Stor lycka

Institutet är tillbaka.

Varje helg i typ tio veckor.

Himmelrike.

Var är jag?

Folk klagar på mörkret och kylan.

För första gången märker jag knappt av det. Mörkret stör mig inte. Jag är piggare och gladare och lugnare än på länge. Bävar ändå inför mars, min värsta månad, men jag tror det kommer att gå bra.

På något sätt känner jag mig lite frånvarande. På ett ganska ocharmigt sätt har jag svårt att förstå människors förmåga att skapa problem av ingenting. Samtidigt som jag vet att det som är ett berg för mig är ett gruskorn för någon annan, och vice versa.

Idag insåg jag att alla mina band i huvudet är tysta. Jag klankar inte ner på mig själv. Jag tvivlar inte. Jag är snäll mot mig. Och känner ändå - så här har min relation med mig alltid varit. Jag ifrågasätter inte mina upplevelser; inte heller haussar upp dem. 

Så. I min bubbla den sista tiden; årstidlös, tidlös. Fritt från mörker och ljus. En tydlig kommunikation med mig. En allomfattande kärlek. Hopp och tillförsikt.

Jag är Vatten

Jag är ju dubbelkräfta och vatten är mitt element på så många sätt. Det märker jag särskilt i vatten; jag är otroligt smidig och stark.

Och undan för undan märker jag hur mycket av vattnets flexibilitet och smidighet jag har i mig. Idag levererades en hel hög information stack hål på alla mina planer för våren och sommaren. Det tog väl, tja, fem minuter innan jag bearbetat den nya informationen och gjort mig en ny plan som jag dessutom upplever är bättre än den förra.

En vän kallade mig okomplicerad igår. Och jag håller nog med, på det sättet att jag krånglar inte till det för mig i onödan. Jag har valt att aldrig ha dåligt samvete. Att inte älta. Att inte oroa mig. Att inte bry mig om vad andra tycker. Att inte anpassa mig efter en norm jag inte tycker om. Jag förutsätter att människor och världen vill mig väl. Jag utgår ifrån att allt alltid löser sig.

I skrivande stund planerar jag en resa till Portugal (Boom!) i sommar. Min ekonomi är utan marginaler. Jag har ingen aning om var jag kommer befinna mig i sommar. Jag vet inte ens om det finns barnvakt till barnen.

Men. Jag tänker åka. Och om det inte är meningen att jag ska det; då kommer jag få reda på det.

Fram till klockan 10 idag var min plan att plugga på folkhögskola i vår. Det tog fem minuter, så var det inte längre en möjlighet. Och jag lutar mig tillbaka, skrattar, och följer med. Och ber att vågor kommer ta mig till dansgolvet vid stranden i början av augusti.

Vuxenhet

Att bli kompis med någon, veta att man inte någonsin kommer bli nära vänner men ändå bjuda in på fika, höra av sig med pepp och stöd och omtanke och känna att man ändå tycker om. Fast man inte helt klickar.

Mamma-tid

Det är inte så ofta nu för tiden som jag och mamma umgås själva, utan barn eller respektive eller annat omkring. Men när det händer, oj oj. Ikväll har vi bland annat pratat om;

- Förintelsen (en serie) och Schindlers list

- Mat och innehållsförteckningar

- Jordens undergång

- Universums expansion

- Tiden

- Vitaminer

- Lepra, malaria och nässelallergi

- Brittiska serier och Cathrine Zeta Jones

- Teknik i form av Hdmi-adapter till telefonen

- Socker, sötma och smärtlindring

Toppat och blandat med ordvitsar, parenteser, referenser till Pang i Bygget, sex timmars arbetsdagar, dygnsrytm och politik.

Poff poff!

Denna dag alltså. Tycker inte jag har varken stressat eller gått in för att vara effektiv, men jag har hunnit så himla mycket. Och detta trots att min lilla gullunge inte tog någon eftermiddagslur utan satt på golvet och snurrade och pratade sitt da-da-da-da-da.

Alldeles nyss tog jag en lång dusch i dessa steg;

- borstade och kammade håret

- torrborstade hela kroppen

- smorde in kroppen med kokosolja

- duschade jättevarmt

- klenade in neutral henna som schampo/behandling

- filade fötter och rakade armhålor

- sköljde håret länge i varmt vatten

- sköljde håret länge i kallt vatten

- sköljde med så kallad surskölj på äppelcidervinäger 

- klappade kropp och hår torrt

- svepte in håret i turban och hoppas att det är torrt tills imorgon.

