Och så undrade jag varför jag kunde känna mig så levande trots allt som pågår? Det är inte alls likt mig. Min vanliga reaktion på jobbigheter är ångest och depression. Och när jag känner mig deprimerad har jag inte alls förmågan att njuta av min omgivning och mig själv.
Då kom det ikapp mig. Det som flera olika personer sagt till mig den senaste tiden. Som jag mest ryckt på axlarna åt.
depression är ilska som riktas inåt
Så kanske är det här att faktiskt rikta ilskan utåt det bästa som hänt mig. För i det finns inte ett spår av självömkan eller passivitet. Bara ett jävlar anamma och något vasst och kristallklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar