lyssna på andra?

Så självklart ändå. Just nu är jag i en ganska osäker övergångsfas, min relation till Snickaren tar upp mycket känslor och jag stöter på intressanta och ibland krävande reaktioner hos mig. Och faktum är ju att jag nu mer än någonsin behöver lyssna inåt. Vad känner jag? Vad vill jag? Och inte lyssna på vad andra tycker och tänker. Eftersom min och Snickarens kontakt ofta är begränsad och sporadisk har jag hängt upp mig osunt mycket på information våra vänner förmedlar och nu behöver jag frigöra mig från det. Lite störigt bara att det krävdes en öroninflammation för att jag skulle fatta detta.

Från tack till tack

En mjuk julafton och en lång natts sömn och ett hem i ordning. Och jag vaknade igår och kände att jag nog inte är helt frisk. Behöver lugn. Så ringer Nasse på dörren och far in med energi och ordnar i köket och trollar fram mängder fantastisk mat och vi hänger och äter och hänger och äter hela dagen.

Och en annan vän kommer över och vi pratar och dansar och äter

och här någonstans får jag öroninflammation. Ont gör det, men glad är jag ändå.

Vi ligger i min soffa och tittar på film och mitt i natten bäddar jag om mina vänner och går och lägger mig. Vaknar idag av att de gör kaffe och donar och jag känner i hela kroppen vilken lycka det är. Dessa juveler. Så mycket kärlek och välvilja. Vi tar hand om varandra och varje dag tackar jag för det.

Precis lagom

Och det är julafton och barnafadern sov över här inatt. Och vi åt julgröt till frukost och öppnade paket och badade samtliga barn. Och dagen lufsar på i sin enkelhet; i skrivande stund har jag fötterna i ett fotbad, stora spelar spel, lilla sover och pappan slår in paket. Och det är precis lagom takt och rim och reson.

Och i bröstet har jag ett fladdrande vibrerande hjärta som är så stort att det spränger sig ut ur bröstet. Och jag är nervös och förväntansfull och häpen och det suger i magen och det är som att snart snart händer...något. Jag har ingen aning om vad. Eller när. Så jag bär min känsla och låter mig berusas av den. 

God jul!

Inte min plan

Tydligen har jag slutat sova på nätterna igen. För tredje natten i rad vaknar jag efter ett par timmar och är sedan i ett mycket märkligt tillstånd. Jag är väldigt vaken samtidigt som jag känner att jag verkligen behöver sova. Och jag tycker inte att jag har marginaler nog att hantera detta just nu; huvudet är tungt, halsen river, bihålorna trycker. Benhinnorna ömmar, och kroppen skriker efter sömn. 

Och återigen hänger det ihop med mat - för äter, det gör jag inte det heller. Och det har jag inte heller marginal för.

Jag ber till allt jag känner att jag är beskyddad och att detta inte är en destruktiv process, och om så, att jag hittar vägar att göra det konstruktivt.

Christiania och kärleken

Så igår var stora utflyktdagen; vi var ett helt gäng som hade siktet inställt på Christiania. Och jag var nervös pga ny stor stad och pga av att det var första gången Snickaren och jag gjorde något tillsammans på det viset. Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av någonting men bad om att få hålla i någon när vi gick genom stan.

Och vi klev av tåget och Snickaren ger mig sin hand och senare sin arm och jag får bestämma takten och vi promenerar genom Köpenhamn. Vännerna omkring oss. Och Snickaren som berättade om allt när vi gick, om hus och platser och historia och det började regna och vi kom ifrån dem andra och det var alltså bara vi två när vi klev in på Christiania.

Det var verkligen som en helt annan värld, en mycket tydlig förändring i energi. Vi möttes upp alla igen och efter feting och öl gick vi till julmarknaden och herrejösses, vad roligt jag hade. Stenad och full och med hans trygga jord precis nära hela tiden och fina saker överallt

och ofta han och jag själva

och sedan

hak och fler vänner som slöt upp och mer öl och mer fet och långa samtal och mycket kramar och ett hak till och dans och kärlek och ett hak till och ännu mer öl och ännu mer dans. Kan inte förstå hur vi lyckades hålla ihop. Kan inte heller riktigt förstå hur jag orkade. Idag har jag ont i hela kroppen samtidigt som jag varit helt mjuk och steglös.

En tradition är född. Relationer har fördjupats. Jag ser på mig själv i ett nytt ljus och känner att jag gör ett bra jobb. Jag lever verkligen.