Och ja, det finns ju en anledning att jag bara tvättar håret var tionde dag.

Men eftersom tiden idag var helt bananas så passade det ju ikväll. 

Precis rätt

En vän till mig är på Bali och postar den ena sagolika skildringen efter den andra. 

Igår när jag sköljde ur dagens nedbajsade body grät jag nästan av fniss; kan man ha mer olika liv? Hon åker vespa på Bali. Jag tvättar bajsiga kläder.

Och jag skulle inte byta för en sekund. Livet är ett äventyr. Lika mycket potential finns i ögonblicken, oavsett om det handlar om att meditera vid ett tempel eller torka en snorig näsa.

Fast så är jag ju också väldigt nöjd (läs lat) av mig.

På gång

Håller just nu på att vrida och vända på en grej som å ena sidan får mig att gråta av lättnad, men å andra sidan får mig att undra om jag är lite dum i huvudet.

Har hittills ventilerat med en vän. Hennes reaktion var milt tveksam.

Och mamma.

Hon sa kör. Och jag trodde hon skulle vara helt emot!

Ska fundera några varv till. Sen blir det överraskningskalas här på bloggen! Och annars också.

En aldrig sinande kärlek

Det finns en individ i mitt liv som en gång i tiden var centrum för min uppmärksamhet men numera delar fokus med så mycket annat.

Grisen. Min lilla lilla (1,8 kg) katt. Som när barnen inte är i närheten aldrig är mer än tjugo centimeter ifrån mig. Som klagar högljutt när hon tycker att hon inte fått sin kvot av gos. Som varje natt sover bredvid min kudde; att jag varje kväll somnar med en av hennes tassar i min hand.

Detta lilla djur som valde mig, dök upp ur tomma intet och var allt jag någonsin önskat mig. Hon som går ut endast vid fint väder. Dunbollen som kommer när jag visslar. Som älskar torrfoder och som endast äter annan mat om hon får smaka från min sked. Hon älskar glass och att ligga på min värmekudde. Hon vill inte bli buren om man inte bär henne på rygg som en bebis.

Min ständiga följeslagare. Min Gris.

Mina hjärtan

Jag tror att jag underskattar min blogg. Fortfarande tänker jag på den som så liten så liten att den knappt syns. Men jag syns! Och ni hörs! 

Jag älskar att ni tar er tid att skriva så bra fina underbara saker. Jag kan inte ens läsa kommentarerna ordentligt, då börjar jag bara gråta. Tack. Från djupet av mitt hjärta; tack!

En liten parentes som avslutning; så fort jag försöker besvara en kommentar så ballar sidan ur. Vet ej varför - men nu vet ni varför det inte kommer några svar. Istället försöker jag lämna ett avtryck hos er.

Puss puss puss!

11. Den godaste grönsaken är ju som vi alla vet...

Butternutpumpa!

(Bubblare; avokado, champinjoner, körsbärstomater.)

9. En grej jag skulle vilja vänja mig av med

Att prokrastinera. Jag är väldigt bra på att få saker gjort om det antingen är tidsbestämt eller är en del av en rutin.

Annat, som att faktiskt starta nya rutiner, ringa samtal, uppdatera telefonen, lämna in datorn på lagning osv osv - är jag expert på att ligga vaken på natten och minnas. Men vips! Så fort det blir morgon kommer jag inte ihåg något av det. Och om jag kommer ihåg det är jag jätteduktig på att hitta på anledningar till att skjuta upp det.

I ett annat ljus

Inlägget häromdagen?

Jo, det är inte mindre sant, men. Min känslighet fick sin förklaring ungefär ett dygn senare.

Så nu ligger jag här i soffan; mensig, förkyld och så pank att jag får en liten panik varje gång något tar slut. Men jag har gott om te och ljus. Just nu allt som behövs.

8. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att hångla med en författare...

...Jadu? Då säger jag Sara Lövestam. Fast inget pistolhot skulle behövas! Hon är het och smart och snygg.

7. Platsen jag oftast bloggar ifrån

Eftersom jag i princip alltid bloggar från telefonen så blir inläggen skrivna lite överallt. Vanligast; i soffan, i sängen, vid köksbordet, samtidigt som jag söver lillebror i vagnen.

Och soffan såg vi ju en fin bild på häromdagen!

