Vidhåller att man inte får större prövningar än vad man klarar av

Alltså tacksamheten jag känner över att Lillebror sover i snitt 18h/dygn - enorm! För jag hade inte klarat av att inte få vila just nu. Att få sova minst fem sammanhängande timmar varje dygn, och kanske sju totalt. Att ha ytterligare några timmar då jag bara kan vara. Prata umgås duscha skriva andas. Jag är på gränsen av min kapacitet och utan vilan skulle det koka över. 

Så jag tackar mina barn och alla gudar och gudinnor, universum och livet och älvor och änglar och vad mer som kan vara inblandade för att de sover gott - och för att jag i skrivande stund lyssnar till deras djupa andetag. Tydligen är det inte bara jag som kan snarka ibland.

Universums sätt att kompensera?

Är i behov av amningvänliga kläder. Går in i butik och rycker åt mig två klänningar med bra ringningar. Gör snabb överslagsräkning, tar också en hatt till Mumsan. 

I kassan reagerade jag lite på att det blev väldigt billigt (men hade fullt upp att betala med signatur pga ammat bort kod).

Ser när jag kommer hem att hon inte tog betalt för den dyraste klänningen. Men larmade av och stoppade ner i påsen.

Tack tack!

Det psykosomatiska

De senaste dygnen har ju varit minst sagt turbulenta. Igår började jag känna mig konstig och idag var jag övertygad om att jag åkt på en riktig influensa.

Täppt i bihålorna. Huvudvärk. Ömmande hals. Illamående. En förlamande trötthet. Värk i varenda led och muskel i hela kroppen.

Sen slog det mig att det nog inte alls var influensa. Snarare en mycket fysisk reaktion på att först leva i känslomässigt vakuum i flera månader och sedan bli brutalt övergiven. Helt nyförlöst också, med allt vad det innebär. Och en lugn kväll och två panodil senare är alla symtom borta.

Utom värken i lederna.

Och jag tänker. Att min fibromyalgi utlöstes av det mycket traumatiska med Mumsans förlossning har jag inga tvivel om. Men kanske är det så att det var åren av anspänning, misströstan, tvivel och oro som skapade den. Att ständigt vara på min vakt, bli förbisedd, osedd, ohörd. Att vara så inkopplad i en annan att jag vaknade i princip varje natt, låg där i mörkret och visste att nu, nu har han sex med någon via datorn. Att försöka prata om att något var fel, det kändes inte bra, inte sunt, och få höra att det bara var min svartsjuka.

Så kanske sa min kropp ifrån till slut, på samma sätt som den kollapsat nu. (Och här håller jag alla tummar att mjölken inte sinar.) Och nu när jag är något på spåren finns ju faktiskt en ärlig chans att bli frisk, även om jag tror att rehabiliteringen tar ett par år.

Han vill skiljas. Vägrar ens prata om sätt att gå vidare.

Hur hände det? Hur blev jag ensamstående tvåbarnsmor?

På riktigt så känner jag mig på gränsen till ett sammanbrott. Det här är inte sant.

Dagens yoga

- uppvärmning

- talasana

- padahastasana

- adho mukha svanasana

och fyra övningar från appen Mammamagen.

Den här gången fick jag sällskap av Mumsan ungefär när jag var klar med uppvärmningen och det var ju trevligt och så, men ja, inte alls lika fokuserat och så. Därför fick jag inga stora känslomässiga upplevelser, det var bara skönt att sträcka ut kroppen. Jag är även lite förvånad över att jag känner mig såpass stark som jag gör, att kroppen känns följsam och smidig.

Och alla sjunger;

It's my blog and I write what I want to, about whom I want to

It's my blog and I write what I want to, about whom I want to

What would you do if it happened to you?

Lallalala!

Första yogan efter förlossning

Idag gjorde jag ett första trevande yogapass och jisses vad skönt det var. Samt lite läskigt. När man (jag) inte yogat ordentligt på ett tag så är det inte bara kroppen som stelnar till utan hela energisystemet. Då frigörs, i det här fallet, tre månaders skit och det gjorde mig både snurrig, illamående, matt och lycklig på samma gång. Och som efter varje gång frågar jag mig själv varför jag inte gör detta alltid?

Mitt pass såg ut som följer, efter en lättare uppvärmning;

- talasana (trädet)

- Padahastasana (hand till fot)

- liggande vridning

- prasarittamottasana med vridning

- marjariasana (katten)

och en liten meditation på det. Perfekt början, tog inte mer än trettio minuter.

