Och huset är äntligen helt tömt

Känns som jag kan andas ut för första gången på flera veckor. Nu bor jag här. I byn. Och de närmaste veckorna ska jag bara vara sjukt snäll mot mig. Inte stressa. Inte lyfta, bära, klättra, krypa. Duscha varmt. Lugna promenader. Umgås med vänner. Yoga. Laga grytor. Sova. Läsa. Osv osv.

Tack för att jag har min lilla vrå här i världen.

Just nu

Packar - upp mest. Bär. Matar barn. Tänker, och får ont i huvudet. Yogar, lite varje dag - ett måste för kropp och humör. Stressar över flyttstädning men...vad är det värsta som kan hända?

Har planer. Storslagna. Enkla. Mumsan har fått dille på varm choklad. Och jag tänker mig; tänk att vara den mamman som varje dag förbereder en termos choklad och mackor så det är redo efter dagis? Och inser att jag då vill göra sockerfritt chokladpulver. Kanske med stevia?

Och tiden rusar fram. Fartblind. Andlös. 

Denna dag vill jag minnas

Vaknar halv sju av att baby B pratar borta i sin säng. Blir ofantligt nöjd över att han sovit ungefär tolv timmar med bara en liten vaggning vid ett.

Lagom när han ammat klart kommer Mumsan upp. Vi tittar lite på Pippi, sen får M jacka och mössa och stövlar och sätter sig på trappan och målar med gatukritor. Jag gör gröt till oss alla tre och vi sitter vid bordet och äter.

På med kläder och iväg till dagis. B somnar i vagnen.

Går via verkstaden på vägen tillbaka, får vagnsdäcken pumpade. Handlar. Går hem.

B sover. Jag vilar.

Han vaknar och vi äter, packar upp, tvättar. Går via en prylaffär på väg till dagis. Handlar fina saker.

Hämtar M.

Hem med alla ungar, in i säng med den ena och en flaska till den andra.

Och så sitter jag och min fina dotter vid bordet och dricker varm choklad och äter en smörgås. Hon pratar så mycket, berättar om sin dag och det är en sån fin stund.

Resten av eftermiddagen är ett jonglerande med barn, städning, matning, läggning. Strax innan åtta sover båda. Jag förbereder kvällsfika. Yogar. Duschar. Får vänner på besök. Dricker litervis med te. Pratar mycket.

Och nu. Nyduschad i ny bäddad säng. Sovande nöjda barn. En glad och balanserad själ.

Härmed önskar jag mig fler dagar som denna. Tack.

Flytt pågår

I lördags flyttade jag det mesta av mitt bohag till min lilla lägenhet i byn. Och trots att huset inte är helt tömt och att allt packande och lyftande har fått min rygg att vilja hälsa hem - himmel vad skönt!

Vad vill jag bli när jag blir stor?

Har en tanke att efter jul börja ta tag i att få klart min himla gymnasiekompetens - helst utan att dö stora tristessdöden. Inte för att jag tror att jag vill plugga vidare, men om jag vill det så kan jag.

Rent teoretiskt skulle jag älska att jobba på café igen men som det är nu skulle min kropp kapsejsa av slitet. 

Sen har jag tänkt länge att jag skulle göra ett receptionist/sekreterarjobb himla bra - men hur blir man det?

Mamma rekommenderar biblioteket, så får jag möjlighet tänker jag arbetsträna där.

I flera år har jag också haft koll på en prästinne-utbildning, det känns som klippt och skuret för mig. Men jag vill gärna ha en chef - är det någon som behöver en prästinna?

Och så är det ju lärarbiten. Har man begåvats med en sådan naturlig pedagogisk ådra ska man ju använda den! Dessutom är det något av det roligaste jag vet.

Hur blir man matkritiker? För det hade jag nog tyckt var fantastiskt roligt.

Eller något helt annat? Skyltfönsterstylist? Spåtant på heltid? Guide? Reseledare? Organisatör?

Ja, herregud. Det är ju ett under om jag någonsin kommer fram till något.

Äntligen.

Imorgon flyttar jag ut. Som jag har längtat! Och allt är ordnat, jag har till och med fixat en soffa.

Än så länge är det mest skönt. Jag tror att jag kommer känna mig väldigt lättad. Plats att andas. Promenera med barnen till förskolan. Inreda. Bjuda över vänner och inte behöva ta hänsyn till när han inte är hemma. Bara det att ha ett eget sovrum!

Ja. Nu börjar det. Nästa fas.

Effektivisera mera

Min måne (som ju är Kräftans himlakropp) står i Jungfrun. Jag tycker ofta att hon kan vara lite störig, men för det mesta väger hon ändå upp för Kräftans nostalgiska och sentimentala sidor med sina pragmatiska och praktiska dito.

Vad jag gillar mest med henne är att hon är bäst på att tänka ut de absolut mest effektiva sätten att göra saker på. Nu försöker jag ändå stävja detta och släppa på prestationen och slappna av liksom, men det är ändå värdefullt.

Nu har jag t.ex långt om länge städat upp min telefon, ordnat bloglovin och tumblr, tagit bort appar jag inte använder osv. Känner mig fortfarande lite förvirrad över hur lätt och smidigt det gick och hur snabbt det går att kolla allt. Mer tid till bubble Mania!

Har också äntligen skaffat Sporify, tusen år efter alla andra. Kanske även ska uppdatera min telefon, lämna in datorn på inre service, säkerhetskopiera alla bilder och beställa allt jag behöver till nya lyan? Verkar ju vara i ett jungfruligt flow just nu, bäst att ta vara på det.

Experiment pågår

I måndags började jag utesluta vetemjöl ur min kost. Redan dag tre märkte jag stor skillnad på så vis att mina händer inte värkte alls samt att hela kroppen kändes mindre öm.

Idag var jag på kalas och i sann utforskar-anda åt jag tårta, bullar, bröd och pasta.

Nu gör det så ont i händer och knän att jag nästan vill gråta.

Och kan ju konstatera att det tydligen funkar. Det är ju lätt värt detta lilla bök för att inte ha ont i hela kroppen hela tiden.

Just nu

- tänker jag mest av allt på inredning. Mycket för att inte tänka på allt annat.

- ångrar jag redan att det är så mycket saker jag glömt bort med B. När grät han sin första tår? Hur gammal var han egentligen när han log ordentligt första gången?

- älskar jag mina vänner så mycket att det gör ont. 

- har jag otroligt svårt att planera hösten. Lite enerverande då det är så mycket jag vill göra.

- leker jag rysk roulette i köket. Jag vet liksom aldrig vad eller när något kommer misslyckas. Senast var det marängtårtan som inte reste sig. Tur att det är lika gitt ändå!

Fast baby B bara är tre månader...

...så känner jag mer och mer att han inte kan vara min sista bebis. Av många olika anledningar.

Dels älskar jag att vara gravid. Förutom foglossning så mår jag som en drottning. Jag känner mig vacker och magisk.

Dels vill jag inte hela mitt liv ha två förlossningsminnen; ett där jag var så sjukt chockad och trött och besviken och ett där själva förlossningen var fantastisk men då de där magiska stunderna då man med barnets far beundrar sitt underverk helt uteblivit. Att jag inte fick en sekund att njuta av en hel familj - det är jag och mina barn liksom.

Dels ser jag fram emot att nästa gång vara ännu mer avslappnad - inte stressa över igångsättning eller smärta, utan bara  vara närvarande och lugn. Och helst inte stressa över att få hjärtat krossat heller.

Sen är det ju så jäkla mysigt med sådana här små bebisar. Jag hade helt glömt hur det kändes att vara någons hela värld på detta sätt. Magiskt.

Flödet

Sen den där torsdagen i maj har livet forsat fram. Från att sakta flyta drogs proppen ut och en ström av händelser människor samtal tankar känslor virvlat förbi.

Min lya ramlade ner i knät på mig. Jag bad och fick - som alltid. Och sedan jag skrev på kontraktet har jag klurat på det här med soffa, det enda i möbelväg jag inte redan har. Pengar. Storlek. Stil. Färg. Hämtning. Så mycket att ordna och bestämma.

Men så ramlade såklart en soffa ner i knät på mig. Varför inte? 

Jag har sagt det förr, men äntligen fungerar livet som det brukar göra för mig. Jag ber och jag får. 

Tack!

En slags lösning

Det började lite som ett skämt innan jag insåg det storslagna i det. 

Om jag förutsätter att han aldrig menar det han säger, alltid ljuger och aldrig kommer fullfölja det han lovar - då kommer jag aldrig mer bli besviken! Och det som råkar vara sant blir en positiv bonus. 

För att inte glömma...

Baby B upptäcker sin kropp. Han sitter och betraktar sin fötter, rör på dem och man ser tendensen att han vill ta på dem.

Han griper tag i saker och drar det mot sitt ansikte. Har man tur griper han tag om en huvud och drar det till sig och man får en mycket blöt puss.

Han är tre månader och mest av allt älskar han när man pratar med honom. Varje dag har vi långa långa samtal.

Så fort hans syster är inom synhåll får inget annat någon uppmärksamhet.

En prima pojke. På alla sätt.

Och min son!

Magkänslan

Min intuition är min bästa vän. Den har aldrig fel. Och de gånger jag gått rakt emot det har det alltid blivit katastrof. Jag hoppas att jag för sista gången tvingar mig själv att göra något när hela mitt väsen skriker nej. 

På samma sätt önskar jag mig mod att möta det jag vet är sant. För jag har vetat från sekunden jag träffade Mannen att vi kommer vara gamla tillsammans. Och jag vet det fortfarande. Det skrämmer skiten ur mig.

Hur bra min intuition än visar mig resultatet - så är vägen dit inte alltid lika tydlig. Men jag vet vart jag är på väg, och aldrig har jag tvivlat på det.

Snart är det över

På lördag har jag planerat in ett litet kalas för lillebror. Det blir ju inget dop, så det blir såhär istället. Datumet har varit bestämt i sex veckor.

Och Mannen tänker inte komma. Han ska vara med henne. Två timmars kalas. För sin son. Kan inte hjälpa att det känns jävligt pinsamt. Hans föräldrar kommer. Mina kommer. Våra vänner. Och han är inte här.

Nej, han ville knulla istället.

Två veckor kvar, så flyttar jag. 

Äntligen.