6. Hepp! Dagens boktips.

(Onekligens blogglista)

Jag läser böcker på samma sätt som jag ser på serier; totalt. Alltså jag tycker lite grann att man måste läsa (se) allt för att veta om det verkligen är bra på riktigt. Så jag har mycket svårt att rekommendera en bok eftersom jag mest snöar in på författare. Mest förekommande i min bokhylla; Agatha Christie, Ken Follet, Marian Keyes, Diana Gabaldone, Sir Arthur Conan Doyle, Marika Cobbold Hjörne och Sara Lövestam.

Men om jag verkligen ska rekommendera EN bok så måste jag säga Guru! av Zac O'Yeah. Den är allt. Resebok, historisk roman, biografi och typ kåseri. Fantastisk. Berättar allt du inte visste att du alltid undrat om Indien, Jesus, Beatles, knark, meditation och att resa själv.

5. Det bästa snackset är som vi alla vet...

Chips! Om inte choklad räknas, för då är det choklad.

Eller glass.

Osthjärtan är också bra.

Och gurk- och morotsstavar.

Vindruvor!

Dadlar inlindade i bacon!

Smågodis!

Äsch. Glömde ju till och med popcorn, som är väldigt bra.

4. En bild av mitt vardagsrum

(Onekligens blogglista)

Och ja, det blev tre bilder. Älskar mitt vardagsrum. Notera att skärmen på väggen lätt döljs bakom tyget. 

Avd. Jag vet att jag inte borde bry mig men blir stundtals så jävla less

Jag är lyckligt lottad. Jag har många vänner, kompisar och bekantskaper. Jag tror att folk gillar mig på riktigt. Nu vill jag börja med att klargöra detta också; jag älskar mina vänner. Som sann kräfta gör jag nästan vad som helst för dom jag släpper innanför mitt skal.

Men.

En typisk konversation med typ vilken vän som helst ser nästan alltid ut såhär;

~ obestämd lång tid då vi pratat om vännens liv, tankar och bekymmer och jag ansträngt skiten ur mig för att ställa bra frågor, ge råd, berätta grejor som jag tror kan hjälpa; då frågar vännen något om mig!

Jag svarar; lagom utförligt och ärligt för att det ska finnas frågor kvar att ställa, nyanser osv osv.

Det blir nästan alltid en lång paus när jag pratat klart.

Och sen börjar vännen prata om sig själv igen.

Du vet! Inte ens en reaktion, en följdfråga, en fundering, ett tips, inget. Det som är värre än den där pausen är personens min när jag pratar; liksom uttråkad. Varför ska jag lyssna på detta? typ.

Newsflash! Jag tycker inte alltid att det är roligt att lyssna på "jag är inte nöjd med min relation", "jag vill byta jobb", "jag känner mig vilse", "jag är ensam" och bla bla bla. Men jag gör det ändå. Jag lyssnar. Anstränger mig för att förstå. Tänker på det efteråt. Mediterar på det. Erbjuder mig att lägga kort.

Och det är så hemskt, för jag är så ovan vid att någon vill vara med mig för att hjälpa mig! att jag knappt vet hur jag ska reagera. När det väl händer att någon ser mig i ögonen och verkligen vill veta vad som händer i min värld.

Så jag kan väl berätta nu.

På riktigt så kommer jag bli förtidspensionerad om mindre än fem år om jag inte får ihop mitt liv. Bara tanken på att jag på den tiden måste fixa utbildning och jobb och vara ensam med barnen utan att gå in i väggen eller ta livet av mig. Jag menar, jag hade självmordstankar hela sommaren, det är inget som bara försvinner.

Och på tal om det så tänker jag oroväckande ofta på att det vore lika bra om barnen blir bortadopterade, dör eller på nåt annat sätt försvinner. Händer ju oftast när ryggen håller på att gå av och lillungen vill vaggas till söms, men det skrämmer skiten ur mig.

För övrigt närmar sig dagen då skiljsmässan går igenom och återigen - hur ska jag fixa det utan att bli galen?

Nästan varje dag tänker jag att om han bara frågade skulle jag ta honom tillbaka, för vad som helst är bättre än detta. Jag vet inte om det är sant, men det känns så.

Varje dag tittar jag på mina barn och mitt hjärta och själ går sönder. Jag är en jättebra förälder - tillsammans. Jag är skitkass ensam. På riktigt.

Jag har stora ambitioner och är förvånansvärt full av självförtroende - och jag fattar inte hur? Varför? Och trots att det värsta redan hänt så går jag liksom runt och väntar på att det ska bli ännu värre.

Och ingen frågar. Ingen undrar hur jag ens tar mig upp ur sängen. Ingen undrar hur det känns nu. Det var mindre än ett år sedan allt brakade lös och jag ska redan vara över det? 

Jag fattar inte. 

