torsdag 3 juli 2014

Jag är en ängel

Väldigt stor del av mitt liv har jag varit paniskt rädd för allt som finns i och under vatten. Själva vattnet är inga problem i sig, jag älskar att bada och har inga problem att vara nära och i havet.
Allt annat däremot. Båtar. Bryggor. Broar. Sjögräs och alger. Fiskar och valar och hajar. Manter (som jag dessutom är allergisk mot). Vrak. Minor. Osv osv i all oändlighet för faktum är att vi vet ju inte ens allt som finns på botten.
Det tog många gånger innan jag kunde titta på Hitta Nemo utan att tycka det var obehagligt. Fram tills för några år sedan började jag hyperventilera om jag var tvungen att gå genom en hamn. Har jag varit tvungen att åka båt har det krävt all disciplin att inte tänka på båtens storlek, hur den ser ut undertill eller vad som finns under oss.

Och allt detta är så olikt mig. Jag vet inte var det kommer ifrån. Jag förstår att det är irrationellt. Men eftersom jag faktiskt lärt mig acceptera sjögräs och alger och fiskar, det som faktiskt ska vara i vattnet, och nu inte får panik av båtar så anser jag ändå att blivit mycket bättre. Och det som inte blir bättre har jag accepterat. Okej, så jag kommer inte bli vrakdykare. Helt lugnt med mig.

Så idag la Millie upp en bild på instagram med texten (fritt citerad)
"I must be a mermaid because I have no fear of depts but a great fear of the shallow"

Som ett skämt parafraserade jag det till
"Jag måste vara en ängel för jag älskar universums tomhet och rymd men skräms av jordens djup"

Och tro det eller ej, men den lilla ordleken fick mig att inse att jag är rädd för grottor också. Havsdjup och grottor, det som tar en in under enorma mängder jord eller vatten - gör mig panikslagen. Och minnen som kopplas till detta. Hur jag i högstadiet vägrade följa med klassen på grottvandring. Hur jag aldrig fascinerat lusläst National Geographics artiklar om grottor utan snabbt bläddrat förbi.

Och jag gillar bilden. Om jag är en ängel är det ju uppenbart varför det som blir allt för djupt ner i jorden kväver mig. Varför jag hellre blickar uppåt och utåt och befinner mig i tillstånd där jag fritt kan röra mina vingar. Där jag kan vara ett med oändligheten.

2 kommentarer:

  1. det var ju på en båt som jag träffade dig första gången.. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. ...och det tog typ en halvtimme för mig att våga gå på Kaptenens båt!! Shit, vad jobbigt det var.

      Radera