För minnet alt. BarnNytt

Lillebrors ungefärliga dygnsrytm nu, två veckor gammal;

00-06 - Sover

06-08 - Vaken och äter två gånger

08-11 - Sover

11-13 - Vaken och äter två gånger

13-16 - Sover

16-18 - Vaken och äter två gånger

18-21 - Sover

21-00 - Vaken och äter förhoppningsvis tre gånger innan natten.

Vi har det ganska gött alltså!

Samtidigt gör Mumsan stora utvecklingssprång; den senaste veckan har hon både bajsat och kissat i pottan. Stoltheten! För övrigt frågar hon efter Lillebror det första hon gör varje morgon och är väldigt mån om honom. Det bådar gott för stundande semester. 

Lite olika perspektiv

Ska träffa en bloggkompis nästa vecka. I samtalet planerar vi runt hennes tid hos barnmorskan. Jag säger att det är lugnt för mig att ta det senare, men att vi kan ta det en annan dag om hon tycker det blir stressigt. 

Haha, skrattar hon, och säger att det är ingen risk.

Och jag känner mig lite dum. För med min stresskänslighet hade jag absolut kunnat tycka att det blev för mycket. Träffa en ny person, på ny plats. Körningen. Gravid. Direkt efter en kontroll.

Det blir alltid märkligt för mig att möta att jag är ett undantag. Normala folk klarar saker. Normala folk blir inte stressade över samma saker som jag, inte heller lika mycket. Och min omsorg om andra säger helt klart mest om mig. Samt får mig att framstå som mesig och ängslig. 

Tack och lov känner jag mig långt från att identifiera mig med mina diagnoser. Men ibland är de lite mer närvarande om vi säger så.

Yogaplaner

Man tror det inte om mig, men jag kan vara väldigt otålig. Ha svårt att ge saker tid. Framförallt mig och min kropp. För att komma runt det gör jag ständigt överenskommelser med mig själv. Idag fick jag göra dealen att jag får börja med asanas om tidigast en vecka. Tills dess får jag bara göra enkla ledrullningar.

Min nästa plan är att inte instruera till hösten utan lägga min tid på att vara elev på min yogaskola och läka. Förhoppningsvis kan jag bli antagen till deras yogalärarutbildning sen och i samband med det börja lära ut igen. Det är ju något jag älskar.

Den säkra vägen

När jag fick M var jag mycket noga med att detta inte skulle bli en s.k mammablogg. Tycker jag har hållit en bra balans genom åren. Fram tills nu, då det enda jag tydligen kan skriva om rör bebis, förlossning eller saker däromkring. 

Tråkigt, men tryggt. För just nu är mitt liv mer än någonsin ett korthus och det känns som att om jag bara andas i fel riktning så kommer allt rasa. I transformationens namn behöver allt rasa, jag är väl medveten om detta, men just nu orkar jag inte. Just nu är det viktigare för mig med en vardag som fungerar och en kropp som ska läka än att reda ut flera års röra. 

Detta måste jag bestämma mig för varje dag, för det är så svårt att inte tänka på det. På vad jag vill. På vad som är bäst. På svek och lögner och tillit. På förlåtelse och respekt. Och vilket håll jag än tittar leder det bara till att jag blir yr i huvudet och än mer förvirrad.

Så därför. Texter om bebis, kroppen och att vara mamma är vad jag kan få ur mig. Må vara att det blir en mammablogg ett tag då.

Sånt jag glömt

- hur ömma, pulserande, levande, stenhårda och känsliga ammande bröst är. Hur de kan gå från helt vanliga, typ, till sprickfärdiga bara bebisen gnyr. Vet ju att det går över om några veckor, men just nu...oj oj oj.

- att förhålla sig till en ickerytm. Det kommer även här dröja några veckor innan möjliga sov- och ätvanor kan skönjas. 

- att det då och då några dagar efter födseln kan klumsa ner blodklumpar ur en när man går på toaletten. 

- det där med att känna sig så smal! Fast jag mest ser ut som en väldigt mjuk barbapappa.

- en viss...overklighetskänsla. Som att själv vara nyfödd. Ett hudlöst tillstånd, allt går rakt in, eller rakt igenom och det är svårt att veta vad som är viktigt och sant egentligen. Bubblan brukar den kallas. 

Summa sumarum

Kanske har jag börjat landa lite nu. Fatta att jag faktiskt gjort det igen - och överlevt. Vi har redan hunnit prata mycket om hur otroligt mycket bättre allt kändes den här gången. Rent fysiskt var det ju en lyckad förlossning sist med, men det var jobbigare på många sätt. Det som kändes bättre var;

- tiden; det tog ungefär en fjärdedel så lång tid. Tretton timmar är mycket mer lätthanterligt än två dygn. Nu räknar jag inte dagarna innan, då jag hade värkar men det stannade upp. 