Tips tips! Skånes djurpark i Hörby

För det första så tyckte jag det var ovanligt mycket folk för att vara januari, sen påminde mitt sällskap mig om att det var jullov.

För det andra så såg vi väldigt många djur för att vara en nordisk djurpark - mina tidigare erfarenheter av dem är att djuren gömmer sig.

Lagom backigt! Vacker skog! Lagom stort! Bord och fikaplatser här och var! Öppet alla dagar året om!

Höjdpunkten var sälarna. Storungen älskade att titta på dom.

Det enda jag ångrar är att jag inte slog på Runkeeper, hade varit kul att se hur långt vi gick.

Nästa gång är det jag som köper årskort.

3. En grej jag skulle vilja lära mig

(Onekligens blogglista)

En grej? Jösses. Då skulle jag nog vilja lära mig detta med pengar. Hur dom funkar. Hur man får mer. Vad som är värt att investera i.

För hade jag lite mer ekonomiskt svängrum tänker jag mig att jag lättare kan lära mig att resa, gå diverse utbildningar som inte csn stödjer osv.

Också! Det finns alltid mat jag vill lära mig att göra. Som korma. Eller en riktigt bra fiskgratäng.

2. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att tatuera ett citat från en låttext i svanken...

(Onekligens blogglista)

"Dansa fastän hjärtat brister"

Säkert! säger det alltid bäst. Och för mig säger detta så mycket. Att dansen alltid läker. Att det finns energi i uppbrott. Att rörelse är bättre än stagnation. Att det alltid passar med fest.

Sen skulle jag inte tatuera mig i svanken alls, men ändå. Hade jag varit en person som tatuerade in texter hade denna säkert hamnat över ärren på vänsterarmen.

1. Kolla! En bild jag hittade i min telefon.

(Onekligens blogglista)

Jag sparar ofta sånt här, eller bara snygga bilder, jag hittar på internet. Sen...ja, sen har jag dem. Tänker väl att jag någon gång ska göra något med fina bilder.

2013 -Adjö!

Året jag upptäckte Institutet. Året jag började som gravid, gift och en härlig klump trygghet i magen. Året jag födde barn för andra gången, och det var fantastiskt. Året då jag fick den största chocken någonsin. Året då allt ställdes på sin spets. Året då jag flyttade till byn, började ett varannanveckasliv och med största sannolikhet har jag bestämt vad jag ska bli när jag blir stor.

Året, som för mig mest var en gröt fram till den där dagen i april, ett evigt skiljetecken. Året där jag fortfarande varje dag gråter en tår över allt som inte blev. Året då jag hittade tillbaka till mig själv och min energi men skäms över den delen av mig som ändå alltid vill ha oss tillbaka.

Året då storungen fyllde tre. Året då jag blev tjugofem. Året då alla årstider var evighetslånga. 

Jag är så glad att du är över.

Knorr knorr knorr

Förklaringen till lillungens knorrande upptäckte jag för cirka nittio minuter sedan. Den första lelle tanden! Och då har jag väntat på detta i typ fyra månader, och kände runt i munnen igår liksom. Känns så skönt att veta att det är det som pågår och alltså ha nappar och gurkstavar i kylen, inte tro att han är hungrig eller har ont i magen och inom kort se fram emot en bebis som tuggar sin mat!

Mina topp-tre bästa ljud

3. Basen i skogen, som när man inte ens ser festen än, får blodet att sjunga, fjärilarna fladdra i magen och fötterna att dansa.

2. När smöret tystnat och man lägger i den hackade löken.

1. Att gå in i barnens rum när de sover och höra deras, för tillfället rossliga, andetag.

Slut på lista!

Sömn hit och dit

Var skittrött, somnade typ halv nio. Vaknade vid midnatt och sedan dess...inte en blund. Tror att jag kanske är hungrig men jag orkar inte göra något. Eller tugga.

Ligger dock och planerar saker att äta. Mycket lycka i att hitta grötris i skafferit, samtidigt som jag har både mjölk, grädde och apelsiner hemma. Mm. Så nu skickar jag ut massa önskningar om att både minnas detta imorgon samt orka göra det. Ska även göra soppa och rotmos nämligen. Sen behöver jag inte laga mat på några dagar.

Har en teori om att jag har sovit så ryckigt sen jag kom hem för att jag hann bli så utvilad hos mina föräldrar. Kanske stämmer. Men roligt, nu blir jag grusig i ögonen och kom på att jag kan göra godnatt-te och en macka.

Snille.