Ingenting kan få mig att falla, vad jag har i min garderob det vet alla

Har tänkt mycket på hur jobbigt det verkar vara att hela tiden förändra sig beroende på sammanhanget. Att, även om man inte direkt ljuger, behöva hålla isär vem som vet vad. 

I det känner jag mig stark - jag har inget att dölja. Jag står för allt jag känner, tycker, tänker, skriver, säger. Inget är tillrättalagt eller polerat.

(Okej, det enda jag är restriktiv med är att prata om droger - där väljer jag ju lite mer vem jag kan berätta för. Men hade det inte varit så jäkla olagligt och stigmatiserat hade jag varit precis lika öppen med det som med allt annat.)

Snörp

Jag vet ju att hans intention inte var att välja bort sina barn men ibland när jag tittar på lillebror känns det som hjärtat går sönder. Och att han tyckte så länge att vi skulle kunna leva som förut - med undantagen att han absolut inte ville ha sex, inte vara kär i mig och inte heller ens försöka ändra på det.

Så jag skulle fortsätta vara städerska, kock och barnskötare. Mysigt. 

Och så tycker han att det är jag som ska anstränga mig för att vinna tillbaka honom. Kan inte riktigt komma över den biten. Att han lämnar mig med orden "om jag bara blir en bättre människa så kommer han vilja ha mig igen". Puh.

Lillebror ja. Här ligger han och lever med en förälder som önskar att han inte fanns. Och han är ändå det gladaste roligaste finaste ungen. Och jag får älska för två.

Lyxvardag

Att stoppa ner lillungen i sjalen och när den stora är på dagis åka på utflykt. Till havet. Och plocka björnbär. Och se en harunge. Och strax äta lunch på Kiviks Lilla Råa. Då snackar vi lyx fast allt finns precis runt knuten.

Rastlösheten

Jag tror inte att någon som träffat mig skulle beskriva mig som rastlös. Inga problem att vara stilla. Kan vara ganska...sävlig när jag tänker och pratar, ofta när jag är okoncentrerad eller alldeles för koncentrerad. ADHD hos mig beter sig lite konstigt. Inte heller jag har identifierat mig som en rastlös person. 

Men på senare år har jag mött den rastlösa sidan hos mig i form av behovet av förändring. Gärna snabba. Gärna radikala. Gärna sånt som lika fort kan förändras igen. När jag var i tonåren var det mycket hårfärger. Numera är det gärna ommöblering - vad jag älskar detta! Som en karamell att suga på länge när jag planerar. Och sedan en dags arbete eller två och voilá! ett helt nytt liv! Det ger mig så mycket energi.

Och på många sätt är ju det ommöbleringarnas ommöblering, det här att flytta. Så jag måste erkänna det; jag älskar det! När jag väl börjar packa eller packa upp vill jag inte sluta. Jag är skoningslös i slänga/spara/sälja-bedömandet. Och jag önskar innerligt att jag kunde vara så dynamisk som jag är mitt i en flytt alltid. 

Ett nu

Bonhustrun skrev om att det är som att glida in i ett parallellt universum, det här med att separera. De sista veckorna, med jobb och dagis och läggningar, har varit skrämmande normala. Allt är som förut. Och ändå inte. För det märks ju. Att vi kan prata helt normalt om barnen, logistik och flyttarna men mycket nogsamt undviker alla andra samtalsämnen.

Att han försöker klappa min arm och jag stelnar till och på en sekund hinner så mycket hända mellan oss. På något sätt tror jag att han trott att inget skulle förändras. Och hans min...att jag alltid varit hans, helt förbehållslöst. Och nu. Som främlingar.

Speglingar

Vi skojade om det, efter bröllopet att det var min dag. Inte vår. Och den överväldigande tacksamheten jag kände för min familj och mina vänner hade ingen gräns. Har ingen gräns. Det var så enormt för mig att så många ansträngde sig så mycket. För mig. 

Jag kände mig inte värdig.

Och samtidigt. Jag skulle ju göra exakt samma för var och en av dem. Många gånger om. 

De senaste månaderna har varit en enda lång parad av sådana ögonblick, där jag häpnar över all omtanke och kärlek och stöttning jag får från alla håll. Äkta uppriktig vänskap. Från bloggvärlden, människor jag aldrig ens träffat. Från bekanta. Från släkt och familj. Alla sluter upp. 

Och jag tänker. Man har inte sådana vänner om man inte själv är en bra vän.

Och.

Det spelar ingen roll att en person inte älskar mig, när det finns så många andra som gör det. Jag är rik.

När jag levde i en väska

Visst är det så att man ofta vid stora livsförändringar ser tillbaka på sitt liv? Som att jag inför min andra förlossning tänkte mycket på den första. Eller att man tänker tillbaka på andra relationer när en tar slut. Osv.

Just nu har jag kommit att tänka på sist jag var singel. Hur det var. Hur jag mådde. Allt som hände. Det hade precis tagit slut med min tjej. Våren sörjde jag och sen kom sommaren och för första gången på fem år var jag och min bff singlar samtidigt. Och återigen bodde vi bara en promenad från varandra. Och återigen hängde vi typ hela tiden. 