Om alkohol

Min relation till alkohol har förändrats mycket det här året. Innan tvåtusenfjorton hade jag varit ordentligt full kanske bara ett tiotal gånger i mitt liv, och för det mest inte haft så himla roligt. Jag tror att det hade mer med att vara ung och osäker att göra än med själva drogen. Och sedan när jag faktiskt hittade mig själv och vad jag tycker om i rejvkulturen så ledde det till att jag inte drack alkohol alls under flera år. Särskilt inte på fest - det finns ju annat som är mycket roligare och med bättre eftereffekter.

Så kom det här året då allt förändrades, fördjupades. Och sedan i somras har jag konstant varit påväg till en ny fest, festival eller rejv. Och jag har hittat att jag har en otrolig uthållighet, jag kan vara på mitt bästa festhumör i minst tolv timmar i sträck. Jag har lärt mig hur fort jag kan dricka, i kombination med annat. Jag är dålig på att äta men bra på att dricka resorb. Och jag lyckas med konststycket att vara perfekt lagom full i ett halvt dygn, utan att bli nykter, trött eller må dåligt.

Genom detta har faktiskt upptäckt det roliga med alkohol. Har dessutom genom undersökningar insett att jag är precis som vanligt i berusat tillstånd, bara aningen mer avslappnad, lite luddigare och mjukare i kanterna. Och i och med det känner jag mig helt bekväm med det slags festande jag deltar i för tillfället. 

Planer

Kängor, benvärmare, jeans. Lång trikåtröja. Lång stickad tröja. Min gröna parkas med stora fickor. Handledsvärmare. Stickad halsduk. Ingen väska, men en tygpåse för förnödenheter. Det mesta i fickorna.

Nytt paket cigg. Ny tändare. Nyfärgade ögonbryn. Nytvättat hår.

Fjärilar i magen.

Imorgon åker vi till Christiania, jag och Snickaren och Nasse och Grannen och en hel hög vänner till. Och jag har sett fram emot det i flera veckor. Och nu är jag som ett barn kvällen före julafton.

Dröm

Mens och barnfri dag och därför vilar jag så mycket jag kan. Har lite projekt på lut om jag får feeling, annars bara soft och lugnt. Så jag somnade såklart. Och drömde (säkerligen inspirerad av kommande utflykt till Köpenhamn) att Snickaren och jag och ett par vänner skulle ut och tälta. Och det kändes som en milstolpe och i drömmen gick jag runt och var så glad och tänkte på hur mysigt det skulle bli att sova i tält ihop. Ligga nära för att inte frysa. Grejen att vi gjorde saker som ett par var överväldigande och jag vaknade helt lycklig.

Sån perfekt dröm.

Älskar mitt jobb

Att undervisa är det bästa jag vet, och det jag är bäst på. Skulle kunna undervisa hela dagarna alla veckor och älska det hela tiden. Och när jag ligger där i Fisken och är så inne i positionen att jag helt tappat tidsuppfattningen så känns det ofattbart att jag nästan aldrig är så fokuserad annars. Eller när insidan av låren darrar av ansträngning och jag bara andas ett tag till, och vet att imorgon kommer jag ha träningsvärk.

Mer yoga till alla.

Plötsligt, ingenmansland.

Så uppstår ett sånt där ögonblick, då jag somnat tidigt, men vaknat igen av hostande barn. Och jag borde somna om men påminns om de där veckorna när jag inte sov mer än tre timmar varje dygn och hjärtat fullt av känslor och hjärnan full av minnen och förhoppningar.

Är något någonsin så nervpirrande krispigt intensivt som början på en relation? Det är som att jag skapar två parallella historier av varje möte; en där vi är lyckliga tillsammans och en där vi skiljs åt. För ännu känns det som att det kan gå åt vilket håll som helst. Jag har ingen trygghet att vila i, inga löften eller överenskommelser. Bara ett fritt fall från möte till möte. 

Och nu en sådan stund då jag är mitt i ett ingenting. Jag faller. Jag svävar. Allt är viktlöst. Kärlek är luft; rent och förgängligt och starkt. Och just den här sekunden finns ingen riktning och jorden är långt borta. Himlen är nära.

Tillgångar

Något jag är bra på så är det ju att välja partner med stora aktiva hjärnor. Jag har känt mig helt förvirrad i mitt plugg och igår nämnde jag det för den före detta Mannen när vi hade veckoplanering på telefon och vips! så hade vi en timmes samtal om kommunism, säkerhetstjänster, terrorism och kalla kriget. Och vad han kan! Allt! Och fattar vad jag inte fattar och bekräftar när jag hittar spännande liknelser och säger att han alltid hjälper mig när jag behöver. Det är en sådan enorm tillgång.