- kontakten med min kropp. Det låter så himla fånigt, men det hjälpte mig verkligen att säga (stöna, skrika) JA med varje värk, särskilt när de blev mer intensiva. Jag uppfann även något slags mantra under dagen i stil med "kom ner kom ner" för att hela tiden komma ihåg vad som skulle ske. Det gjorde att jag inte försökte fly från min kropp utan kunde stanna i upplevelsen och välkomna det som hände. 

- TENS. Magisk! Hade den på mig hela dagen, var guld värt i bilen. Överlag var jag mycket mer proaktiv när det gällde smärtlindring vilket gjorde att jag var i kontroll och i fas med min kropp när vi kom in till förlossningen. Sist var jag panikslagen och utmattad.

- andningen. Samma sak här, det kändes lite fånigt innan, men jag är så himla glad att jag övade på och faktiskt lyckades använda djupandningen. Sen upplever jag att lustgasen (som jag andades de sista två-tre timmarna) hjälper till att hålla andningen närvarande. 

- barnmorskan. Vi hade lyckan att med en gång få en barnmorska som vi funkade perfekt med. Det var skönt att känna att vi pratade samma språk - det vill säga, mycket bilder och visuellt språk.

Fanns fler detaljer som gjorde detta till en bra och fin upplevelse men sammantaget känner jag att det var min egen inställning och förberedelse som gjorde mest skillnad. Och det här att jag nu är hemma (hann äta och sova fem timmar i sträck första kvällen/natten!) och förhåller mig till livet med två barn...makalöst. Sen att det finns en man, en medboende, en hund, en katt, ett hus, en bil, en trädgård och allt annat samtidigt. Det är välsignat och intensivt.

Föda lite barn del fyra

Så åkte vi in, redan kvart i ett var vi inhysta i ett rum och äntligen fick jag verkligen uppleva det där som man läser om; värkarna som vågor. Pauserna då jag faktiskt kunde slappna av och vila. Fram till nu hade timmarna innan vi satte oss i bilen varit de jobbigaste - tack och lov med fantastiskt stöd från både Milea och Mannen.

Så flöt timmarna - öppen fem centimeter, gött! Fin koll på andningen. TENSen som var en hjälte. Och beröringen, vet inte hur många gånger jag skrikit "klappa på mig!" . Kanske framförallt en helt perfekt barnmorska för oss som gjorde allt rätt.

Som sist var det som jobbigast precis innan krystvärkarna - som mörkast innan gryning. Och lättnaden när jag började trycka, kände bebisen så nära, vetskapen om att det snart skulle vara över. De fick mig ur sängen till stående, i tron att det fortfarande var ett tag kvar. En handfull värkar senare var han ute! Sensationen när han gled ur mig, blodet som bildade en pöl vid mina fötter och tomheten innuti. 

Summan nu är att alla mår bra. Han sover i sin balja. Jag ska försöka komma dit också.

Föda lite barn del tre

Vaknade återigen av att värkarna kommit tillbaka samt tilltagit i styrka. Gick på toa och låg sedan i två timmar och sov mellan och igenom dem. För någon timme sedan blev det lite för mycket och Mannen fick hämta TENSen. Första gången jag testade i skarpt läge och tack och lov fungerar den utmärkt!

Har även haft kontakt med förlossningen och idag kommer vi åka in när det blir mer intensivt alt. om det stannar av igen. Känns bra med en plan.

Föda lite barn del två

Ja, sen rann det ut i sanden. Sedan nio imorse har jag bara haft en handfull ordentliga värkar. Lite skönt att få vila, men så trött jag blir av att ständigt ligga i beredskap. Kroppen jobbar och jobbar men det händer inte mycket. Skulle gissa att jag är öppen ca fyra centimeter och snart kommer det behövas mycket mer kraft. 

Så nu får jag väl äta pasta. Och glass. Kolhydratladda liksom.

Föda lite barn

Tisdag kväll-igår kväll: ganska mesiga värkar, stundtals väldigt regelbundet men med en del uppehåll. Kunde utan problem somna och sova igenom dem.

Inatt vaknade jag av att jag gnydde. Det tog ändå några gånger innan jag förstod varför. Vid fem gick jag upp och upptäckte att teckenblödningen äntligen börjat. Värkarna är ungefär sju minuter emellan, men fortfarande lite oregelbundna. De är såpass starka att jag måste pausa och andas igenom dem men bara ca nittio sekunder långa.

