Tre snabba

1. Jag har mens. Hur fertil/vital/viril får man vara?

2. Jag tänker nästan oavbrutet på min lägenhet. Det är det enda som inte gör ont i allt det här.

3. Jag längtar efter lusten att laga mat igen. Som med allt annat just nu tänker jag att till hösten, då!

Dagdrömmeri - lite av min paradgren

Scenario - jag ärver en ganska stor summa pengar av min biologiska pappa som jag inte känner. En såpass stor summa att jag med den och mina föräldrar som borgenärer kan köpa en lägenhet i Malmö (området mellan Sorgenfriskolan och St Knuts torg vore fint). Väl där hittar jag någon trevlig förskola/skola till ungarna, arbetstränar/praktiserar/jobbar på Nya Andrum samt börjar träna på mitt gamla gym. För att inte tala om att jag skulle hänga på yogaskolan typ hela tiden.

Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar!

Insikt

Har jag kontroll över mig själv försvinner behovet att kontrollera andra.

Tvåbarnsmor

För någon vecka sedan slog det mig att jag (kanske) fått alla mina barn innan jag fyllt tjugofem. Om femton år är jag alltså fyrtio och har har tonåringar som förhoppningsvis är ganska självgående. Det är märkligt att tänka så. För det betyder att den här bebisen är min sista och att allt jag gör och upplever potentiellt är för sista gången. Vet att det bara blir roligare men en viss sentimental sorg ligger på lur.

Och helt plötsligt förstår jag till fullo hur ens yngsta barn alltid "förblir" en bebis. Även om jag verkligen hoppas jag kan avhålla mig från en sådan behandling.

Hursomhelst är det lite märkligt att vara klar. Nu behöver inte bebiskläder sparas och läggas undan - för även om det blir ett barn till så lär det dröja. Min plan är dock att spara några få plagg i varje storlek och lägga undan. Och förutom det ska jag verkligen njuta av att snusa bebis, att kunna bära honom på magen, amningen osv osv. För kanske är det sista gången.

Vad var det egentligen som hände?

Jo, jag åkte ju till akuten häromdagen med avsikt att bli inlagd. Just då kändes det som att jag skulle behöva ligga på nån psyk-avdelning i flera månader - sådant kaos var det inom mig. Under resan ner var jag samtidigt ganska orolig över om jag faktiskt skulle få hjälp - mina erfarenheter kring sjukvården är lite så och så kring den punkten.

I väntrummet försökte jag hålla ihop mig själv (gick sådär, och jag förstår inte riktigt hur jag både körde bil, parkerade och betalde biljett i det tillståndet) och när jag väl kom in till mottagningsluckan bara brast det för mig. Och vilket bemötande jag fick! Makalöst!

När kvällen kom, efter många turer (Mannen kom och lämnade Bebisen, jag blev skeppad till ett annat sjukhus, fick prata med många olika personer längs vägen) installerades jag till slut i ett rum på barnmedicin och fick ligga där över natten. Redan på kvällen kände jag att det inte skulle bli något långvarigt och dagen efter blev jag utskriven och kunde åka hem med återgärder som lite lugnande tabletter vid behov samt en akutkontakt i väntan på att min egen kurator kommer tillbaka från semestern.

Och det som fick det att vända för mig, från att tro att jag höll på att bli galen, till att finna ett mycket trevligt rationellt lugn, var bekräftelsen. Att de såg mig och sa att jag är i en kris, det är inget konstigt att reagera starkt, vi hjälper dig osv. Att få ord på vissa saker. Och även fast jag själv gått igenom krisens olika stadier någon dag innan hade jag inte riktigt tagit till mig att det var mig det handlade om. Men nu förstår jag - och vet att det kommer kännas annorlunda. Detta handlar inte om att bli deprimerad igen. Det handlar om att jag behöver tillåta mig att känna, och på något vis är jag starkare än någonsin.

Och de lugnande tabletterna? Har jag inte ens hämtat ut.

(En läkare sa att jag hade det viktigaste verktyget av dem alla; humor. Höhö.)

Kom systrar bröder - dansa för att hjärtat blöder

Kärleken jag känt de senaste dagarna - så välbehövlig. Har liksom bomull i hjärtat över att jag i en kris upplever att mina vänner känns som en arme som sluter upp kring mig - och jag är general. På given order skulle de följa mig varsomhelst.

Väldigt förenklat naturligtvis. Men på något plan mår jag bättre än på länge - jag fungerar bäst när jag vet vad som gäller, hur jobbiga saker det än är jag får veta. Då kan jag reagera och sedan som vanligt lista ut hur jag gör det bästa av det. Strategi. Plan. Struktur. Sånt går jag igång på. Har jag det får ingen ångest plats. 