PS.

Just nu är det ju jävligt tur att jag har min blogg för jag försöker verkligen inte tråka ut mina vänner genom att prata om Snickaren hela tiden. Jag vill ju helst gå igenom varje detalj, vad han sa, vad jag sa. Hans blick. Hur gott han luktar. Att jag gav honom en dosa snus med röd rosett på. Att han bryr sig om mig, att jag känner mig så trygg och glad i hans sällskap. Att han litar på mig och lyssnar på mig. Allt vill jag minnas.

Grå måndag med glitter på insidan

Om jag blundar så kan jag tänka mig att mitt blod är ersatt av glitter. Det spelar ingen roll att det är kallt, grått och regnigt eller att jag hostar eller att jag är efter med mina studier. 

Igår var fantastisk. Många timmar tillsammans, ett flödande samtal, en öppenhet och en närvaro. Hans långa varma kropp och gyllene skägg. Att han berättar om Stockholms blodbad och imponerar på mig. Och vi pratade om filterrullningar, de bästa fetingarna, oväntad romantik, om Skottland och barnlängtan och dans och festplanering och arkitektur och denna karl alltså...han kan bygga ett hus, från början till slut. Det gör mig mjuk i knäna och varm i hjärtat och han tycker om att jag är glad och jag älskar hur han tar i mig och hur han är lugn och...

Det spelar ingen roll att det regnar. För i eftermiddag ska jag krama mina barn och sedan göra tårta till en vän som fyllt år. Och det är Måndagsklubb och jag kommer skratta mycket och vi smider planer och allt detta bäddar in mig en trygghet. I kärlek. Jag vågar vara kär i denna man, för jag har inget att vara rädd för.

Hundra sätt att distrahera bort nervositet inför dejt

Sitt först en hel kväll i Nasses vagn, drick te och prata. Sov sedan gott hela natten och försov dig en aning. Gör dig sedan så snygg och proper du kan, gå till kyrkan och förbered julkonsert. Genomför julkonsert. Kom hem, städa hela köket, laga mat och bjud in Grannen på middag. Skriv blogginlägg. Hoppas på att klockan snart ska bli sju och Snickaren ska kliva in genom dörren och göra mig lugn och bubblig.

All Love Boot Camp

Jag tror inte riktigt på att se saker som en kamp, eller träning. Det allra mesta handlar om att välja annorlunda, det finns inget mellanting. Antingen väljer du att vara i kärlek eller så gör du det inte. Du väljer vad som styr dina val. Det betyder inte att du inte känner andra saker; oro, rädsla, ångest, ilska, osäkerhet, avundsjuka. Men det betyder att dessa känslor inte styr ditt handlande.

Jag är lycklig. Jag är upp över öronen förälskad. Jag har många fina relationer. Jag arbetar med det jag är menad att göra. Jag har ett hem jag trivs i. Jag känner mig fri. Jag känner mig rik.

Och för allt detta väljer jag bort intriger. Jag väljer bort att snacka skit. Jag väljer bort att tänka illa om mig själv. Jag väljer bort drama. Jag väljer bort avundsjuka. Och jag väljer bort svartsjuka. 

Det finns säkert hundra olika metoder att göra dessa val. Mina är att centrera i mitt hjärta, andas djupt och tänka rationellt. Är jag känslomässig så får jag vara det fullt ut en liten stund och sedan visualiserar jag hur jag vill ha det, hur jag vill känna. Och så flyttar jag in i den bilden och lever i den tills det är verklighet. Ibland tar den processen mindre än en dag. Ibland flera år.

Men det betyder att jag alltid vet att jag inget har att dölja. Inget att skämmas för. Det kan låta mjukt och fluffigt att leva ett kärleksfullt hippie-liv. Och det kan det absolut vara, men för att komma dit, att våga leva i ren kärlek; det kräver mod. Och styrka. Att se hela sig själv, objektivt. Att välja. Vem vill jag vara?

En typisk vecka, hösten 2014

Måndag - varannan veckostart har jag barnen på morgonen och vaknar således av dem, och gör hela påklädning/frukost/lämningscirkusen. Sedan brukar måndag vara min dag att landa efter helgen, läsa ikapp, mejla, städa. Vid fyra hämtar jag ungarna, gör eftermiddag med film och kvällsmat och kramar. Innan kl sju sover båda två och jag har tänt ljus i hela lägenheten, satt på kaffe och puffat kuddarna i soffan. Och sedan börjar Måndagsklubben och kvinna efter kvinna ramlar in i mitt hem och kvällen fortlöper i underbar gemenskap.