Det kan säkert ta ett dygn till men nu är det igång!

The perks of being pregnant

Jag tror att jag hör till den skaran kvinnor som välsignats med så kallat gravidglow. För trots en del besvär (foglossning, halsbränna och myror i benen) så mår jag generellt sett otroligt bra under pregnansen. Knappt någon förkylning, någon av gångerna, faktiskt nästan inte alls ont i ryggen, ingen märklig hårväxt, ingen nästäppa, otroligt lite illamående samt helt superba värden hela tiden. 

Det jag kanske såg fram emot mest inför den här graviditeten var den helt felfria huden jag hade sist. Inte en endaste finne på tio månader, det är inte fy skam! Dock får jag inget preggohår - men jag slipper också sörja när det ramlar av under amningen. 

På det hela taget är jag alltså väldigt nöjd och tillfreds. 

Funderingar från badrummet

Ni vet när man i perioder blir fruktansvärt trött på mat? Trött på att komma på vad man ska äta, handla, laga och även själva ätandet. Det känns bara som ett nödvändigt ont för att underhålla kroppen. 

Jag har lite grann samma relation till att gå på toaletten. I perioder blir jag fruktansvärt trött på detta ständiga springande. Och att hela tiden behöva fråga sig om man behöver kissa innan man gör något. Att lite grann i bakhuvudet hålla koll på var det finns toaletter när man går på stan. 

Jösses alltså, vad mycket enklare det vore om man bara behövde gå en gång om dagen eller så - och dessutom kunde bestämma när!

Gravid i tionde månaden

Detta börjar bli löjligt. Jag skulle vilja säga att jag aldrig varit såhär gravid, men det kommer vara sant först om två dagar. Med M hade ju förlossningen dock satt igång vid det här laget, även om det skulle ta två dygn. 

Konstigt nog känns det mer overkligt för var dag som går att det kan komma en bebis när som helst. För varje dag som går utan minsta värk känns det som jag kan, och kommer, vara gravid för alltid.

Idag ska jag till barnmorskan och tillsammans ska vi försöka förmå ("konsultera") förlossningsjouren att sätta igång mig nu och inte vänta en vecka till. Då kanske det blir en majunge ändå.

Varför jag orkar

Flera gånger de senaste veckorna har jag fått (och ställt mig) frågan hur jag orkar. Orkar jag? Varför stannar jag? Står jag ut med mer? Klarar jag detta? 

Jag har inte hela svaret, men idag slog det mig att en del av orsaken till att jag orkar kämpa är att jag har något att återvända till. Ungefär fyrtio mil bort finns ett helt samhälle där jag på något sätt fortfarande är en del av. Mina föräldrars församling där det finns många många som genuint bryr sig om mig. Folk som uppriktigt frågar, stöttar och kramar när jag hälsar på. Människor som inte alls eller väldigt lite förstår mig och min tro och mina val men som ändå finns där. 

Lägg till en hel hög släkt, ingift och blodsbunden, vänner och bekanta som på alla sätt visat att de finns för mig 

- då är det inte svårt att vara stark. Det är inte svårt att orka lite till. Det är inte farligt att bli sårad, knäckt och bedragen. För jag har något att gå tillbaka till. Jag har ett sammanhang. När jag än behöver.

Karma och hämnd - med musik!

Trots att jag är en sådan känslomänniska så har jag en väldigt rationell sida (Jungfru i månen, hejhej!) när det kommer till relationer och djupare känslor. Det innebär i praktiken att jag kan bli uppfylld av en känsla men ganska snart landa och kunna återgå till att tänka ut vilket som bör vara mitt nästa steg.

Så ja, självklart drömmer jag om att göra all kinds av dumma saker när jag är ledsen eller arg. För det mesta stannar det vid en tanke. Ibland kastar jag saker, om jag blir tillräckligt frustrerad. Ibland häller jag soppa på folk som jag tycker har öronen fulla av vax.

Men så lugnar jag mig. Och hur mycket jag än kan vilja i just den här situationen jag befinner mig nu, vara någon slags hämndens ängel så måste jag lita på att det inte behövs. Karma. Jag måste tro att övriga inblandade kommer få vad de förtjänar. För det är inte meningen att man medvetet gör någon annan illa och sedan får må bra i all evighet. Som exempel har jag valt att inte gå ut med vem hon är, trots att vänner har frågat. Stundtals har jag varit svindlande nära att lägga ut den där äckliga bilden jag hittade på henne (kanske skriva ut den och hänga upp den vid affären) men hindrat mig. För det är inte den människan jag vill vara. Jag har levt i fem år i en relation med en aktiv missbrukare utan att själv en enda gång ljugit, bedragit eller spelat spel. Jag tänker inte börja nu.