Och inatt drömmer jag om mina trupper, och dansen och en tung bas.

Äntligen känner jag igen mig!

Mannen skäller på mig för att jag inte tagit tag i det här med lägenheter. Min pust gick lite grann ur mig för ett par veckor sedan när den lägenheten jag ville ha tydligen inte var "aktuell" för mig.

Så visar det sig idag att den blivit tillgänglig igen, och jag skriver kontrakt på stående fot, utan att ens tittat på lägenheten. För jag visste så fort jag såg den att där skulle jag bo. Och äntligen funkar jag och universum så som jag är van vid - jag tänker, universum gör, jag säger ja tack! när det kommer. Som alltid.

(För bara det att säga upp huset man bor i innan man har någon annanstans att bo - det verkar vara så jag rullar. Tredje gången nu.)

Och när jag väl flyttat och landat...då ska jag bli så totalt jävla fantastisk som jag är och Mannen kan ångra sig hela vägen hem till henne.

En skymt av meningen

Även om jag är fruktansvärt ledsen (och arg och förbannad och frustrerad och häpen och chockad och tusen andra känslor) så upplever jag faktiskt inte ett uns av tankar i stil med vad kommer det bli av mig? Jag är inte en som är ensam, jag omges hela tiden av människor som bekräftar och utmanar och uppmuntrar. Inte heller har jag några problem med mitt eget sällskap. Så ensam kommer jag aldrig bli. 

Och genom alla moln så har jag flera gånger sett en guldklimp i fjärran; denna erfarenhet kommer göra mig otroligt mycket bättre på det där jag nu kommer arbeta med. Ovärderligt. Jag räknar alltså med att jag kommer vara mer förstående, inkännande och ödmjuk. För jag vet. Jag vet hur det känns när hela ens värld rämnar och allt är kaos. Och någon gång kommer jag veta hur det känns när allt lagt sig. 

Därför ger jag mig själv tillåtelse att känna allt jag känner och jag ber om styrkan att våga vara närvarande i det. Ingen känsla är dålig.

Så outsägligt ledsen

Igår blev det för mycket. Sorgen, ilskan, vanmakten, maktlösheten, frustrationen, förvirringen. Kanske mest förvirringen. För de orden som kommer ut hur hans mun stämmer inte med något i min världsbild. Ni vet den där delen i boken Vattenmelonen då James försöker få tillbaka Claire genom att berätta att allt är hennes fel? Och om hon bara ändrar hela sin person blir allt bättre. Och hur hon sedan får reda på genom gemensamma vänner att han är förkrossad - det hon får är en lugn självbelåten man som klappar henne nedlåtande på huvudet och gör hans svek till hennes. Den förvirringen lever jag i.

Till slut blev det för mycket. Det spelade tydligen ingen roll att jag bönade om någon slags frist för jag kan inte hantera det här. Det är för mycket känslor och ord och tankar att jag får panik. Och då såg jag allvaret i det. Mina flyktkänslor. Min ångest. Min panik. Min outsägliga sorg. Mitt självskadebeteende, att straffa mig, för allt detta är mitt fel...

Så jag åkte till akuten. Själv. (Och den jobbigaste parentesen i mitt liv; jag åkte ifrån bebisen. Gud. Vem gör så?) Nu är jag inlagd - genom psyk men jag får ligga på barn eftersom de tyckte det var bäst att bebisen var hos mig. Att alla skulle må bättre av det.

Och nu vet jag inget annat än att jag klarar inte av att hantera detta själv. Och jag har bett om hjälp. Kris kallar dom det, det jag är i. Jösses vad det ordet känns futtigt.

Identitetens olika lager

Av någon anledning får jag hem en tjock tidning fyra gånger om året om friluftsliv. Kan vara för att jag handlat på Naturkompaniet någon gång? Jag älskar i vilket fall att läsa den. Skildringarna av olika naturupplevelser. Vandring. Skidåkning. Hundspann. Kajak. Långfärdsskridskor. Tält.

Mycket är det nog för att jag gillar smarta saker och friluftsvärlden kryllar av sådana. 

Sen älskar jag nog de där stunderna eftersom jag kan upprätthålla en liten önskan om att jag är en sådan där frilufsig person. Som tycker det är avkopplande att vandra en helg. Som har funktionella skor och inte mjuka ballerinas. Som har shorts och inte långa fladdriga kjolar. 

Och kanske kan jag vara en sån person, jag har ju faktiskt aldrig provat. Det jag vet är att jag tycker om att paddla och åka skidor. Men det är vandringen som lockar mest. Så enkelt och lättillgängligt. Och jag lovar mig att någon gång ska jag ha de där väl ingådda kängorna, funktionella kläderna och många mil i benen. För först då kommer jag veta om jag faktiskt "är sådan" eller om det är önsketänkande.