Tisdag - Väcks av barnpladder och lämnar ungar på dagis. Förhoppningsvis pluggar jag under dagen men det kan även hända sig att jag åker och får massage eller har något möte eller en lunch med någon. Hämtar vid fyra, hänger, matar och pyjamasar. Lägger och inväntar Grannen och kl sju springer jag iväg på kör.

Onsdag - Samma procedur igen, morgonrusning med dagislämning. Men på onsdagar tar barnafadern över vilket innebär att mina onsdagar tenderar att innehålla någon form av gemenskap med någon, lite studier och lite städ. Och på kvällen håller jag yoga i grannbyn och efteråt är det inte ovanligt att några följer med hem till mig och vi äter och har det trevligt.

Torsdag - Sovmorgon! Och oftare regel än undantag så packar jag min ryggsäck eller på annat vis förbereder inför helgen. Åker till Malmö. Får besök. Njuter av att inte ha någon tid att passa.

Fredag - Om jag inte redan här vaknar på annan ort så är jag på väg. Ut i dans ut i trans. Kanske en dejt. Kanske en middag med mina flickor. Förmodligen feting, ibland bubbel. Klänning och glitter. Detta förutsatt att jag inte har barnen över helgen, för har jag det är det fredagsmys hemma i soffan med dem.

Lördag - Vaknar oftast någon annanstans. Glad. Lycklig. I rörelse. Kaffe. För mycket cigg. Många vackra fina människor, aldrig ensam. Börjar för det mesta förbereda inför kvällen, nästa fest. Eller en middag eller spelning.

Söndag - Är som sig bör för det mesta lugnare. Sömn. Film. Kanske något kalas. Och många söndagar denna höst har inneburit en dejt med Snickaren. Ibland sjunger kören. Sällan är jag hemma hela dagen.

Och så snurrar veckorna på. Mycket socialt, mycket dans. Yoga och kör och barn och hem och studier i en liten röra. Ibland tar jag långa tupplurar på dagarna, ibland pluggar jag hela nätter. Ibland blir jag stressad över bristen på rutiner men för det mesta känns det skönt att jag gör det jag vill när jag känner för det. Det är enormt lyxigt att leva såhär fritt. I lugn och ro och rörelse.

Ett nytt slags liv

Och det känns som evigheters evigheter sedan sist jag kom hem och slängde post kalasande barn i säng och sedan hade en kväll med bara mig. Det regnar ute. Det är varmt inne. Jag har skrattat mycket i helgen. Och jag minns hur viktigt det ju faktiskt är för mig att vara tyst. Bearbeta. Landa. Ladda.

Och lite önskar jag att jag kunde berätta detta för mitt sextonåriga jag; att en dag kommer du vara del av ett sammanhang där folk älskar dig. Vill vara med dig. Där du kommer dansa och festa och kramas och skratta och leva. Där du blommar. Ett liv där du älskar och expanderar och faktiskt behöver frigöra tid att vara ensam. Allt kommer bli bra.

Glitter

Låt mig minnas den dag då jag följde ett band från hak till hak, berusade mig, dansade fötterna ömma, köpte folköl till efterfesten och till slut, i skrivande stund, är på väg att somna i en soffa hemma hos en människa jag just mött. Mina vänner ligger omkring mig och jag känner mig otroligt älskad.

Detta flöde.

Detta liv.

Denna magi.

Äntligen, lugnet

Sida vid sida med den euforiska förälskelsen så har jag brottats mycket med andra saker. Egot. Principer. Föreställningar. Strategi. Sinne och känsla. Övat på att inte tänka för mycket, samtidigt ansträngt mig för att hålla mig i rörelse. Varit frustrerad över att mina ambitioner om att ha flera relationer varit svårt att upprätthålla, känslomässigt.

Sen var Nasse här igår och för var minut lättade dimman i mitt huvud. Och hon mötte mig i något som fick allt att falla på plats. Ett lugn. En lekfullhet och glädje och det var som en pusselbit som föll på plats. Det finns så mycket kärlek och jag har så mycket att ge. Och hon hjälper mig att leva i det.

Det bästa är att det bara fortsätter.

