Och det liksom bara händer

Jag ligger i min säng som hundratals andra fredagar

men

bredvid mig ligger en varm man, som lyssnar på Bob Dylan i hörlurar.

Han har stuckit in benet under mitt täcke och min katt ligger på hans mage.

Jag har helt tappat tidsperspektivet

egentligen

skulle vi inte alls ha tid att ses den här veckan, mer än i skolan. Men varje dag har vi liksom gjort oss tid. Hittat anledningar. Hittat saker att göra.

I mitt kök står en flaska tioårig rökig whiskey, min första. En present.

Och vi har spelat musik så många timmar idag att jag svävar.

Jag har inte saknat detta.

Inte längtat.

Men jag kan inte heller minnas hur det kändes att inte ha honom bredvid mig.

Han andas tyngre och tyngre

men

han kommer låta mig somna först.