14 juli

Idag är vår bröllopsdag. 

För ett år sedan lovade vi varandra att leva, stötta och älska varandra. Jag har aldrig varit så lycklig.

Vad mycket som kan hända på ett år.

Om inte nu, så finns det ett sen

Andra gången jag träffade Mannen åkte jag de trettio milen ner till Malmö. En ganska varm och solig majdag möter han mig vid bussen och sen går vi hem till honom genom stan. Han jobbar fortfarande och pratar i telefon hela vägen och går två steg före hela tiden.

Detta ger mig möjligheten att verkligen insupa staden - och där har vi en förälskelse som aldrig dör. Utan den hade jag aldrig flyttat så bestämt som jag gjorde.

I vilket fall så kommer vi fram till slut och klättrar upp för de där trapporna jag sedan sprungit i hundratals gånger. Han låser upp och jag kliver in och i mitt sinne, hjärta och själ fanns bara ett enda ord. 

Hemma.

Och så är det fortfarande. Han är för alltid mitt hemma, min hamn och min bästa vän. Och jag vet, know it in my bones, att vi kommer bli gamla tillsammans. Aldrig har jag tvivlat på det. Inget av det som händer nu känns på riktigt, så därför drar jag slutsatsen att det inte är det. En fas. En paus. Ett utvecklingssprång. Kalla det vad som helst men inget är över.

Dagens yoga och MammaMage

- första nivån i appen MammaMagen (fyra övningar)

- Katten

- Padahastasana

- Sittande padahastasana

+ ett par olika hantelövningar

Idag kändes det extra skönt att få sträcka ut och hitta muskler - i allt kaos har jag så lätt för att glömma min kropp och jag mår så himla mycket bättre när jag är i kontakt med den. Fibromyalgins stumhet har börjat komma krypande men den här gången vet jag att det inte hjälper att lyssna på den. Lugnt men målmedvetet är min plan, små steg i taget.

Älskade barn

Ungen min badar tills hon är blå om läpparna. Till slut får jag upp henne ur vattnet med löfte om glass. Sen står hon där insvept i handduken och huttrar. Och svarar mina förslag på att hon kanske vill ha te eller varm choklad med att hon vill ha glass. Efter långt förklarande går hon med på te - när hon försäkrat sig flera gånger om att det inte var antingen eller som gällde.

Sen frågade hon när hon skulle bada igen.

Dagens yoga

Mina post-preggo-yogaambitioner fick sig ju en liten törn, men när man väntar på grannen i dennes trädgård så är det ju ett ypperligt tillfälle att börja igen.

Det blev mycket mjukt och stilla, med bara stående övningar ungefär så som följer;

- padahastasana

- trikonasana

- talasana (två variationer)

och diverse enkla coreövningar och balansövningar. Sjukt vilken stor skillnad det är att hitta balans utan en bebis i magen. Lätt som en plätt!

Något slags genombrott

Igår pratade jag. I timmar. Jag pratade på stranden, i en säng, vid köksbordet. Jag pratade om väder, bebisar och mat. Men mest av allt pratade jag om vår relation. För även om det var olika personer som lyssnade så var det oöverträffat rekord i att sätta ord på vad jag känner. Tänker. Tycker. Hoppas. Aldrig förr har jag satt ord på så mycket. 

På något sätt är det som jag bara blivit tystare och tystare det här året. Och gårdagen var otroligt förlösande. Kanske är saker lite tydligare. Lite mer förstår jag varför jag känner som jag gör. 

Så. Kanske hundra till sådana dagar så har jag fått rätsida på detta.

Min gåva

När jag var femton gjorde jag en abort. Det var chockartat och intensivt, men gav inga djupare sår. Från det jag fick reda på att jag var gravid till att jag inte var det gick det inte mer än nån vecka. Min kille fick bara allt dumpat i knät; beslutet att göra abort tog jag helt utan att ens konsultera honom. Vi bodde dessutom tjugo mil från varandra och jag tror inte ens vi hann ses innan det väl var gjort.

När vi väl sågs kände jag att jag ändå ville prata om det, bearbeta. Även om jag inte ångrade mig så fanns det ett behov hos mig att få berätta allt jag kände och tänkte på. Han betedde sig skitkonstigt, inte alls som på telefon. Nu var han stöddig och kall och sa saker som att det  var bäst att vi bara glömde hela grejen och aldrig mer nämnde det. 

Jag blev helt rasande. Inte så mycket över vad han sa, utan att jag såg och visste att han inte ens trodde på det själv. Eller, det var liksom inte hans ord. Han försökte övertyga sig själv lika mycket som mig. Där och då stod han på sig att han visst tyckte så. Senare kom det fram att han pratat med nån kompis som gjort abort och upprepade helt enkelt det hon sagt till honom. 