Det är söndag kväll och för tolv timmar sedan låg jag intrasslad i Snickaren, svettig och mjuk. 

Det var den sista pärlan i nattens händelser av dans och fest och skratt och gemenskap.

Det var ett par timmar senare början på en ny dag; en lycka att få börja den med en varm man i mitt system.

Dagen har sedan varit steglös, vänner på lunch som blev fika som blev te och kaffe och efterrätt och det fina fina att hitta folk sovande i min säng.

Ett välbefinnande så starkt att bröstet nästan sprängs. Så mycket dans i benen att de är stumma. Så mycket musik att det sjunger i öronen.

Det är söndag kväll och för trettiosex timmar sedan vaknade jag i en lägenhet i Göteborg, med glowsticks fortfarande lysande om min hand. Natten var skratt och bas och timmar av dans med slutna ögon. Bubbel och finmiddag och fördrink och förväntan.

Det är söndag kväll och för sextio timmar sedan gjorde jag solhälsningen i gryningen i ett hus vid havet, i ett rum varmt av eld och kortfattade instruktioner och fullkomlig tystnad.

Det är söndag kväll och imorgon börjar en ny vecka med systerkväll, kör, yoga, Malmö och dans och studier och hångel och så mycket mer som ska uppenbara sig. Jag har allt jag behöver och mer därtill. 

Ett öppet litet kärleksbrev

Detta tillstånd av tyngd i magen och fjärilar i bröstet, pirr i låren och tjut i öronen. Där nästan allt är svårt; äta, sova, andas.

Där allt är lätt så lätt att fötterna knappt vidrör marken. Det är ingen skillnad på fantasi och verklighet och i något universum ligger jag alltid med huvudet mot ditt bröst och dina armar om mig.

Detta tunnelseende; jag var på fest i många timmar i helgen och allt jag minns med tydlighet är våra små samtal.

Detta att allt är nytt, allt är första gången. Och det är skönt att vara kär och vuxen, för inte bär jag några illusioner om någots perfektion. Du gillar inte allt med mig. Jag gillar inte allt med dig.

Men denna längtan i min kropp.

Detta skratt som ständigt ligger i mina mungipor, redo. Svindel och yrsel och en storm som är stilla och vacker.

En ständig bön från mitt hjärta;

Jag ger allt, och jag ber om välsignelse och vägledning. Ge mig allt jag någonsin bett om och låt kraften passera genom mig. 

Och vet att en dag så kommer han se på mig och allt annat kommer försvinna.

Andningshål

Så sågs vi igår, och självklart så tar det bara några timmar i hans sällskap innan jag är både hungrig och trött. Efter en veckas sömn- och aptitlöshet kändes det nästan lite hånfullt.

Överlag känns det annorlunda idag. Som att det gått hål på den värsta bubblan och jag kan äntligen andas igen. Tänka klart. Jag har inga problem med att känna mycket, längta, hoppas, men fokus är bra att ha. Hitta min egen jord.

Vad hjärtat är fullt av talar munnen

Och med anledning av det känner jag mig ganska enkelspårig. Och jag vet att min hjärna just nu är proppfull med oxytocin, serotonin och dopamin. Kanske mina favorithormoner, men de är ju inte kända för att skapa rationell balans. 

Så, pretty much allt jag gör just nu handlar om att centrera mig i hjärtat, göra all denna kärlek till min och andas. När jag inte gör det tänker jag hur det kommer vara nästa gång vi ses. Däremellan försöker jag andra saker, som att plugga, planera mina yogalektioner eller fokusera på mina vänner och allt fint jag planerar med dem. Går sådär. Men det är okej.

Väntan som blev kort

Så på en sekund stod det klart för mig att jag inte bör vänta. Jag bör berätta för honom hur jag känner.

Så med darrande fingrar ringde jag upp. Och mös och rös av hans energi och röst och jag kunde se honom så tydligt framför mig. Hej och hur är det och hur är din vecka. Fint och bra och galet.

Så sa jag det. Att jag är kär i dig. Och visste ju sedan länge att detta var en övning i att ge utan förbehåll, utan förväntningar. Och jag stammar lite, försöker hitta mark i hans tystnad.

Så frågar han; Känns det bra? Och jag exploderar av lycka och skratt och ja, du, det känns fantastiskt. Och jag ska ge dig ditt space men allt är som innan, vi hörs och ses och ta hand om dig.

Så känner jag att jag har så mycket kärlek att ge. Och jag vet att det finns något outsägligt vackert mellan oss. Och jag vet att han är försiktig. Och vad som än händer, så vet jag att jag gav allt från första stund. Det går inte att förlora då.

