The deal

Alltså, jag är ju på inget sätt på väg att "bli ihop" (just nu fattar jag inte ens vad det skulle innebära) med varken Snickaren eller Pianisten eller någon annan. Men. Jag försöker sätta ord på den här processen. Vad som egentligen hände mig i torsdags. Att det var så oändligt mycket mer än sex. Och även om det var mer än sex, så var sexet ändå det mest intensiva jag varit med om. Och det är svårt att inte längta. Att inte vilja ha mer. Begär. Jag arbetar stenhårt på att frikoppla mig och maximera tacksamheten och vet att det är svårast nu och kommer bli lättare varje dag.

Men Pianisten är alltså en person som självmant ringer och vill reda ut vart vi har varandra, en person som är tydlig och ärlig och som säger saker som "vi har hittat varandra på ett andligt plan, nu behöver vi bara lista ut hur vi förhåller oss till resten" och "i ett annat universum" och jag häpnar och sörjer att jag uppenbarligen inte är redo för en relation med en man som den här. Det gör mig ledsen att jag tycks mer benägen att välja en man som hellre väjer för känslomässiga samtal än att gå in i dem. Snickaren och Pianisten är lika på många sätt, samma känslighet, en stor intelligens, stort hjärta. Men där slutar alla likheter. En missbrukare och en medberoende. En stadsbo och en lantis. En blond som solen och en brunhårig. En lång och muskullös, en kortare och senigare.

Jag känner mig misslyckad och feg som skapat en sådan här situation för mig själv. Där jag är öppen och redo och tillgänglig och vill  och känner så mycket. Och de män jag vill ha ber om distans och space. Det utmanar allt jag tror på, allt jag vill vara. Det är extas och oro, sida vid sida. Hopp och likgiltighet. Så jag ber om vägledning och styrka och kärlek. Bara kärlek.