Det var första gången jag minns att det hände. Sedan dess har det hänt oräkneliga gånger - att jag bara vetat huruvida personen framför mig talar sanning/själv är övertygad/är programmerad eller inte. Och för varje ord Mannen yttrar i den här soppan slår alla mina larm igång på full skala. Han må låta lugn och säker och kunna argumentera för sin sak i all oändlighet och låta mycket övertygande, men det spelar ingen roll. För jag vet. Och jag har aldrig fel. 

Och på något sätt är det det som är svårast. Att jag inte ens tror på det han säger. Konsekvenserna är ändå att vi separerar, men det där skitsnacket han försöker få mig att köpa...nej. Det är en sak att han nu förändrar hela min framtid, jag går inte med på hans sätt att skriva om det förflutna enbart för det ska vara lättare för honom att lämna mig. 

"Hemma"

Kan med stor lättnad konstatera att jag fortfarande kan manifestera - gårdagens bilresa blev precis som jag önskat mig. Båda barnen somnade inom fyrtio minuter, sen var det bara jag, Sommarpratarna och en godispåse med nästan bara choklad.

Så nu är jag "hemma". Och utmaningen är att inte falla in i gamla vanor. Så himla svårt.

Ledord

Do no harm

but take no shit

Vad som gör ont

Jag minns inte sista gången vi kysstes. 

För det skulle ju bli tusentals till.

Aldrig mer.

Vidhåller att man inte får större prövningar än vad man klarar av

Alltså tacksamheten jag känner över att Lillebror sover i snitt 18h/dygn - enorm! För jag hade inte klarat av att inte få vila just nu. Att få sova minst fem sammanhängande timmar varje dygn, och kanske sju totalt. Att ha ytterligare några timmar då jag bara kan vara. Prata umgås duscha skriva andas. Jag är på gränsen av min kapacitet och utan vilan skulle det koka över. 

Så jag tackar mina barn och alla gudar och gudinnor, universum och livet och älvor och änglar och vad mer som kan vara inblandade för att de sover gott - och för att jag i skrivande stund lyssnar till deras djupa andetag. Tydligen är det inte bara jag som kan snarka ibland.

Universums sätt att kompensera?

Är i behov av amningvänliga kläder. Går in i butik och rycker åt mig två klänningar med bra ringningar. Gör snabb överslagsräkning, tar också en hatt till Mumsan. 

I kassan reagerade jag lite på att det blev väldigt billigt (men hade fullt upp att betala med signatur pga ammat bort kod).

Ser när jag kommer hem att hon inte tog betalt för den dyraste klänningen. Men larmade av och stoppade ner i påsen.

Tack tack!

Det psykosomatiska

De senaste dygnen har ju varit minst sagt turbulenta. Igår började jag känna mig konstig och idag var jag övertygad om att jag åkt på en riktig influensa.

Täppt i bihålorna. Huvudvärk. Ömmande hals. Illamående. En förlamande trötthet. Värk i varenda led och muskel i hela kroppen.

Sen slog det mig att det nog inte alls var influensa. Snarare en mycket fysisk reaktion på att först leva i känslomässigt vakuum i flera månader och sedan bli brutalt övergiven. Helt nyförlöst också, med allt vad det innebär. Och en lugn kväll och två panodil senare är alla symtom borta.

Utom värken i lederna.

Och jag tänker. Att min fibromyalgi utlöstes av det mycket traumatiska med Mumsans förlossning har jag inga tvivel om. Men kanske är det så att det var åren av anspänning, misströstan, tvivel och oro som skapade den. Att ständigt vara på min vakt, bli förbisedd, osedd, ohörd. Att vara så inkopplad i en annan att jag vaknade i princip varje natt, låg där i mörkret och visste att nu, nu har han sex med någon via datorn. Att försöka prata om att något var fel, det kändes inte bra, inte sunt, och få höra att det bara var min svartsjuka.

Så kanske sa min kropp ifrån till slut, på samma sätt som den kollapsat nu. (Och här håller jag alla tummar att mjölken inte sinar.) Och nu när jag är något på spåren finns ju faktiskt en ärlig chans att bli frisk, även om jag tror att rehabiliteringen tar ett par år.

Han vill skiljas. Vägrar ens prata om sätt att gå vidare.

Hur hände det? Hur blev jag ensamstående tvåbarnsmor?

På riktigt så känner jag mig på gränsen till ett sammanbrott. Det här är inte sant.

Dagens yoga

- uppvärmning

- talasana

- padahastasana

- adho mukha svanasana

och fyra övningar från appen Mammamagen.