I havet av känslor finns ingen tid

Jag vet att det bara handlar om dagar, men jag kan inte minnas hur det var att inte känna såhär. Att inte tänka på Snickaren var tredje minut. Vad tänkte jag på då? Det är natt igen, och jag kan inte sova. Igen.

Det spelas filmer i mitt huvud. Alla ögonblick vi haft. Men också de jag föreställer mig att vi kommer ha. Och de blandas ihop, jag kan snart inte avgöra vad som verkligen hänt. 

Jag följer med denna ström och håller hårt i att äga mina känslor. Inte låta hans tveksamhet påverka. Och det går bra, det gör det. Men det är en chock. En fullkomlig total chock. Vad hände? Hur gick det till?

Och det är som på högstadiet, jag ber mina vänner ta reda på om han kommer på festen i helgen. För att veta. Så tänker jag på vad jag ska säga ha på mig vara.

Och väntan väntan.

På rätt ögonblick.

Då jag kan berätta.

Jag är kär i dig.

För att minnas hur det känns när han tar i mig

"Vill du värma dig med mig ikväll?"

En längtan bodde i mig i söndags, trots helgens magiska bravader bland hög bas och svettiga kroppar och bubbel och vin. Jag hade inte sovit på två dygn men det spelade ingen roll. Två veckor sedan vi sågs sist och trots att jag haft annan hud emot min sedan dess hade inte denna längtan mattats av.
Så kom han.
Och var längre än jag mindes, gladare och liksom mer snabbtänkt. Vi skämtade och skrattade och gjorde te och jag var nervös men bara lite och han meckade sin pipa och jag tänkte inte på det då men jag tänker på det nu, hur naturligt alltsammans var. Hur självklart han tar plats i min värld.
Så kom han.
Närmare och sluter mig i sin famn. Händer, stora och säkra mot min rygg. Kyssar och skäggstubb mot min hals. Och till slut djupa försiktiga kyssar. Och attraktionen är inte som en explosion som plötsligt överskuggar allt, nej, det är mer som en glöd som alltid finns men som vi ger näring och blåser liv i. Stadigt och stilla växer det och jag häpnar och kan inte förstå att han är här hos mig. Till slut tar jag hans hand, föreslår säng istället för soffa och leder honom mellan rummen. Nästan framme stannar han mig, står bakom och håller mig nära nära. Händer överallt. Och jag kastar kuddar och kryper skrattande upp och lägger mig till rätta.
Så kom han.
Tornar upp sig över mig och vi hånglar och jösses vad vi hånglar. Plagg lirkas av, ett i taget. Och ögonkontakten som är ständigt närvarande. Hur han ser på mig, ser mig, upplever mig. Sen är det som att jag blir en delikatsess. Han landar mellan mina bröst, försvinner i dom, och jag lite skrattar jag för hans händer är faktiskt tillräckligt stora för att det ska se proportioneligt ut. Fjäderlätta kyssar. Tänder som tar tag och biter till. Han klär av mig. Jag klär av honom. Och jag är redo så redo men han glider bara ner och landar mellan mina ben.
Så kom han.
Närmare. Och jag vet nu att han kommer hålla på tills jag kommer. Jag vet att han älskar detta, han kanske njuter mer än jag. Så jag slappnar av och lutar mig tillbaka. Försöker tänka på min andning. Tid upphör. Ljud upphör. Alla sensationer upphör, förutom den hans mun mot mitt allra heligaste ger.
Så kom jag.
Och han blick när han tittar upp mot mig när jag sakta landar är alldeles lycklig. Busig. Nöjd. Och han kryper upp och jag säger att jag blir hans slav, jag gör allt. Och han skrattar och jag suger rent hans fingrar och kysser hans skägg som smakar av mig och jag är lycklig och vidöppen och han glider in i mig. Blicken fäst i min. Och jag känner mig som en instrument, förvisso ett som biter i hans axel och river hans rygg. Det är så märkligt, för han håller inte fast mig, men ändå är det som att jag inte kan röra mig. Jag är i hans våld.
Vad kan man mera säga här? Ett virrvarr av kroppar, vissa kristallklara bilder. Som när jag rider honom och han helt plötsligt lägger sina händer om mitt huvud och drar mitt ansikte mot sitt. Kysser mig stilla. Greppar mitt hår och vänder oss om.
Så kom vi.
Och sakta återvände tiden. Varma mjuka flämtande. Nära nära. Skämt om att ringa ambulans, för det tar lång stund för andningen att bli normal. Han hämtar vatten och feting. Lägger sig bredvid mig, och jag avundas mitt meckfat som vilar i hans ljumske. Pipan passas. En hand hittar en annan hand. Vi pratar om musiken. Vi är tysta. Jag berättar historier, skapar bilder med mina ord. Vi pratar om människor som vi känner. Och så berättar jag om Henne, hur jag känner så mycket för denna kvinna fast jag vet att hon inte känner detsamma för mig. Och jag säger att det är okej, det känns okej. Men något, när jag beskriver henne, slår an en sträng av sorg och från ingenstans kommer tårar. Stilla men överraskande. Han bara öppnar sin famn, lägger mig mot sitt bröst och håller om mig. Ordlöst. Länge. Jag känner att allt är okej. I hans trygghet kan jag gråta. I hans famn kan jag vila.