Och låten som förföljer mig i dessa dagar är...

Still no baby

Och ja, jag vet att jag inte ens är framme vid beräknat datum men jag är så fruktansvärt otålig. Dock har inte handy man-killarna kommit och satt krokar i taket till vaggan än. Och jag har inte köpt någon bra mjuk babyfilt. Eller bindor. Så det finns ju saker att fixa. Men jag längtar efter min bebis!

Föda lite barn

På inrådan av vänner sträckkollar jag nu på En Unge i Minuten för att se om min kropp kan bli lite inspirerad. För jösses vad jag verkligen vill föda barn nu.

Med fokus på det fina

Känslan när man vaknar en solig söndagsmorgon och 

- huset är städat

- sängen renbäddad

- ungens rum i ordning

- fjorton portioner lasagne i frysen

är kanske något av det skönaste jag vet. Idag ska vi inte göra något annat än att ta på oss söndagskläder och bli bjudna på middag. Precis lagom.

Jag är ett djur

Det är få tillstånd jag befunnit mig i där jag känner mig lika djurisk som jag gör nu. Allt handlar om överlevnad, skydd och trygghet. Jag klarar inte ens av att tänka på en större bild, lyfta och hitta perspektiv. Jag är alltigenom jord. 

Med det försöker jag också gå in i att vara ett djur. Vad är mina instinkter? Och just nu vill jag mest sova, så då gör jag det. Sen vill jag möblera om, städa och plocka. Detta fattar jag själv vore mycket dumt att göra själv så jag hoppas att få hjälp med det i helgen.

Sist vill jag laga enorma mängder mat och fylla frysen med färdiga portioner - och det projektet tänkte jag inleda idag med lasagne.

(fast vad jag vill mest av allt är att ta mina ungar och krypa längst in i en grotta och gömma oss tills kusten är klar)

Duktig bebis

Åh, lättnaden när bebisen vid dagens ultraljud har vänt på sig. Själv! Och nu håller jag alla tummar att han vill ligga så tills han kommer ut. Vilket blir snart hoppas jag.

Verkligheten

Jag tror att en av anledningarna till att vändningen igår inte gick alls var att jag inte alls kunde acceptera att det var sant. Allt jag tänkte var att "jag vill inte vara här" och den inställningen hjälper en inte att andas igenom processen direkt. Själva nyckeln i närvaro ligger ju i att verkligen kunna omfamna och acceptera nuet såsom det ser ut just nu.

Och i mitt nu finns det (kanske för första gången?) i princip inget som jag vill/kan/orkar acceptera.
Fel hus, och jag drömmer om det rätta varje natt. En relation vars överlevnad är högst questionable. Ett svek och känsla av övergivenhet som jag inte ens vågar tänka på fullt ut för då dör jag. Och slutligen då ett barn som ska födas och som dessutom ligger fel.

Jag vet precis vad jag vill ha, men förstår inte hur något av detta ska ta mig dit. För jag kan inte acceptera att det verkligen är över - en hel framtid som bara försvann.

Den oväntade vändningen (höhö)

Jo, så igår kväll åkte jag in till förlossningen för att kolla att allt var väl med den lille som inte rört på sig så mycket de sista dagarna.

Chocken! när det framkommer att han efter att ha legat huvud ner i minst femton veckor nu ligger huvud upp. Förstår inte när han vänt sig, jag har inte märkt något alls.

Så idag hade vi tid för vändning. Obehaget! Var så himla spänd och rädd och nervös, det hjälpte inte direkt. Efter några försök gav doktorn upp med orden "vill inte tortera mig". Och nu, från ingenstans blev risken för kejsarsnitt betydligt större, även om jag väljer att föda vaginalt. Och även om jag väljer det måste en bäckenröntgen avgöra om det är möjligt.

Jag är så himla trött.

Att följa, lyssna, känna

Tanken; i säng i tid, lite andningsövningar, liggande lätt kvällsgymnastik, några godisbitar och sömn.

Realiteten; kan inte djupandas längre, mår illa när jag försöker. Längtar efter mina lungor. Kan nästan inte ligga bekvämt alls, så lite fotgymnastik får räcka. Är för mätt för godis. Så att...sova alltså!

Och jag har blivit anklagad för att inte vara flexibel. Puh! Ändrar ju mina planer hur lätt som helst.