Den här gången fick jag sällskap av Mumsan ungefär när jag var klar med uppvärmningen och det var ju trevligt och så, men ja, inte alls lika fokuserat och så. Därför fick jag inga stora känslomässiga upplevelser, det var bara skönt att sträcka ut kroppen. Jag är även lite förvånad över att jag känner mig såpass stark som jag gör, att kroppen känns följsam och smidig.

Och alla sjunger;

It's my blog and I write what I want to, about whom I want to

It's my blog and I write what I want to, about whom I want to

What would you do if it happened to you?

Lallalala!

Första yogan efter förlossning

Idag gjorde jag ett första trevande yogapass och jisses vad skönt det var. Samt lite läskigt. När man (jag) inte yogat ordentligt på ett tag så är det inte bara kroppen som stelnar till utan hela energisystemet. Då frigörs, i det här fallet, tre månaders skit och det gjorde mig både snurrig, illamående, matt och lycklig på samma gång. Och som efter varje gång frågar jag mig själv varför jag inte gör detta alltid?

Mitt pass såg ut som följer, efter en lättare uppvärmning;

- talasana (trädet)

- Padahastasana (hand till fot)

- liggande vridning

- prasarittamottasana med vridning

- marjariasana (katten)

och en liten meditation på det. Perfekt början, tog inte mer än trettio minuter.

För minnet alt. BarnNytt

Lillebrors ungefärliga dygnsrytm nu, två veckor gammal;

00-06 - Sover

06-08 - Vaken och äter två gånger

08-11 - Sover

11-13 - Vaken och äter två gånger

13-16 - Sover

16-18 - Vaken och äter två gånger

18-21 - Sover

21-00 - Vaken och äter förhoppningsvis tre gånger innan natten.

Vi har det ganska gött alltså!

Samtidigt gör Mumsan stora utvecklingssprång; den senaste veckan har hon både bajsat och kissat i pottan. Stoltheten! För övrigt frågar hon efter Lillebror det första hon gör varje morgon och är väldigt mån om honom. Det bådar gott för stundande semester. 

Lite olika perspektiv

Ska träffa en bloggkompis nästa vecka. I samtalet planerar vi runt hennes tid hos barnmorskan. Jag säger att det är lugnt för mig att ta det senare, men att vi kan ta det en annan dag om hon tycker det blir stressigt. 

Haha, skrattar hon, och säger att det är ingen risk.

Och jag känner mig lite dum. För med min stresskänslighet hade jag absolut kunnat tycka att det blev för mycket. Träffa en ny person, på ny plats. Körningen. Gravid. Direkt efter en kontroll.

Det blir alltid märkligt för mig att möta att jag är ett undantag. Normala folk klarar saker. Normala folk blir inte stressade över samma saker som jag, inte heller lika mycket. Och min omsorg om andra säger helt klart mest om mig. Samt får mig att framstå som mesig och ängslig. 

Tack och lov känner jag mig långt från att identifiera mig med mina diagnoser. Men ibland är de lite mer närvarande om vi säger så.

Yogaplaner

Man tror det inte om mig, men jag kan vara väldigt otålig. Ha svårt att ge saker tid. Framförallt mig och min kropp. För att komma runt det gör jag ständigt överenskommelser med mig själv. Idag fick jag göra dealen att jag får börja med asanas om tidigast en vecka. Tills dess får jag bara göra enkla ledrullningar.

Min nästa plan är att inte instruera till hösten utan lägga min tid på att vara elev på min yogaskola och läka. Förhoppningsvis kan jag bli antagen till deras yogalärarutbildning sen och i samband med det börja lära ut igen. Det är ju något jag älskar.

Den säkra vägen

När jag fick M var jag mycket noga med att detta inte skulle bli en s.k mammablogg. Tycker jag har hållit en bra balans genom åren. Fram tills nu, då det enda jag tydligen kan skriva om rör bebis, förlossning eller saker däromkring. 

Tråkigt, men tryggt. För just nu är mitt liv mer än någonsin ett korthus och det känns som att om jag bara andas i fel riktning så kommer allt rasa. I transformationens namn behöver allt rasa, jag är väl medveten om detta, men just nu orkar jag inte. Just nu är det viktigare för mig med en vardag som fungerar och en kropp som ska läka än att reda ut flera års röra. 

Detta måste jag bestämma mig för varje dag, för det är så svårt att inte tänka på det. På vad jag vill. På vad som är bäst. På svek och lögner och tillit. På förlåtelse och respekt. Och vilket håll jag än tittar leder det bara till att jag blir yr i huvudet och än mer förvirrad.

Så därför. Texter om bebis, kroppen och att vara mamma är vad jag kan få ur mig. Må vara att det blir en mammablogg ett tag då.

