Ute i det fria

Det har gnagt i mig några dagar. Att detta kosmiska partnerskap, denna djupa kärlek, denna relation som är luft och eld och vatten och jord och rymd; skulle kunna reduceras till en simpel förälskelse. Så jag blundade. Och vände och vred mig. Ilsknade till. Fick ångest. Blev rädd. Och till slut formulerade detta:

Ilska och frustration hänger ihop för mig. Och frustration känner jag när jag känner att jag sitter fast eller blir begränsad. Värst är känslomässig begränsning. Upplevelsen att inte få känna det jag känner, eller känna så mycket som jag gör, eller agera på det.

Min intuition och mina känslor är mina ledstjärnor. Inget hade jag varit utan detta. Att tämja detta ligger inte i mitt intresse. Jag växer i det vilda. I kaos. I konstant flöde. Där finner jag ro och kraft. 

Så med det sagt.

Det är klart som fan att jag är kär i dig. Och jag tänker inte göra något för att stävja, kontrollera, minimera, hejda, tämja.

Detta är mitt. Bara mitt.

Mitt rus, min lycka, min dopaminkick.

Så.

Inte arg längre.

Bara lycklig.

Fri.

Iväg i ett sms och lättnaden! Lättnaden!