Spontanitet; inte min paradgren

Replik, som jag snott från MASH, och hoppas kunna få säga till någon någongång;

- du ger de längsta komplimanger jag hört.

När poängen inte alls går hem

Hade en mycket kort mejlkonversation på communityt där jag hänger. Allt han skrev slutade med ett frågetecken. Och finns det något som gör mig irriterad är det när folk inte kan säga, tycka, göra något utan att be om tillåtelse. Sjukt avtändande.

Så jag skriver

Nä, nu är det för mycket frågor för min smak.

Och får svaret

Vad menar du nu?

(OBS, han frågade inte rimliga saker om mig utan mer i stil med "får jag önska dig godnatt?" och "vågar jag prata med dig?" Blööööö.)

Sämsta kombon

Att samma natt som jag har svårt att somna, samtidigt som skittrött och huvudvärk, drömmer mycket och oroligt när jag väl sover och vaknar vid minsta lilla...

...så är det samma natt då Lillebror verkar lida av exakt samma grej. Och magknip?

I vanliga fall sover vi båda som Björnar.

Just nu - juledition

- är hela mina föräldrars hus julfixat

- borden är uppställda och dukade. Vi blir tjugo personer till lunch, sen är det skiftbyte och så blir vi lika många ikväll. Fast andra familjer.

- strömmar det julmusik ur högtalarna

- är samtliga julfina. Nästan. Jag har hår och ena handens naglar kvar.

- kan jag känna att detta blir en helt okej jul, trots att barnen inte är hos mig.

- vill jag önska er en riktigt god jul!

Kanske min favoritdag på hela året

Vintersolståndet.

Jag: Jippie, nu kan det inte bli värre! 

Andra: Buhu, årets mörkaste dag.

Är ju lite olika hur man tar saker, det är det ju. 

Jag orkar inte vara en person med problem

Har märkt att jag tycker det är svårt att skriva om min själ. Universum. Hur jag matrialiserar saker och människor ur tomma intet. Hur jag aldrig aldrig tappar fokus och riktning. 

För allt låter pretentiöst. Klyschigt. Jag är bra på att guida och att lära ut. Inte så bra på att bara beskriva i största allmänhet.

Men jag kan säga några saker om vad jag pysslar med nu, eller som precis fallit på plats.

Det ena är att jag inte ber om ursäkt för mig. Jag förminskar varken mig själv eller min tro - snarare tvärtom. Jag garvar åt mig själv när jag i lokala P4-kanalen går ut som Yogalärare. Hoho. Jag menar, jag tycker ju att jag är det; men det är utan utbildning eller minsta papper. Jag är bara duktig.

Det andra är min kropp. Gud vad den är smart. Jag låter den bestämma takten. Och nu när själen får vila och slipper slåss med andras demoner - så andas den ut. Slappnar av. Sänker rustningen. Skalar av lager för lager. Tack.

Och det tredje; pragmatiken. Jag har inget intresse av att göra saker svårare än vad det är. Jag ältar inte. Och om jag svävar iväg, eller fastnar så låter jag mig göra det. En stund. Sen förankrar jag i kroppen, planerar och fixar och grejar med konkreta saker. Egot älskar att göra dramor och jag orkar bara inte ta det på allvar.

Plugghuvudet

Jag går i tankar om att jag nästa termin ska racerplugga de stackars gymnasiekurserna jag har kvar till fullt betyg. Studenten till sommaren alltså, höhö. Och sen ska jag väl bli nåt när jag blir stor, så jag kan försörja mina barn.

Och jag är ju inte dum, men jag har inget direkt läshuvud. Ingen studieteknik. Har seglat igenom allt hittills genom att fatta helheten och inte kunna så mycket detaljer. Vissa saker fattar jag innan jag läst en rad. Annat går inte in hur jag än gör. Och mycket däremellan gör jag inte för att jag inte ser poängen/tycker det är tråkigt/hellre gör en annan uppgift.

Det är så konstigt det där. För med yogan så räckte det att jag bara blinkade så kunde jag namnen på sanskrit, följder, fördelar osv osv som ett rinnande vatten. Det var aldrig tal om att sitta och plugga något. Jag kan bara titta på en position och se varför den är bra och vad man ska tänka på, utan att jag ens gjort den själv.

När jag var tolv lärde jag mig rida lätt ur en bok fast jag nästan aldrig red. När jag nästa gång kom upp på en häst så kunde jag och ingen fattade hur det gått till.

Och nu då. Tänker jag väl lite grann motbevisa mig själv. Lära om. Att även om jag inte kan saker direkt så betyder inte det att jag inte kan lära mig. Vända min tjurskallighet till något bra.