Sånt jag glömt

- hur ömma, pulserande, levande, stenhårda och känsliga ammande bröst är. Hur de kan gå från helt vanliga, typ, till sprickfärdiga bara bebisen gnyr. Vet ju att det går över om några veckor, men just nu...oj oj oj.

- att förhålla sig till en ickerytm. Det kommer även här dröja några veckor innan möjliga sov- och ätvanor kan skönjas. 

- att det då och då några dagar efter födseln kan klumsa ner blodklumpar ur en när man går på toaletten. 

- det där med att känna sig så smal! Fast jag mest ser ut som en väldigt mjuk barbapappa.

- en viss...overklighetskänsla. Som att själv vara nyfödd. Ett hudlöst tillstånd, allt går rakt in, eller rakt igenom och det är svårt att veta vad som är viktigt och sant egentligen. Bubblan brukar den kallas. 

Summa sumarum

Kanske har jag börjat landa lite nu. Fatta att jag faktiskt gjort det igen - och överlevt. Vi har redan hunnit prata mycket om hur otroligt mycket bättre allt kändes den här gången. Rent fysiskt var det ju en lyckad förlossning sist med, men det var jobbigare på många sätt. Det som kändes bättre var;

- tiden; det tog ungefär en fjärdedel så lång tid. Tretton timmar är mycket mer lätthanterligt än två dygn. Nu räknar jag inte dagarna innan, då jag hade värkar men det stannade upp. 

- kontakten med min kropp. Det låter så himla fånigt, men det hjälpte mig verkligen att säga (stöna, skrika) JA med varje värk, särskilt när de blev mer intensiva. Jag uppfann även något slags mantra under dagen i stil med "kom ner kom ner" för att hela tiden komma ihåg vad som skulle ske. Det gjorde att jag inte försökte fly från min kropp utan kunde stanna i upplevelsen och välkomna det som hände. 

- TENS. Magisk! Hade den på mig hela dagen, var guld värt i bilen. Överlag var jag mycket mer proaktiv när det gällde smärtlindring vilket gjorde att jag var i kontroll och i fas med min kropp när vi kom in till förlossningen. Sist var jag panikslagen och utmattad.

- andningen. Samma sak här, det kändes lite fånigt innan, men jag är så himla glad att jag övade på och faktiskt lyckades använda djupandningen. Sen upplever jag att lustgasen (som jag andades de sista två-tre timmarna) hjälper till att hålla andningen närvarande. 

- barnmorskan. Vi hade lyckan att med en gång få en barnmorska som vi funkade perfekt med. Det var skönt att känna att vi pratade samma språk - det vill säga, mycket bilder och visuellt språk.

Fanns fler detaljer som gjorde detta till en bra och fin upplevelse men sammantaget känner jag att det var min egen inställning och förberedelse som gjorde mest skillnad. Och det här att jag nu är hemma (hann äta och sova fem timmar i sträck första kvällen/natten!) och förhåller mig till livet med två barn...makalöst. Sen att det finns en man, en medboende, en hund, en katt, ett hus, en bil, en trädgård och allt annat samtidigt. Det är välsignat och intensivt.

Föda lite barn del fyra

Så åkte vi in, redan kvart i ett var vi inhysta i ett rum och äntligen fick jag verkligen uppleva det där som man läser om; värkarna som vågor. Pauserna då jag faktiskt kunde slappna av och vila. Fram till nu hade timmarna innan vi satte oss i bilen varit de jobbigaste - tack och lov med fantastiskt stöd från både Milea och Mannen.

Så flöt timmarna - öppen fem centimeter, gött! Fin koll på andningen. TENSen som var en hjälte. Och beröringen, vet inte hur många gånger jag skrikit "klappa på mig!" . Kanske framförallt en helt perfekt barnmorska för oss som gjorde allt rätt.

Som sist var det som jobbigast precis innan krystvärkarna - som mörkast innan gryning. Och lättnaden när jag började trycka, kände bebisen så nära, vetskapen om att det snart skulle vara över. De fick mig ur sängen till stående, i tron att det fortfarande var ett tag kvar. En handfull värkar senare var han ute! Sensationen när han gled ur mig, blodet som bildade en pöl vid mina fötter och tomheten innuti. 

Summan nu är att alla mår bra. Han sover i sin balja. Jag ska försöka komma dit också.

Föda lite barn del tre

Vaknade återigen av att värkarna kommit tillbaka samt tilltagit i styrka. Gick på toa och låg sedan i två timmar och sov mellan och igenom dem. För någon timme sedan blev det lite för mycket och Mannen fick hämta TENSen. Första gången jag testade i skarpt läge och tack och lov fungerar den utmärkt!

Har även haft kontakt med förlossningen och idag kommer vi åka in när det blir mer intensivt alt. om det stannar av igen. Känns bra med en plan.