Och den sommaren, mer än någonsin, bodde jag i min handväska. Jag hade alltid tandborste, deo, smink. En liten borste. Ett rent linne, rena trosor. Mp3 och ett anteckningsblock. Extra batterier. Bok. Solglasögon. Och med det var jag kittad för allt. Flera gånger i veckan tog jag tåget ner till Göteborg och jag visste aldrig riktigt när jag skulle åka hem igen.

Och det var fester och utflykter och fikor och nya människor i det oändliga.

Det bästa är väl att den sommaren var startskottet och året som följde var nog det bästa i mitt liv. Så många engångsligg. Första lägenheten. Så många nya vänner. Flirtar överallt. Träningen. Känslan av att lyfta efter många års depression. Utforska mig själv och livet med stora yviga rörelser. 

Jag har aldrig varit så smal. Så snygg. Så tillfreds. Så hungrig på liv.

Och jag var alltid redo. Väskan alltid packad.

Kanske det jobbigaste av allt

Ilskan och depressionen

Igår körde jag bil en lite längre bit än jag brukar. Och jag älskar det. Älskar frihetskänslan. Älskar att känna mig så kompetent. Älskar att något som är så märkligt ändå, känns så självklart.

Och så undrade jag varför jag kunde känna mig så levande trots allt som pågår? Det är inte alls likt mig. Min vanliga reaktion på jobbigheter är ångest och depression. Och när jag känner mig deprimerad har jag inte alls förmågan att njuta av min omgivning och mig själv.

Då kom det ikapp mig. Det som flera olika personer sagt till mig den senaste tiden. Som jag mest ryckt på axlarna åt.

depression är ilska som riktas inåt

Så kanske är det här att faktiskt rikta ilskan utåt det bästa som hänt mig. För i det finns inte ett spår av självömkan eller passivitet. Bara ett jävlar anamma och något vasst och kristallklart.

Vem är du?

Jag kan inte tro att det är samma man jag gifte mig med. Har han alltid varit såhär arrogant? Självgod? Egoistisk? Empatilös? Oförstående? Elak? Manipulativ? Haft sådana gudskomplex? Varit så hånfull? Haft sådan brist på självinsikt? Varit så småaktig? Hänsynslös?

Jag vet dock att det inte finns ett spår kvar av mannen jag en gång älskade så uppriktigt och frimodigt. Och för sex månader sedan hade jag kunnat gå ed på att om vi skulle separera skulle det aldrig någonsin gå till såhär. För jag var övertygad om att vi alltid skulle vara vänner. Men vad är det man säger...med sådana vänner behöver man inga fiender?

Singelgrejer jag gör

I typ kronologisk ordning;

1. Är kass på att äta bra. Glömmer bort. Tar en frukt. Glömmer bort. Tar en glass. Osv osv. Inte bra när man tex ammar, tränar och försöker må bra i största allmänhet. 

2. Äter massor av samma sak. För efter ett tag kommer jag på att det bästa sättet (efter att bjuda folk på middag) att få mig att äta är om det alltid finns någon form av mat klar. Just nu kokar jag enorma mängder quinoa, och kommer leva på det och grönsaker en stund.

3. Förvånar mig själv genom att inte bara göra ingenting (som jag är expert på) utan vara mycket bra på att aktivera mig. Förutom att hålla efter disk och tvätt och plock och packning gör jag traderapaket, läser, skriver, planerar målningar och inredning.

Känner mig i största allmänhet (efter första fem dagarna själv) lite som när man tar de första stegen ner i vattnet en varm sommardag. Man vet att det egentligen inte är kallt och att det kommer vara skönt så fort man doppad sig och ändå...är det jäkligt tufft. Och det liksom ilar av någon skräckblandad förtjusning. För som sagt, det är ju inte jag som förlorar något på den här situationen. Och det är inte jag som måste leva med att ha gjort massor av människor illa. Och det är inte jag som väljer bort min familj. Så kom an bara, singelskapet! Dig var jag jävligt bra kompis med en gång i tiden!

Förtydliganden

Fick frågan varför Mannen inte flyttat när han nu träffat någon annan.

Ett svar är att jag vet inte. Det jag vet är att hon fortfarande bor hemma hos sin mamma och jag bara antar att det inte passar sig att en man på nästan 40 flyttar in. Den andra anledningen kan vara (här är jag mycket förvirrad) är att de tydligen inte direkt är tillsammans. De är kära, ligger med varandra, träffas så fort de kan, planerar att skaffa barn och leva ihop med är inte ett par. 

Fråga mig inte. Inte för att jag inte vill svara, utan för att jag verkligen inte fattar. Enligt honom lämnar han inte mig för att vara med henne utan för att han helt enkelt inte vill vara med mig. Vet inte om det gör mig någon skillnad, faktum kvarstår;

- han gick bakom ryggen på mig under hela graviditeten

- när han ska berätta det för mig börjar han med att ljuga ännu mer och ber om lov att få ligga med henne eftersom vårt sexliv stod still (här i skenet av att de inte haft sex än) och jag vill bara att vi ska lösa det mellan oss.

- när det då framkommer att de redan har en pågående relation och det egentligen inte spelar någon roll vad jag tycker ber jag honom att antingen flytta eller inte träffa henne förrän barnet är fött (jag är i nionde månaden.) men han vägrar. 