Ett annat hemma och Tröttheten

Landade hos mina föräldrar igår. Gjorde dock misstaget att köra hela vägen på 35 mil utan att stanna. Det, ihop med att jag reagerar sjukt fysiskt på hela den här situationen, gör att jag nu är ett vrak. Öm, trötttrötttrött, yr, seg och känslig för allt. Äter, men har ingen aptit på så sätt att jag verkligen måste påminna mig om att äta för att inte må ännu sämre. När jag väl äter är det gott. Hade jag inte varit gravid hade jag tagit detta som startskottet på en fasta, men nu måste jag verkligen tanka på med mat ytterst regelbundet.

Önskar av hela mitt hjärta att finna en vettig lösning, en tydlig väg framåt. Just nu är allt bara en grå gröt och jag orkar verkligen inte tänka på något längre fram i tiden än en månad. Och vad jag vet är ju att detta är inte löst på en månad. Vad nu löst innebär?

Saker att fira

När min foglossning blev mig övermäktig för mig för sex veckor sedan började jag få akupunktur. Två gånger i veckan i tre veckor, och sedan en gång i veckan - och vilken skillnad! Har dessutom nu börjat komplettera med TENS och tycker att jag får bra effekt av det, även om det inte känns riktigt lika bra som nålarna. Fördelen med TENS är ju att jag kan göra det varje dag och även använda den mot annan värk (ömma fötter, stel nacke, ont i ryggen).

Det är lite lustigt hur jag reagerar på akupunktur - ibland är jag superpigg och liksom hög på endorfiner, och ibland känner jag mig som efter en riktig djupmassage, avslappnad och trött och törstig.

Är i vilket fall glad över att jag kan gå utan att det gör ont, bära mitt barn och utföra iaf större delen av hushållssysslorna utan problem.

Ett försök att göra en plan

- åka till mina föräldrar för RnR på torsdag. Stanna typ tio dagar?

- ta mig tillbaka till Skåne. Sikta på att faktiskt föda barnet här.

- boka in många samtal med min kurator för när jag kommer tillbaka + medberoendeterapeut som jag iaf har första besöket inbokat hos.

- faktiskt ta oss till familjerådgivningen eller liknande (igen). Antingen för att skapa en sådan bra separation som möjligt eller om det finns minsta lilla gryn av att vilja, kunna, gå vidare tillsammans så gör vi inget av det ensamma.

- förutom de två sista punkterna fokusera helt på mitt barn och min bebis. Den här tiden kommer ju inte alls se ut som jag trodde men det är upp till mig att göra den så fin som möjligt. Får inte glömma att älskade M faktiskt ska bli storasyster och det känns faktiskt lite viktigare just nu.

Och ja. Sen är det kanske augusti och då borde jag (vi) ha kommit fram till något mer långsiktigt. Puh.

Den vandrande klyschan

Den övergiva bedragna höggravida frun äter Ben&Jerrys direkt ur kartongen och tittar på lättsmält amerikansk komedi.

(fast sen ska jag dammsuga, diska, hänga tvätt, hämta unge på dagis osv osv)

Och så blev det ännu roligare

Ni vet det här med att min man i fredags i princip bad om lov att få knulla nån jävla brud eftersom han var så himla kåt och inte tänder på mig?

Jo, ikväll upptäckte jag att han inte alls "bad om lov". Han har nämligen redan knullat henne flera gånger OCH tagit nakenbilder som han runkat till på nätterna. Har inte lyckats få ur honom varför han försökte få tillåtelse att göra något han redan gjorde - men om inte den här relationen var död och begraven så var ju det den sista skyffeln jord.

Det äckligaste är att samma brud han satt på har gått på min yoga varje vecka och tydligen inte mått minsta dåligt över att se mig i ögonen.

Och jag rekommenderar ingen att se en nakenbild på någon du påklädd tycker är ful. Hoppas jag slipper mardrömmar.

Separationens största fiende:

Vanan.

Det är så lätt att glida in i sina vanliga rutiner när det värsta grälen lagt sig, särskilt när man har ett barn att förhålla sig till. Och i allt det välbekanta, i det som funkar, i det vardagliga är det lätt (för mig) att liksom tänka "äh, är det värt det?"

Men denna gången måste det vara värt det. Denna gången måste jag fortsätta att komma ihåg att jag vill ha mer än så. Jag behöver leva med någon som inte sårar mig, överger mig och nonchalerar mig. Jag behöver bara hålla ut i en vecka, och sen åker jag till mina föräldrar. En vecka. Vanor - stay away!