Besattheten fortsätter

I helgen när jag hängde med vännerna var jag tvungen att prata om Jesper Rönndahl. Jag var tvungen att berätta om allt; mejl och Facebook och presenter och kram och hur jag som aldrig youtube:ar har sett allt som finns. Och till slut så försökte jag sammanfatta varför, vad det är jag gillar. Ja, han är snygg. Har fina tänder och händer. Har den perfekta skånskan. Är rolig. Verkar snäll.

Så säger vännens pojkvän, sådär som bara han gör

Du gillar honom för att han är smart

och så gick han.

Och jag. Tystnade.

Och inser att ja. Det är precis det. Inget kvasiintellektuellt, inget pretentiöst, det är ödmjukt och ärligt. Jag skulle älska att få bolla teorier med denna människa. Jag skulle frodas i att få kasta fram en tråd och dra och nysta och spåna och vrida tills mindfuckmössan åker på.

Och det känns mycket mindre tonårsaktigt att attraheras av någon pga smart istället för snygga tänder.

Hur man har en trekant i sin hand

Igårnatt hamnade jag på Pustervik med Klara och hennes kille Gustav Vasa. Var lagom rund under fötterna, på ett föredömligt glatt humör och skitsnygg, lösögonfransar och allt.

Efter nån timme eller två, mycket dans och en öl så började jag känna att det kunde vara dags att dra sig hemåt. Och så säger jag till Klara att

" egentligen skulle jag vilja hångla först, men jag jagar ju inte sånt "

och så står vi där. Snackar, dricker, tittar på folk, dansar. Och eftersom hon ser ut som catwoman börjar en kille, med kompis, prata med henne. Så jag pratar med kompisen. Och sen med killen. Och till sist med båda - för Klara drar iväg för att dansa med sin kille. 

Och volymen är så hög så varje gång någon ska säga något får vi luta oss riktigt riktigt nära. Och den ena killen får verkligen upp ögonen för mig och står och klappar på mig. Säger, med den fulles innerlighet att

" du är så attraktiv "

Och den andre, skämtar och frågar och driver samtalet. Och vi står närmare och närmare och en man på varje sida och en kram här och en kram där, pussar på kinderna och djupa blickar. Och den där laddningen. Och att veta att hade omständigheterna varit lite annorlunda hade de följt med mig hem båda två.

Så nä, jag fick inte hångla. Men att stå och få två snygga killars odelade uppmärksamhet i en timme - så mycket bättre och precis vad jag behövde.

Saker jag minns

När jag var runt tretton hade jag en fantastisk mustigt lila tröja, långa ärmar, djup ringning både fram och bak. Trikån höll form och färg trots flitigt användande.

Några år tidigare, innan brösten kom, hade jag en hel sommar då jag i princip bara använde en blus i den mest perfekta honungsgula färgen. 

Och någonstans däremellan ägde jag den härligaste stickade polotröjan, midjekort med precis lagom fluffig krage. Och ja, den hade också den perfekta färgen; varm terracotta. Samtidigt hade jag ett läppstift i samma ton och jösses vad snygg jag kände mig.

Och det var där min minnestråd började. För det där läppstiftet, eller rättare sagt, den färgen; vill ha! Letar och letar, har ännu inte stött på något ens i närheten. (Fast ja, jag letar fortfarande efter plagg i de färgerna jag beskrev ovan. Särskilt den honungsgula.)

Snacka allvar

Alltså denna min medicin. Så pålitlig, hjälpsam och oumbärlig. Så jävla dyr. Tre månaders förbrukning för 1800 kronor - och ja, man måste ta ut allt på en gång. Och just nu, så himla jobbiga biverkningar.

Tryck över bröstet. Rastlöshet. Ingen aptit. Inga hungerskänslor. Mer frekventa Alice-syndrom. Illamående. Yrsel. Minskad förmåga till kreativt tänkande.

Det mesta kan jag ändå härleda till detta med aptiten. Så dåligt som jag ätit i höst har jag nog aldrig ätit. Jag får liksom vara glad om jag är sugen på något alls och hålla till godo. Och när jag ätit synnerligen lite under några dagar kommer illamåendet och yrseln som ett brev på posten. Blodsockret är rekordlågt. Och jag måste tvinga mig själv att småäta hela tiden, det är det bästa sättet att lura huvudet att jag inte "äter".