- och en dag när B är två veckor gammal (två dagar efter vi gemensamt kommit fram till en plan med parterapi, flytt osv) så kommer han hem och har bestämt att vi ska skiljas.

- dagar senare har han fyllt i papper och skickat in dem (och är inte det konstigt? Att man kan skiljas bara den ena vill det?) och jag hade återigen inget att säga till om.

Och sedan dess har det bara varit ett enda långt uthärdande. Inklusive iskyla, gräl, psykakuten, sobril, ångestattacker och ilskan som förgör allt annat.

Bokstavligt talat

Det roliga i att Mannen ger sig av och tydligen tältar någonstans. När jag frågar om det kommer vara så nu svarar han trumpet att

ja, du säger ju att du inte vill att jag ska vara här, så nu tar jag dig på orden

Åh Gud. Så jag har bett om något i fyra månader och när han ääääääntligen gör som jag ber är det med någon slags demonstrativ underton? Som att jag inte menade allvar? Har fnissat åt detta hela kvällen. 

Allt som var fantastiskt, för nyansernas skull

Den gången då jag frös och vi badade i timmar, bara fyllde på med varmt vatten. När vi väl klev upp var det mörkt ute, alla rutor i hela lägenheten immiga, levande ljus överallt och flera buketter med röda rosor. Vi la oss på kuddar på golvet, lyssnade på musik och pratade i timmar. 

Att han alltid visat mig och lärt mig nya saker utan att vara det minsta nedlåtande. Därmed fått mig att växa genom att inte låta mig vara i min bekvämlighetzzon.

Av alla människor jag träffat är han den som förstår mig mest. Han är den enda jag alltid kunnat säga allt till, varje liten eller stor tanke. Och de är många.

Att vi har så otroligt lika preferenser när det gäller ordning, mat, städning, inredning, musik osv. Det har gjort så himla mycket så himla lätt. 

Alla fester. Gud vad jag har haft roligt när vi sprungit runt i Skånes skogar tillsammans.

Och det där att jag de första tre åren av vår relation var fruktansvärt tänd på honom, hela tiden, varje dag. Sen att han aldrig tände på mig är en annan sak, men för mig var det en mycket härlig energi att befinna mig i. Konstant nykär och kåt i tre år, för det kommer jag alltid vara glad.

På ett dygn kan mycket hända

Igår eftermiddag fick jag för mig att titta i den där lilla skrivboken han alltid sitter och skriver i. Vad jag läste gjorde mig så arg att jag rev isär den. Är inte stolt över detta, men...jag förstår mig. 

Klockan ett på natten upptäcker Mannen detta - tänder alla lampor, vänder upp och ned på halva huset, sliter mig ur sängen med hot om att slå mig om jag inte gör som han säger, brottar ner mig och vrider telefonen ur min hand, tar sedan även dator och bilnyckel. Sen visar det sig att han går in på min blogg, tar bort de inlägg han inte godkänner, och tog sedan bort hela bloggen.

Alltså. Jag har nog aldrig varit så rädd som jag var inatt. Det tog timmar för mig att våga somna. Mitt i allt stod han och skrek åt mig att jag är en skit som inte är värd att leva med. 

Han krossar mitt hjärta, tvingar mig att leva mitt i deras relation, slår isär min familj, kränker mig genom att vara helt öppen med att han har någon annan och dessutom inte ångrar något, skriver sida upp och sida ner om ludret, hur don ska ha det, att han vill ha barn med henne utan att en enda gång nämna sina befintliga barn eller mig (förutom att han var stolt över att kunna meditera trots att jag grät i rummet bredvid)

och

att jag tar hans dagbok är något han ska bestraffa mig för, och ringa socialen och göra en polisanmälan. 

Vad han inte tycks förstå är att han kan inte göra mig mer illa längre. Han kan ta allt jag äger, det spelar ingen roll. Han berömmer sig själv, att han är stor och snäll och stark. Allt jag ser är att han behandlar mig som skit och när jag reagerar på det ger han igen tusenfalt.

Ett gräl vi hade för några år sedan började som vanligt med att han satt och sexchattade och jag blev ledsen och förbannad. Den gången blev det så mycket att jag till slut puttade på honom. Då gav han mig en stehård rak höger och jag fick sitta igenom julafton med hans familj med översminkad blåtira. Jag ramlade dessutom så illa av slaget att jag slet av muskelfästen i ena axeln. Det tog månader innan det läkte.

Mönstret: Han gör något tillräckligt mycket för mig att bli riktigt riktigt arg (det tar en stund) och när jag reagerar svarar han med en motattack som får min reaktion att bli en droppe i havet.

Sen är allt mitt fel.

Jag ger er sinnebilden av att leva med en egoistisk, självupptagen, manipulativ missbrukare. 

Ljuset i slutet osv osv.

Jag har ju skrivit på kontrakt på en lägenhet i grannbyn. En ljuvlig tre på sjuttio-nånting kvadrat, uteplats, bra litet kök och på en lugn och stilla gata. En sextiotalsdröm med massor av orginaldetaljer. Där ska vi bo, jag och ungarna, ett stenkast från dagis.

Och förhoppningsvis flyttar vi redan om en månad. Hoppas hoppas.