Den sista chansen

Gav ikväll honom möjligheten att faktiskt göra en tydlig markering - avsluta sin relation med henne så vi kan reparera vår. Det kunde han ju såklart inte (hade inte trott att han skulle) eftersom, citat

hon är hans familj

slut citat.

Tänk, att det var ju precis det jag trodde att jag var. Så nu får vi väl hoppas att de lever lyckliga och allt det där *kräks*

Tacksamhet

Jag blir alltid överraskad och rörd när människor hjälper mig - hur knasigt det än låter. Åh vilket stöd jag fått i detta! Igår fick jag genom en bekant numret till en barnmorska och sexolog som jag pratade med

åh jösses vad läskigt det var att få höra allt jag någonsin tänkt/känt/sagt om vår relation ur någon annans mun. Kändes skönt att jag inte är helt orimlig och ute och cyklar, och samtidigt var det lite ledsamt. Hade hon (eller någon) sagt att jag är fel på det hade ju allt gått att lösa mycket enklare.

Men alltså. Så himla rörd över all hjälp jag får just nu.

Det lite roliga

Det enda jag någonsin var helt säker på var att Mannen aldrig skulle lämna mig för någon annan. Helt säker. Men så, är det precis det som händer. Om man vill så kan man skratta åt det.

Ännu mer absurt är meningen "min man lämnade mig fyra veckor innan jag födde vårt andra barn för att han så desperat behövde knulla nån jävla brud". Han kommer alltså till mig innan han gör det och hoppas (?) att jag ska vara okej med det. När jag inte är det (hej höggravid, hormonell och superkänslig) så är det tydligen inga problem att välja.

Hade jag inte gråtit så mycket hade jag skrattat. Min man tänder inte på mig och tycker det är viktigare att han får leva ut sina lustar än att faktiskt försöka få oss att funka. Min man tycker att det är viktigare att få knulla än att vara med sin familj.

Nästa vecka åker jag till mina föräldrar och jag tror det dröjer innan jag kommer ner igen. Separering. Och jag får hoppas att han har såpass mycket vett att inte sätta på henne i min säng när jag är borta.

Den nya fasan

Trots den långt från underbara erfarenheten sist så har jag inte alls varit orolig för förlossningen. Tills den sekunden jag insåg att jag kommer få göra det helt själv.

Skräcken.

Det som gör mig mest rädd är att jag inte ska orka. Att jag kommer vilja försvinna in i det svarta djupet och inte ta mig ut. Och hur föder man fram ett liv när man inte ens orkar leva? Det handlar om dagar, veckor. Tiden hinner inte läka mig. Känner mig mest som en tickande bomb.

Ringarna

I hopplöshet och sorg tog jag av ringen från mitt halsband i förrgår. Inatt upptäckte jag att han också tagit av sin. Så där låg dom i sin låda, nu på något vis symbolen att allt är över.

Att han har tagit av sig sin ring betyder på något sätt mer än att jag gjorde det. Jag är så känslosam och agerar i affekt, på både gott och ont. Han var inte i en känslostorm utan lugn och sansad och då måste det betyda att det är på riktigt. Det var länge sedan han ville ha mig, och nu vill han inte ens försöka.

Planen just nu

Laga mig själv såpass att jag kan fokusera på att föda barn.

Sen, komma underfund med hur jag smidigast separerar från min man.

Efter det - läka. Bygga nytt.

En torsdag i april

Ofta undrar jag över vardagen - vart tar den vägen i minnet? Och det blir viktigt för mig att memorera det alldeles vanliga, det som är mitt liv just nu.

Idag slängde jag iväg barnet till dagis efter några dagars sjukdom. Hon var mycket exalterad och ville särskilt gärna cykla och gunga. Sen drog jag iväg till barnmorskan för kontroll och akupunktur och sen vidare till sjukgymnasten för introduktion av TENS (hoppas verkligen det kommer fungera). Till lunch passade jag på att äta en alldeles nygjord hamburgare från grillen på torget, så himla sällan och så himla gott.

Hämtade barnet lite tidigare och när vi kom hem sov vi middag oförskämt länge. Vi snackar typ tre timmar. (Akupunktur gör mig ibland superpigg och ibland helt nockad...) Sen följde den skönaste eftermiddagen; läsa böcker, sjunga, titta på Bamse. Mannen kom hem och under tiden han börjar med maten gör jag önskepannkakor till den lilla.

Sen pyjamas, kamma hår, läsa nattsaga, koka välling och ner i säng - bara en timme senare än vanligt. Och i skrivande stund väntar jag på att få sätta mig till bords och sen ska jag bädda ner min förkylda man i sängen och låta honom ligga där tills imorgon lunch. Planerar att lyckas klämma riktigt många avsnitt av HIMYM och testa min TENSmaskin och äta choklad.