Börjar nu också koppla ihop andra saker med bristen på bra mat; blåsor i munnen, skiviga naglar, ömma läppar, torra ögon, känslig hy. Jag får ingen rutin på någon träning eftersom jag inte vågar fresta på min kropp när den inte riktigt får den näring den behöver just nu.

Så, imorgon är det jag som plockar fram varje kosttillskott jag äger, bokar tid hos en dietist efter nyår samt håller ut till lördag. Då åker jag nämligen på två veckors "semester" till mina föräldrar och räknar med att kunna vila och hitta rätt. För som jag minns det försvinner biverkningarna efter något halvår eller så. Och det vore himla skönt.

Livsnjutarn

Hur jag gör vardag fin när jag inte har pengar;

Frukost: Te med kolasmak.

Seeeeen lunch: Överblivna köttbullar och potatismos på de sista potatisarna.

Mellanmål: Fruktsallad som blev över efter storungens kvällsmat.

Fika: Några hemgjorda kolor och överbliven glögg.

Och nu, halv tolv på natten, insåg jag att jag inte kunde somna för att jag var hungrig!!! Och då kändes det som en lyx att kunna värma potatismosresterna och slänga i några gröna ärtor som skräpade i frysen.

Jag vet ju hur man festar till det, det gör jag ju.

Lika delar skönt/störigt/roligt

Hänger ju på qruiser igen. Finns mycket man kan säga om den sidan, bland annat att det är skönt att vara där hetero inte är norm.

Samma sak är också väldigt -se rubrik- när man klickar sig in hos snygg man. Och så är han gay.

Det händer ju aldrig nånannanstans.

Tiden alltså! Just nu går det så fort och jag är lika delar stressad och nöjd med det. Nu har jag ett dygn till innan barnen kommer och det ska bli så skönt med lite stadga. Bara det att jag fortfarande (alltid?!) har massor med saker att fixa som jag helst hunnit innan dess. 

Idag har jag lyxen att vakna upp i mitt nytapetserade sovrum; jösses vad fint det är. Också väldigt nöjd att jag släpade in sängen själv igår, så skönt att bara pilla med småsaker nu. Vad mera är att idag ska en vän och jag ut och klippa granris och sedan göra kransar. 

Det är ganska mycket som skaver just nu och jag gör mitt bästa för att fokusera på en dag i taget, andas och jorda.

Blogga aldrig full.

Åh, Malmö jag älskar dig. Ovillkorligt och förbehållslöst.

PS. Är inte full. Är bara väldigt glad. Och kär.

PPS. Okej, har druckit ett par öl. Och blivit kysst av skäggig man. OBS!!! Ej kär i denna man, är bara kär i Malmö. Och livet.

Förändring

Idag har jag matat bebis, bäddat säng, klätt på och sminkat, gjort varma mackor till frukost, rustat barnen för vintern, dragit upp gardiner, bäddat sängar, borstat tänder. Innan åtta.

Vidare körde jag till Simrishamn, besökte läkare, handlade, körde hem via vänner för att hämta upp glömd Kanin, lastade in, städade uteplatsen, skruvade ihop ett bord, bar ner sommar och två cyklar till källaren. Innan tolv.

Sen betalade jag räkningar, fyllde i viktiga papper, svarade på mejl, matade bebis, hämtade på dagis, gick hem, matade och bytte på bebis, gjorde pizza med storungen, la bebis, åt och såg på film. Innan fyra.

Och precis när jag trodde att jag var slut; plockade, gosade, matade, pyjamasade, läste godnattsaga, nattade, diskade, yogade, gjorde fika, tände ljus och slängde mig i soffan. Innan sju.

Jag överdriver inte när jag säger att för ett år sedan var den här en veckas aktiviteter för mig. Nu är det varje dag. Och jag kreverar inte! Jag sover och sen är jag pigg! Jag har tusen idéer och gör många av dem! Mmm. Må bra. Det är grejor det.

Just nu

- njuter jag som en liten dåre över att barnen är hemma igen. Och att de sover. Och klockan är bara halv sju.

- tänker jag mycket på det sista fixet här hemma. Ska bli så skönt!

- har jag registrerat mig på min gamla "dating"sida. Och det är kul! Men ovant. Och jag vet inte riktigt vad jag vill att det ska leda till.

- börjar kanske min aptit återvända. Synd då att det enda jag är sugen på är kött.

Knarkhösten - en uppdatering

Så, när var det nu? I mitten på september började jag ganska hastigt ta Concerta igen när jag insåg att mitt extremt korta tålamod/stubin inte bara var en dålig dag.