Föda lite barn del två

Ja, sen rann det ut i sanden. Sedan nio imorse har jag bara haft en handfull ordentliga värkar. Lite skönt att få vila, men så trött jag blir av att ständigt ligga i beredskap. Kroppen jobbar och jobbar men det händer inte mycket. Skulle gissa att jag är öppen ca fyra centimeter och snart kommer det behövas mycket mer kraft. 

Så nu får jag väl äta pasta. Och glass. Kolhydratladda liksom.

Föda lite barn

Tisdag kväll-igår kväll: ganska mesiga värkar, stundtals väldigt regelbundet men med en del uppehåll. Kunde utan problem somna och sova igenom dem.

Inatt vaknade jag av att jag gnydde. Det tog ändå några gånger innan jag förstod varför. Vid fem gick jag upp och upptäckte att teckenblödningen äntligen börjat. Värkarna är ungefär sju minuter emellan, men fortfarande lite oregelbundna. De är såpass starka att jag måste pausa och andas igenom dem men bara ca nittio sekunder långa.

Det kan säkert ta ett dygn till men nu är det igång!

The perks of being pregnant

Jag tror att jag hör till den skaran kvinnor som välsignats med så kallat gravidglow. För trots en del besvär (foglossning, halsbränna och myror i benen) så mår jag generellt sett otroligt bra under pregnansen. Knappt någon förkylning, någon av gångerna, faktiskt nästan inte alls ont i ryggen, ingen märklig hårväxt, ingen nästäppa, otroligt lite illamående samt helt superba värden hela tiden. 

Det jag kanske såg fram emot mest inför den här graviditeten var den helt felfria huden jag hade sist. Inte en endaste finne på tio månader, det är inte fy skam! Dock får jag inget preggohår - men jag slipper också sörja när det ramlar av under amningen. 

På det hela taget är jag alltså väldigt nöjd och tillfreds. 

Funderingar från badrummet

Ni vet när man i perioder blir fruktansvärt trött på mat? Trött på att komma på vad man ska äta, handla, laga och även själva ätandet. Det känns bara som ett nödvändigt ont för att underhålla kroppen. 

Jag har lite grann samma relation till att gå på toaletten. I perioder blir jag fruktansvärt trött på detta ständiga springande. Och att hela tiden behöva fråga sig om man behöver kissa innan man gör något. Att lite grann i bakhuvudet hålla koll på var det finns toaletter när man går på stan. 

Jösses alltså, vad mycket enklare det vore om man bara behövde gå en gång om dagen eller så - och dessutom kunde bestämma när!

Gravid i tionde månaden

Detta börjar bli löjligt. Jag skulle vilja säga att jag aldrig varit såhär gravid, men det kommer vara sant först om två dagar. Med M hade ju förlossningen dock satt igång vid det här laget, även om det skulle ta två dygn. 

Konstigt nog känns det mer overkligt för var dag som går att det kan komma en bebis när som helst. För varje dag som går utan minsta värk känns det som jag kan, och kommer, vara gravid för alltid.

Idag ska jag till barnmorskan och tillsammans ska vi försöka förmå ("konsultera") förlossningsjouren att sätta igång mig nu och inte vänta en vecka till. Då kanske det blir en majunge ändå.

Varför jag orkar

Flera gånger de senaste veckorna har jag fått (och ställt mig) frågan hur jag orkar. Orkar jag? Varför stannar jag? Står jag ut med mer? Klarar jag detta? 

Jag har inte hela svaret, men idag slog det mig att en del av orsaken till att jag orkar kämpa är att jag har något att återvända till. Ungefär fyrtio mil bort finns ett helt samhälle där jag på något sätt fortfarande är en del av. Mina föräldrars församling där det finns många många som genuint bryr sig om mig. Folk som uppriktigt frågar, stöttar och kramar när jag hälsar på. Människor som inte alls eller väldigt lite förstår mig och min tro och mina val men som ändå finns där. 

Lägg till en hel hög släkt, ingift och blodsbunden, vänner och bekanta som på alla sätt visat att de finns för mig 

- då är det inte svårt att vara stark. Det är inte svårt att orka lite till. Det är inte farligt att bli sårad, knäckt och bedragen. För jag har något att gå tillbaka till. Jag har ett sammanhang. När jag än behöver.

Karma och hämnd - med musik!

Trots att jag är en sådan känslomänniska så har jag en väldigt rationell sida (Jungfru i månen, hejhej!) när det kommer till relationer och djupare känslor. Det innebär i praktiken att jag kan bli uppfylld av en känsla men ganska snart landa och kunna återgå till att tänka ut vilket som bör vara mitt nästa steg.

Så ja, självklart drömmer jag om att göra all kinds av dumma saker när jag är ledsen eller arg. För det mesta stannar det vid en tanke. Ibland kastar jag saker, om jag blir tillräckligt frustrerad. Ibland häller jag soppa på folk som jag tycker har öronen fulla av vax.