Så. En helt vanlig dag. Kanske kommer jag minnas den om trettio år?

Akupunktur

I skrivande stund sitter jag med fyra nålar inkörda i ryggen för femte gången på några veckor. Fick till slut ta tag i att foglossningen blev värre och jag är så himla glad att det hjälper - för varje gång blir det lite bättre. Igår kunde jag till och med sitta på golvet och meditera (med flera kuddar, men ändå)!

Är så himla tacksam över att få detta, gratis dessutom. Känns också bra inför stundande förlossning att jag vet att jag reagerar bra på akupunktur.

Vara behövd

Vissa dagar kliar det i hela min kropp för att det varje sekund av dygnet finns någon som behöver mig. Fodrar något av mig. Som att sekunden M har lagt sig, och hunden är med Milea på sitt rum så står Grisen där - törstande, längtande, krävande. Eller att hunden om dagarna följer mig minsta meter jag rör mig. Eller att det ibland känns som att hela hushållets planering och sammanhang hänger på mig och mitt kom-ihåg.

Men det är bara ibland, när det blir lite mycket. Blodsockret är lite lågt. För det allra allra mesta trivs jag ohyggligt i den rollen och njuter av att ha så mycket tid att jag kan lägga den på så många andra - och ändå ha tid för mig. Och den där pälsiga bollen som nuförtiden lever för nätterna då hon har mig för sig själv sover så nära så nära hon bara kan, jag skulle aldrig välja bort det.

Vad jag och min svärmor pratar om

Min mans relation med sin mamma är, hur ska vi säga...något spänd. Ibland obefintlig. Ibland grälsjuk. Ömsesidig oförståelse. Hela den familjen alltså - jösses. Vi ses därför inte så ofta, jag och min svärmor. Mumsan har inget riktigt begrepp om vem farmor är.

Men, under åren har vi hittat vissa samtalsämnen vi säkert kan hålla oss till;

- trädgård
- Tradera
- CandyCrush
- djur

Och jag lovar, med dessa ämnen kan man hålla liv i en konversation en hel eftermiddag om jag slänger in lite prat om M och det finns andra som också pratar.

Shoppingangst

Shoppat den sista tiden; två nya bilar, en hög nya kläder, presenter, skor, lakan, barnvagn, tv, dvd:er, böcker, mat...

Och nu mår jag så himla dåligt. När man levt i två år och bara precis på gränsen kunnat handla det man verkligen behöver så är listan ganska lång på allt man vill/borde köpa. Hittills är jag ändå nöjd med alla köp utom tre, men jag tycker detta är riktigt jobbigt. Vill helst inte handla något alls på ett tag. Förutom att det fortfarande finns så många hål att täppa till. En unge som behöver vårkläder och skor, en man som inte förnyat som garderob på sex år och blommor som behöver både jord och krukor.

Nä, nu begraver jag mig i MASH en stund. Imorgon känns det bättre.

Sju veckor kvar

- och kroppen börjar få nog. Foglossning, nerver i kläm och ont i varje led i hela kroppen. Förutom detta tycker jag att jag mår väldigt bra men jag längtar ändå väldigt till sommaren. Tänker mig lugna fina promenader, stilla mjuk yoga och lätt styrketräning.

Längtar såklart sjukt mycket efter bebis också. Att bli tvåbarnsmor. Ni hör ju. Två barn!

Lite tacksamhet

- tacksam över att det bara blev en liten storm, utan snö!
- att mina tänder är så sjukt starka.
- foglossning är faktiskt en smärta som är ytterst begränsad - skönt att veta att det har ett slut.
- imorgon ska jag få akupunktur för nämnda fogar av min fantastiska barnmorska.
- min nya bil.
- att vardagen äntligen känns vardaglig, som om Mannen åkt till jobbet mån-fre alltid.
- vill också passa på att vara tacksam för det fantastiska hus vi snart flyttar till.

Serendipitet

Ungefärlig översättning av ordet serendipity:

"att hitta något vackert/gott utan att leta efter det"

och jag säger bara amen! Nog för att jag är aktiv i att visualisera det jag önskar mig, men det allra finaste i mitt liv har varit helt oväntat. Allt jag någonsin gjort är att säga javisst! till det som kommer i min väg. Och nu är jag en liten pusselbit (huset!) ifrån en slags fullbordan. Att landa. Att vara hemma. Har varit på väg så länge nu.