Jag vet inte riktigt varför med för första gången kände jag verkligen hur knarkig denna medicin är. När tabletten kickade in var det som att någon tände lampan. När effekterna gick ur kroppen på eftermiddagen släcktes den igen. Och jag har känt mig så tacksam att få ha den som stöd, vill inte ens tänka på hur jag varit/mått annars.

Nu, efter cirka två månaders konsekvent användande börjar de där skarpa kanterna rundas av. Det är inte längre som att jag faller ner i ett hål av trötthet när tabletten är slut. Känslan av att faktiskt laddat upp mitt eget batteri såpass att jag fungerar även på egna ben. Än tänker jag inte sluta medicinera dock.

Positiva effekter i korthet:

- är mer samlad

- har mer energi

- har kortare sträcka mellan tanke och handling

- är mer jämn i humör och ork

- större initiativförmåga

Bieffekter i korthet:

- lätt höjd puls

- ingen aptit

- viktnedgång (vilket ju inte är något problem i sig för mig)

- ständigt kissnödig

- muskelspänningar ibland

Med tanke på hur mycket bättre jag mår hade jag lätt stått ut med fler bieffekter. Så värt det.

Curlar mig själv

Satt och började känna mig stressad inför imorgon; duscha, diska, packa skötväskan, tömma bil, gå ut med hunden, mata samtliga levande varelser, klä samtliga människor, lasta in vagn och barn i bil, lämna på dagis. Innan nio imorgon bitti.

Så nu har jag gjort de tre första punkterna. Innan jag somnar tänkte jag även tömma bil och lägga fram kläder till mig själv plus duka för frukosten och ladda vattenkokaren.

Och helt plötsligt kändes den där stressiga morgonen inte alls så stressig.

Märkliga instinktiva reaktioner

Fin vän som mår dåligt. Som längtar efter barn familj stabilitet trygghet jord. Som kanske inte ens kan bli gravid. Och hon pratar och jag minns inte ens vad hon sa men att min reaktion var

du kan få en bebis av mig.

Vet inte riktigt vad det kom ifrån. Men att jag på fullaste allvar kände att hon kan få lillebror om det gör henne lycklig. 

Än så länge;

Har jag läst ut två böcker, sovit fjorton timmar, lagat pasta för första gången på två månader, haft min kurator på hembesök och njuter av att inte ha något som är bråttom.

Det konstigaste är att detta inte är en engångsföreteelse; varannan vecka kommer jag ha fem dagar på raken solo. Varannan vecka tre dagar. Sjukt.

Ambitioner och verklighet

Sånt jag tänker att jag ska göra när jag inte har barnen:

- sortera; papper, alla kaoslådor, pysselsaker, kläder osv.

- ändra om i några av köksskåpen

- bära ner saker till källaren och iaf börja organisera mina två skitstora förråd.

- hitta storungens vinterskor

- optimera min sminkhörna

- laga mycket mat, särskilt sånt som barnen inte äter, typ kött

- träna; yoga, promenera utan vagn, göra videos på youtube

Vad jag i ärlighetens namn tror att jag kommer göra:

- sova

- läsa

- äta chokladbollar

Fast nu när jag tittar på det verkar det inte orimligt att jag faktiskt kommer göra något på min ambitionslista på de dagarna jag har. Känns positivt. 

Ska tilläggas att eftersom jag knappt sitter ner när barnen är här (eftersom min medicin gör mig sjukt handlingskraftig och effektiv) så känns det bra att låta kroppen komma ikapp sig själv.

Att bli nyförälskad

Jag hörde (läste? Såg? Ingen vet.) att om man vill kicka igång förälskelsen i en relation ska man göra nya saker tillsammans. Det hade något med att samma hormoner frigjordes? (Måste ha varit Institutet...) I vilket fall tänkte jag att samma sak måste ju gälla även om man inte är i en relation.

Och jag då, som gärna ser samma serie, filmer, läser samma böcker många gånger om. Lagar gärna mycket mat som jag sedan äter i flera dagar. Älskar rutiner, växer i det välbekanta. Slappnar av i det trygga och stressar av när jag kan göra det jag gör med förbundna ögon.

Vilken utmaning!

Så jag försöker. Väljer något nytt på Netflix. Lånar nytt på biblioteket, istället för att välja i min egen hylla. När min matlust återvänder ska jag förkovra mig i nya recept. För att inte tala om flytten och allt som kommer med det.

Ibland är det svårt.

Ibland är det roligt.

Men jag tycker verkligen att det funkar. Och vad är bättre än att känna sig förälskad "utan anledning"?