Det onämnbara

Det här att jag på riktigt överväger att om han tar Mumsan, jag tar Lillebror och sedan behöver vi aldrig mer prata med varandra...beskriver det ungefär vilken panik jag har?

Prima bebis

På läkarbesöket idag kunde sköterskan och doktorn inte sluta berömma min bebis;

"Oh, vad han är pigg och vaken!"

"Vad han ler och skrattar!"

"Åh, han har gått upp så bra i vikt!"

"Sover han redan hela nätter? Nämen!"

Osv, osv tills det nästan blev lite löjligt. Men han är fantastisk, det är han ju. Symmetriska hudveck hade han också.

Sånt jag ska göra när jag bor själv

- äta kyckling! Sjukt sugen på flygande Jacob.

- fylla på med skivor, böcker och film.

- bjuda in vänner och prata så mycket strunt jag vill. Kanske till och med över ett glas vin!

- bannlysa pappershögar, kaktusar och obäddade sängar.

Den andliga klyschan

Nu ska jag försöka reda ut något som jag grunnat på en tid. Det handlar om flera saker samtidigt; andlighet och mänsklighet. Balans. Reaktion och konstruktion. Känslor och vilja. Egot, hjärtat, sinnet och själen. Samhället och tron. Val.

Jag tror på att allt vi upplever är något vi har valt, någon gång. Jag tror på att allt som händer oss har ett högre syfte, en högre funktion. Jag har full tillit till att allt blir som det ska, att jag är stöttad och skyddad. Jag tror på att jag varje dag blir guidad i vem och hur jag ska vara.

Med allt det sagt, för att understryka att jag i grund och botten har total tillit, så vill jag prata om några saker jag inte tror på. Att trycka ner sina känslor. Att inbilla sig att det går att koppla bort sig och sina handlingar från sin omgivning. Att använda begrepp som "det blir som det ska" och "allt har en mening" för att inte på riktigt känna att man faktiskt sårar någon annan. Eller för att inte helt ta ansvar för vad man själv vill. Hela vår funktion som människor är att vi är sociala varelser. Flockdjur. Tanken att vi kan göra något oberoende av vår omgivning blir skev.

Ja, ibland behöver man göra saker fast det kommer såra någon. Som att avsluta en relation. Och det är helt okej. Men om du har vetskapen om att du gör något som kommer göra någon annan illa är det ditt ansvar att försöka göra det så schysst som möjligt. För den andra. Och blir jag själv utsatt för något, är det mitt ansvar att ta vara på min reaktion. Om det finns något som är "mer andligt" än något annat så är det att faktiskt vara närvarande i vad som händer, utan att gömma sig bakom klyschor. För hur stora sanningar det än må vara, så blir det bara schablonartat när det används utan förståelse.

Jag kan tillåta mig själv att vara riktigt arg och ledsen just nu. För jag vet att jag kommer inte vara det för evigt. Och jag vet att om jag inte är det nu kommer jag behöva vara det någon annan gång. För känslor försvinner inte. Att värdera känslor och tillstånd som bra eller dåliga tror jag kan skapa ett märkligt förhållningssätt till dem.

Här blir arketyperna viktiga för mig igen. Och kanske är det första gången jag verkligen kommer i kontakt med hjältinnan i mig. Hon som kämpar. Hon som inte ger efter för det behagliga utan står ut i smärtan. Märkligt nog har jag nog aldrig känt mig så stark som jag gör nu. Övergiven och sorgsen och förbannad och svartsjuk och sur - och samtidigt fullt tillfreds i vetskapen om att jag alltid gjort mitt allra bästa. Och är det inte tillräckligt, är jag inte tillräckligt, då är det inte min förlust.

Jag har ingen andlig sida. Jag är andlig hela jag, i minsta cell. I varje tillstånd, i varje känsla, i varje humör och situation är jag i kontakt med alltet, universum, gud. I varje sekund är jag gud. Och det är ingen ansträngning. Det är att aldrig någonsin vara vilse.

Tre snabba

1. Jag har mens. Hur fertil/vital/viril får man vara?

2. Jag tänker nästan oavbrutet på min lägenhet. Det är det enda som inte gör ont i allt det här.

3. Jag längtar efter lusten att laga mat igen. Som med allt annat just nu tänker jag att till hösten, då!

Dagdrömmeri - lite av min paradgren

Scenario - jag ärver en ganska stor summa pengar av min biologiska pappa som jag inte känner. En såpass stor summa att jag med den och mina föräldrar som borgenärer kan köpa en lägenhet i Malmö (området mellan Sorgenfriskolan och St Knuts torg vore fint). Väl där hittar jag någon trevlig förskola/skola till ungarna, arbetstränar/praktiserar/jobbar på Nya Andrum samt börjar träna på mitt gamla gym. För att inte tala om att jag skulle hänga på yogaskolan typ hela tiden.

Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar!

Insikt

Har jag kontroll över mig själv försvinner behovet att kontrollera andra.

Tvåbarnsmor

För någon vecka sedan slog det mig att jag (kanske) fått alla mina barn innan jag fyllt tjugofem. Om femton år är jag alltså fyrtio och har har tonåringar som förhoppningsvis är ganska självgående. Det är märkligt att tänka så. För det betyder att den här bebisen är min sista och att allt jag gör och upplever potentiellt är för sista gången. Vet att det bara blir roligare men en viss sentimental sorg ligger på lur.