Humlan

Så sitter jag och försöker sätta ord på vad jag känner. Jag pratar om Snickaren, om allt som känns. Det är första gången som jag inleder något med någon som är en del i min vänkrets, eller, i just den här specifika kretsen. En person flera av mina vänner har varit med. En person som många har åsikter och känslor kring, såsom det är med vänner.

Så är det hans blick som ser hela min själ, hans trygghet som får hela min varelse att slappna av. Och jag pratar med en vän; beskriver hur det pirrar i kroppen, hur jag känner en enorm förväntan. En stor varm vibrerande humla i bröstet 

och hon avbryter mig och säger

att det är inte en fråga om att jag kommer bli kär.

Och jag börjar gråta och går helt upp i känslan. Rädslan. Glädjen. Övertygelsen. Allt känns nytt med honom. Han tar fram många av mina bästa sidor. Och klockan är fyra på morgonen och jag kan inte sova för att allt känns så jäkla mycket.

Vinstlott

Vad makalöst det är att samtliga av mina älskare är...hur ska jag säga? Redo att tillfredsställa alla mina önskemål. Att jag jag beställa en dejt med mycket hångel, och får ett 'your wish is my command' tillbaka.

Win!

Precis vad jag behövde

"Skulle du tycka om att få besök ikväll?"

"Det skulle jag!"

Och det finns något rörande att komma hem till en man och man märker att han ansträngt sig, tänt ljus och städat och erbjuder te. Och vi pratade, för första gången någonsin. Om musik och om oss själva och småsaker. 

Sexet var ljuvligt. Roligt och innerligt och hett. Och jag känner mig varm och mjuk i hela kroppen. Glad. Tacksam för alla fina män som kommer i min väg.

En ode till psytrancen och dansen och syran

Och jag landar hemma efter en strid. Hela natten har jag slagits mot egon, demoner och illusioner och dansat mig igenom mitt livs mest nattsvarta. Dessa fester, dessa forum där allt detta tillåts äga rum. Från skrattanfall så expansiva att det svindlar till knuten därinne. Och det är med den nöjdheten jag återvänder hem, att veta att denna dans var ett rejält dagsverke. Ja, nu är jag helt tillfreds och lycklig, men jag vet att jag har arbetat mycket hårt för att komma hit. Psytrancens bas bas bas och våg efter våg med intryck och stimulans som har rört upp och rört till varje cell i min kropp. Den kollektiva dyrkan på dansgolvet, hail DJn, och sökande bekräftande blickar, vi är alla här, tillsammans. Fötterna som knappt vidrör golvet vibratot i kroppen som sitter i långt efter musiken tystnat. Musiken lever vidare i kroppen och vi står tillsammans i tystnad när morgonen kommit och ljudet slagits av, och vi rör oss fortfarande till samma takt. Gungande, studsande, svajande.

Det är sannerligen en strid, och dansen är både mitt slagfält och mitt vapen. Där alla skarvar får mötas och lösa ändar knyts upp. Och att komma hem till min grotta, med blandade känslor kliva in och långsamt ömsa skinn. Duscha länge och varmt, belöna min arbetande kropp. Välgörande te, varma torra kläder, salt och vatten. Vila nu, min jordiska varelse, för det är du värd. Du har åstadkommit mirakler inatt. Och jag ber att ljuden och rytmen ska leva i mig länge, låta mig få njuta av effekterna.

Dansen. Framför. Allt.
Dansen. Framför. Allt.