Men så lugnar jag mig. Och hur mycket jag än kan vilja i just den här situationen jag befinner mig nu, vara någon slags hämndens ängel så måste jag lita på att det inte behövs. Karma. Jag måste tro att övriga inblandade kommer få vad de förtjänar. För det är inte meningen att man medvetet gör någon annan illa och sedan får må bra i all evighet. Som exempel har jag valt att inte gå ut med vem hon är, trots att vänner har frågat. Stundtals har jag varit svindlande nära att lägga ut den där äckliga bilden jag hittade på henne (kanske skriva ut den och hänga upp den vid affären) men hindrat mig. För det är inte den människan jag vill vara. Jag har levt i fem år i en relation med en aktiv missbrukare utan att själv en enda gång ljugit, bedragit eller spelat spel. Jag tänker inte börja nu.

Och låten som förföljer mig i dessa dagar är...

Still no baby

Och ja, jag vet att jag inte ens är framme vid beräknat datum men jag är så fruktansvärt otålig. Dock har inte handy man-killarna kommit och satt krokar i taket till vaggan än. Och jag har inte köpt någon bra mjuk babyfilt. Eller bindor. Så det finns ju saker att fixa. Men jag längtar efter min bebis!

Föda lite barn

På inrådan av vänner sträckkollar jag nu på En Unge i Minuten för att se om min kropp kan bli lite inspirerad. För jösses vad jag verkligen vill föda barn nu.

Med fokus på det fina

Känslan när man vaknar en solig söndagsmorgon och 

- huset är städat

- sängen renbäddad

- ungens rum i ordning

- fjorton portioner lasagne i frysen

är kanske något av det skönaste jag vet. Idag ska vi inte göra något annat än att ta på oss söndagskläder och bli bjudna på middag. Precis lagom.

Jag är ett djur

Det är få tillstånd jag befunnit mig i där jag känner mig lika djurisk som jag gör nu. Allt handlar om överlevnad, skydd och trygghet. Jag klarar inte ens av att tänka på en större bild, lyfta och hitta perspektiv. Jag är alltigenom jord. 

Med det försöker jag också gå in i att vara ett djur. Vad är mina instinkter? Och just nu vill jag mest sova, så då gör jag det. Sen vill jag möblera om, städa och plocka. Detta fattar jag själv vore mycket dumt att göra själv så jag hoppas att få hjälp med det i helgen.

Sist vill jag laga enorma mängder mat och fylla frysen med färdiga portioner - och det projektet tänkte jag inleda idag med lasagne.

(fast vad jag vill mest av allt är att ta mina ungar och krypa längst in i en grotta och gömma oss tills kusten är klar)

Duktig bebis

Åh, lättnaden när bebisen vid dagens ultraljud har vänt på sig. Själv! Och nu håller jag alla tummar att han vill ligga så tills han kommer ut. Vilket blir snart hoppas jag.

Verkligheten

Jag tror att en av anledningarna till att vändningen igår inte gick alls var att jag inte alls kunde acceptera att det var sant. Allt jag tänkte var att "jag vill inte vara här" och den inställningen hjälper en inte att andas igenom processen direkt. Själva nyckeln i närvaro ligger ju i att verkligen kunna omfamna och acceptera nuet såsom det ser ut just nu.

Och i mitt nu finns det (kanske för första gången?) i princip inget som jag vill/kan/orkar acceptera.
Fel hus, och jag drömmer om det rätta varje natt. En relation vars överlevnad är högst questionable. Ett svek och känsla av övergivenhet som jag inte ens vågar tänka på fullt ut för då dör jag. Och slutligen då ett barn som ska födas och som dessutom ligger fel.

Jag vet precis vad jag vill ha, men förstår inte hur något av detta ska ta mig dit. För jag kan inte acceptera att det verkligen är över - en hel framtid som bara försvann.

Den oväntade vändningen (höhö)

Jo, så igår kväll åkte jag in till förlossningen för att kolla att allt var väl med den lille som inte rört på sig så mycket de sista dagarna.

Chocken! när det framkommer att han efter att ha legat huvud ner i minst femton veckor nu ligger huvud upp. Förstår inte när han vänt sig, jag har inte märkt något alls.

Så idag hade vi tid för vändning. Obehaget! Var så himla spänd och rädd och nervös, det hjälpte inte direkt. Efter några försök gav doktorn upp med orden "vill inte tortera mig". Och nu, från ingenstans blev risken för kejsarsnitt betydligt större, även om jag väljer att föda vaginalt. Och även om jag väljer det måste en bäckenröntgen avgöra om det är möjligt.

Jag är så himla trött.