Jag ber och får

Ni minns hur jag tidigt i somras bestämde mig för att inte ens försöka skapa reda i kaoset utan bara be om mer? I detta fallet ser jag kaos som något högst positivt och jisses, jag får det jag ber om. Det ena intensiva ögonblicket efter det andra. Ständiga möten med mig själv. Samtal efter samtal med helt fantastiska människor som bara ramlar ner hos mig. Och allt går så lätt. Avvisanden, omfamningar, vila och aktivitet. 

I helgen dansade jag i två dygn, utan att sova. Åt knappt, var aldrig stilla. Dansade ensam när andra satt, dansade nära nära, dansade stilla, frenetiskt, skrattade och grät, dansade i regn och stekande sol. Dansade i gryningen, dansade under stjärnklar himmel. Tog människor till mitt hjärta, öppnade upp mig för alla. Och all denna rörelse ligger lagrad i mitt system; allt blir lättare med dansen i blodet. 

I allt detta känner jag mig enormt älskad. Dessa fina själar som accepterar mig förbehållslöst, och som bjuder in mig i sin sfär. För detta är jag så tacksam. Och stolt över mig att jag gör detta utan rädslor och med full tillit. Den här sidan hos mig är den jag alltid känt mig mest hemma i och för var gång den kommer tillbaka är den starkare och tryggare. Och nu vill jag ha en minst lika intensiv höst, tack.