Pirr pirr pirr

Kan inte minnas senast jag var såhär nervös/pirrig/förväntansfull inför en dejt. Det är flera timmar kvar och jag känner mig liksom darrig och yr, svårt att fokusera och...hålla tråden.

Kontrasternas morgon

Idag vaknade jag med en timmes sömn i kroppen och en fundering, varför är jag trött? Och barnen vill ha äpple och film och blöjor bytta och allt vad det är. Min vän som agerat sovande barnvakt, går till jobbet. Solen går upp.

Natten känns som en dröm, allt det som var så verkligt alldeles nyss. Musik musik musik och dans. Vackra människor och öppna famnar vart än vänder mig. Tid för ord efter sommarens ordlöshet.

Och redan nu, blott några timmar senare, famlar jag i minnet. Nuet med sina mjuka barnkinder och tecknad film utgör hela min verklighet. Därför känns det än mer viktigt att sätta ord på fest istället för vardag.

Inatt var det fest. Och det var ett litet klimax. En av alla dem jag i sommar mött i mitt hjärta och i långa fina kramar, klev inatt fram till mig. Målmedvetet. Efter den första trevande kyssen inleddes timmar av lekfullt trevande.

Så, nu minns jag varför jag är trött. Men just minnet av dans och eld och hångel raderar varje spår av trött. Det känns endast värdefullt att fylla på med kärlek. 

Välsignelse

Vi träffades på en fest i somras och hon sjöng och hennes röst fick mig att flyga. Inte många ord byttes, men nummer och sen sågs vi på en fest igen och pratade och pratade och dansade. Vi har träffats mindre typ fem gånger men systerskapet jag känner med denna kvinna.

Efter en kväll i hennes sällskap är hela mitt system aktiverat och jag känner mig så sedd och uppskattad. Hon frågar mig saker och lyssnar och vi har de finaste samtalen. Och hon ser mig i ögonen och säger att hon litar på mig och vi pratar om det mänskliga och det andliga, och gör skillnad på det två på samma sätt. Och när jag spelade för henne var jag i den där energin som känns som en stor varm kram och min röst är inte längre min, jag är en kanal och vår dynamik gör mig andlös.

Det låter kanske dömande, men det är det inte; men det är inte ofta jag möter någon på samma andliga nivå. Som lever och andas det, där allt är intuition och utveckling och process och det finns en självdistans utan förminskning. Att höra henne beskriva längtan efter en kvinnlig cirkel och använda exakt samma ord som funnits i min själ i flera år och veta att vi, vi har hittat varandra. Syster. Tack för att du kom till mig.

Stoner-humor

Officer - "Son, how high are you?"

Stoner - "No sir, it's 'Hi, how are you?'!"

Insert asgarv.

Eventuellt en nackdel med det polyamorösa livet

Nu när jag pluggar heltid, och har dragit igång med saker som att sjunga i kör och delta i systerkvällar, så ställs jag inför ett dilemma; när ska jag träffa någon av mina män? Och vem ska jag träffa när jag faktiskt har tid för vilken av deras olika egenskaper vill jag ha mest just nu? Det finns så många olika aspekter att ta hänsyn till.

Kroppar. Kyssteknik. Humor. Intellekt. Andlighet. Närhet. Kukstorlek. Känsla.

Så vad gör jag? Jo, jag skrattar och bokar in andra saker. Åka och dansa. Gå på bio. Skapa musik. Dansa mer. Med mina vänner.

Peppar peppar...

...och ta i allt trä i hela världen men ibland slår det mig hur otroligt sällan vi är sjuka. Jag har inte varit sjuk sedan i april och inte barnen heller. Trots inskolning och runtåkande och en inte alltför nitisk handtvättarpolicy. Eller kanske just därför?

Enligt Vårdguiden så är barn vanligen förkylda upp till sex gånger om året så jag är sjukt imponerad. Eventuellt har de ärvt sin pappas immunförsvar, och det vore ju en vinst i genlotteriet.

Vad jag ska skylla min friskhet på vet jag inte. Dansen? Knarket? Lyckan? Dessutom har jag fler och fler perioder med massor av energi och jag får mycket gjort utan att bli trött. Och varje dag får jag kommentarer om min glädje och positiva anda, att jag ser pigg ut och jag är så glad att det syns och märks att jag mår så jäkla bra, på alla sätt.

Ordlösheten och ordfattigheten

Allt detta som ryms i min kropp. Dessa känslor och upplevelser och tillstånd. Alla förmågor och egenskaper. Så oändligt mycket kärlek. 

Tack.