Och helt plötsligt förstår jag till fullo hur ens yngsta barn alltid "förblir" en bebis. Även om jag verkligen hoppas jag kan avhålla mig från en sådan behandling.

Hursomhelst är det lite märkligt att vara klar. Nu behöver inte bebiskläder sparas och läggas undan - för även om det blir ett barn till så lär det dröja. Min plan är dock att spara några få plagg i varje storlek och lägga undan. Och förutom det ska jag verkligen njuta av att snusa bebis, att kunna bära honom på magen, amningen osv osv. För kanske är det sista gången.

Vad var det egentligen som hände?

Jo, jag åkte ju till akuten häromdagen med avsikt att bli inlagd. Just då kändes det som att jag skulle behöva ligga på nån psyk-avdelning i flera månader - sådant kaos var det inom mig. Under resan ner var jag samtidigt ganska orolig över om jag faktiskt skulle få hjälp - mina erfarenheter kring sjukvården är lite så och så kring den punkten.

I väntrummet försökte jag hålla ihop mig själv (gick sådär, och jag förstår inte riktigt hur jag både körde bil, parkerade och betalde biljett i det tillståndet) och när jag väl kom in till mottagningsluckan bara brast det för mig. Och vilket bemötande jag fick! Makalöst!

När kvällen kom, efter många turer (Mannen kom och lämnade Bebisen, jag blev skeppad till ett annat sjukhus, fick prata med många olika personer längs vägen) installerades jag till slut i ett rum på barnmedicin och fick ligga där över natten. Redan på kvällen kände jag att det inte skulle bli något långvarigt och dagen efter blev jag utskriven och kunde åka hem med återgärder som lite lugnande tabletter vid behov samt en akutkontakt i väntan på att min egen kurator kommer tillbaka från semestern.

Och det som fick det att vända för mig, från att tro att jag höll på att bli galen, till att finna ett mycket trevligt rationellt lugn, var bekräftelsen. Att de såg mig och sa att jag är i en kris, det är inget konstigt att reagera starkt, vi hjälper dig osv. Att få ord på vissa saker. Och även fast jag själv gått igenom krisens olika stadier någon dag innan hade jag inte riktigt tagit till mig att det var mig det handlade om. Men nu förstår jag - och vet att det kommer kännas annorlunda. Detta handlar inte om att bli deprimerad igen. Det handlar om att jag behöver tillåta mig att känna, och på något vis är jag starkare än någonsin.

Och de lugnande tabletterna? Har jag inte ens hämtat ut.

(En läkare sa att jag hade det viktigaste verktyget av dem alla; humor. Höhö.)

Kom systrar bröder - dansa för att hjärtat blöder

Kärleken jag känt de senaste dagarna - så välbehövlig. Har liksom bomull i hjärtat över att jag i en kris upplever att mina vänner känns som en arme som sluter upp kring mig - och jag är general. På given order skulle de följa mig varsomhelst.

Väldigt förenklat naturligtvis. Men på något plan mår jag bättre än på länge - jag fungerar bäst när jag vet vad som gäller, hur jobbiga saker det än är jag får veta. Då kan jag reagera och sedan som vanligt lista ut hur jag gör det bästa av det. Strategi. Plan. Struktur. Sånt går jag igång på. Har jag det får ingen ångest plats. 

Och inatt drömmer jag om mina trupper, och dansen och en tung bas.

Äntligen känner jag igen mig!

Mannen skäller på mig för att jag inte tagit tag i det här med lägenheter. Min pust gick lite grann ur mig för ett par veckor sedan när den lägenheten jag ville ha tydligen inte var "aktuell" för mig.

Så visar det sig idag att den blivit tillgänglig igen, och jag skriver kontrakt på stående fot, utan att ens tittat på lägenheten. För jag visste så fort jag såg den att där skulle jag bo. Och äntligen funkar jag och universum så som jag är van vid - jag tänker, universum gör, jag säger ja tack! när det kommer. Som alltid.

(För bara det att säga upp huset man bor i innan man har någon annanstans att bo - det verkar vara så jag rullar. Tredje gången nu.)

Och när jag väl flyttat och landat...då ska jag bli så totalt jävla fantastisk som jag är och Mannen kan ångra sig hela vägen hem till henne.

En skymt av meningen

Även om jag är fruktansvärt ledsen (och arg och förbannad och frustrerad och häpen och chockad och tusen andra känslor) så upplever jag faktiskt inte ett uns av tankar i stil med vad kommer det bli av mig? Jag är inte en som är ensam, jag omges hela tiden av människor som bekräftar och utmanar och uppmuntrar. Inte heller har jag några problem med mitt eget sällskap. Så ensam kommer jag aldrig bli. 

Och genom alla moln så har jag flera gånger sett en guldklimp i fjärran; denna erfarenhet kommer göra mig otroligt mycket bättre på det där jag nu kommer arbeta med. Ovärderligt. Jag räknar alltså med att jag kommer vara mer förstående, inkännande och ödmjuk. För jag vet. Jag vet hur det känns när hela ens värld rämnar och allt är kaos. Och någon gång kommer jag veta hur det känns när allt lagt sig. 

