I torsdags morse hittade Mannen Torsten död, påkörd, precis runt hörnet. Chocken! Kunde inte sluta gråta den dagen trots ärenden och kuratorträff.
Det är så fruktansvärt hemskt alltsammans. Den där svarta hårbollen flaskmatade jag när vi hittade honom, han fick sova vid mitt hjärta för värme och närhet och det slutade han aldrig med trots att han blev mycket stor och ståtlig.
Så mest försöker jag att inte gråta precis hela tiden, och resten av tiden sitter jag på händerna för att inte omedelbart hämta hem ett par andra katter. Jag vill ju ha Torsten. Och får ge mig till tåls tills han kommer tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar