Mannen har varit arbetslös sen i juli och vi har sedan dess levt på min inkomst vilken är 8000 kronor i månaden. Hyran är 6700, såatteh, man behöver ju inte vara mattesnille för att se att det inte går ihop.
Men, de första månaderna hade vi medboende och således lite stöd därifrån. Relativt fulla krediter att ta av. Alltså, det har ju inte varit fett, men det har gått, trots bröllop och allt.
Nu är det slut i alla buffertar och om inte Mannens a-kassa går igenom nu har jag inte en susning hur det kommer lösa sig. Det enda jag har är en stark övertygelse att det ordnar sig, allt jag behöver göra är mitt bästa. Ragga så mycket jobb jag kan osv. Och det är lite bisarrt hur en litet jobb för mig för ett år sedan blev mina fickpengar nu är en hel veckas mat eller inte.
Jag fattar inte riktigt pengar - men hur det än är så vägrar jag bli rädd för dom eller rädd om dom. Jag är generös med det jag kan och tar betalt för det jag gör. Mer än så vet jag inte. Pengar är jord och blir så lätt tung sten.
Men trots detta kommer jag inte köpa en enda julklapp i år. Jag vill mycket hellre kunna köpa pellets så vi inte fryser ihjäl.
Slut på peppigt inlägg. (jag är alltså inte ledsen eller bedrövad, mest förundrad och lite lite orolig.)