Därför ger jag mig själv tillåtelse att känna allt jag känner och jag ber om styrkan att våga vara närvarande i det. Ingen känsla är dålig.

Så outsägligt ledsen

Igår blev det för mycket. Sorgen, ilskan, vanmakten, maktlösheten, frustrationen, förvirringen. Kanske mest förvirringen. För de orden som kommer ut hur hans mun stämmer inte med något i min världsbild. Ni vet den där delen i boken Vattenmelonen då James försöker få tillbaka Claire genom att berätta att allt är hennes fel? Och om hon bara ändrar hela sin person blir allt bättre. Och hur hon sedan får reda på genom gemensamma vänner att han är förkrossad - det hon får är en lugn självbelåten man som klappar henne nedlåtande på huvudet och gör hans svek till hennes. Den förvirringen lever jag i.

Till slut blev det för mycket. Det spelade tydligen ingen roll att jag bönade om någon slags frist för jag kan inte hantera det här. Det är för mycket känslor och ord och tankar att jag får panik. Och då såg jag allvaret i det. Mina flyktkänslor. Min ångest. Min panik. Min outsägliga sorg. Mitt självskadebeteende, att straffa mig, för allt detta är mitt fel...

Så jag åkte till akuten. Själv. (Och den jobbigaste parentesen i mitt liv; jag åkte ifrån bebisen. Gud. Vem gör så?) Nu är jag inlagd - genom psyk men jag får ligga på barn eftersom de tyckte det var bäst att bebisen var hos mig. Att alla skulle må bättre av det.

Och nu vet jag inget annat än att jag klarar inte av att hantera detta själv. Och jag har bett om hjälp. Kris kallar dom det, det jag är i. Jösses vad det ordet känns futtigt.

Identitetens olika lager

Av någon anledning får jag hem en tjock tidning fyra gånger om året om friluftsliv. Kan vara för att jag handlat på Naturkompaniet någon gång? Jag älskar i vilket fall att läsa den. Skildringarna av olika naturupplevelser. Vandring. Skidåkning. Hundspann. Kajak. Långfärdsskridskor. Tält.

Mycket är det nog för att jag gillar smarta saker och friluftsvärlden kryllar av sådana. 

Sen älskar jag nog de där stunderna eftersom jag kan upprätthålla en liten önskan om att jag är en sådan där frilufsig person. Som tycker det är avkopplande att vandra en helg. Som har funktionella skor och inte mjuka ballerinas. Som har shorts och inte långa fladdriga kjolar. 

Och kanske kan jag vara en sån person, jag har ju faktiskt aldrig provat. Det jag vet är att jag tycker om att paddla och åka skidor. Men det är vandringen som lockar mest. Så enkelt och lättillgängligt. Och jag lovar mig att någon gång ska jag ha de där väl ingådda kängorna, funktionella kläderna och många mil i benen. För först då kommer jag veta om jag faktiskt "är sådan" eller om det är önsketänkande.

14 juli

Idag är vår bröllopsdag. 

För ett år sedan lovade vi varandra att leva, stötta och älska varandra. Jag har aldrig varit så lycklig.

Vad mycket som kan hända på ett år.

Om inte nu, så finns det ett sen

Andra gången jag träffade Mannen åkte jag de trettio milen ner till Malmö. En ganska varm och solig majdag möter han mig vid bussen och sen går vi hem till honom genom stan. Han jobbar fortfarande och pratar i telefon hela vägen och går två steg före hela tiden.

Detta ger mig möjligheten att verkligen insupa staden - och där har vi en förälskelse som aldrig dör. Utan den hade jag aldrig flyttat så bestämt som jag gjorde.

I vilket fall så kommer vi fram till slut och klättrar upp för de där trapporna jag sedan sprungit i hundratals gånger. Han låser upp och jag kliver in och i mitt sinne, hjärta och själ fanns bara ett enda ord. 

Hemma.

Och så är det fortfarande. Han är för alltid mitt hemma, min hamn och min bästa vän. Och jag vet, know it in my bones, att vi kommer bli gamla tillsammans. Aldrig har jag tvivlat på det. Inget av det som händer nu känns på riktigt, så därför drar jag slutsatsen att det inte är det. En fas. En paus. Ett utvecklingssprång. Kalla det vad som helst men inget är över.

Dagens yoga och MammaMage

- första nivån i appen MammaMagen (fyra övningar)

- Katten

- Padahastasana

- Sittande padahastasana

+ ett par olika hantelövningar

Idag kändes det extra skönt att få sträcka ut och hitta muskler - i allt kaos har jag så lätt för att glömma min kropp och jag mår så himla mycket bättre när jag är i kontakt med den. Fibromyalgins stumhet har börjat komma krypande men den här gången vet jag att det inte hjälper att lyssna på den. Lugnt men målmedvetet är min plan, små steg i taget.

Älskade barn

Ungen min badar tills hon är blå om läpparna. Till slut får jag upp henne ur vattnet med löfte om glass. Sen står hon där insvept i handduken och huttrar. Och svarar mina förslag på att hon kanske vill ha te eller varm choklad med att hon vill ha glass. Efter långt förklarande går hon med på te - när hon försäkrat sig flera gånger om att det inte var antingen eller som gällde.

Sen frågade hon när hon skulle bada igen.