Klockan ett på natten upptäcker Mannen detta - tänder alla lampor, vänder upp och ned på halva huset, sliter mig ur sängen med hot om att slå mig om jag inte gör som han säger, brottar ner mig och vrider telefonen ur min hand, tar sedan även dator och bilnyckel. Sen visar det sig att han går in på min blogg, tar bort de inlägg han inte godkänner, och tog sedan bort hela bloggen.
Alltså. Jag har nog aldrig varit så rädd som jag var inatt. Det tog timmar för mig att våga somna. Mitt i allt stod han och skrek åt mig att jag är en skit som inte är värd att leva med.
Han krossar mitt hjärta, tvingar mig att leva mitt i deras relation, slår isär min familj, kränker mig genom att vara helt öppen med att han har någon annan och dessutom inte ångrar något, skriver sida upp och sida ner om ludret, hur don ska ha det, att han vill ha barn med henne utan att en enda gång nämna sina befintliga barn eller mig (förutom att han var stolt över att kunna meditera trots att jag grät i rummet bredvid)
och
att jag tar hans dagbok är något han ska bestraffa mig för, och ringa socialen och göra en polisanmälan.
Vad han inte tycks förstå är att han kan inte göra mig mer illa längre. Han kan ta allt jag äger, det spelar ingen roll. Han berömmer sig själv, att han är stor och snäll och stark. Allt jag ser är att han behandlar mig som skit och när jag reagerar på det ger han igen tusenfalt.
Ett gräl vi hade för några år sedan började som vanligt med att han satt och sexchattade och jag blev ledsen och förbannad. Den gången blev det så mycket att jag till slut puttade på honom. Då gav han mig en stehård rak höger och jag fick sitta igenom julafton med hans familj med översminkad blåtira. Jag ramlade dessutom så illa av slaget att jag slet av muskelfästen i ena axeln. Det tog månader innan det läkte.
Mönstret: Han gör något tillräckligt mycket för mig att bli riktigt riktigt arg (det tar en stund) och när jag reagerar svarar han med en motattack som får min reaktion att bli en droppe i havet.
Sen är allt mitt fel.
Jag ger er sinnebilden av att leva med en egoistisk, självupptagen, manipulativ missbrukare.
Alltså... Det känns inte så, jag vet, men det är bra att du slipper honom. Hur kul kommer det bli för nya tjejen om ett tag? Du förtjänar någon så mycket bättre. Har själv levt med en missbrukare och ja, ångesten - herregud. Är så GLAD att det är helt borta. Det finns bra människor och sunda relationer där ute. Du verkar ha varit kvar i detta alldeles för länge! KRAM.
SvaraRaderaAnna Granström.
Jag har en känsla av att det är som med högstadiet - fattade inte hur hemskt det var förrän jag kommit därifrån.
RaderaTack för allt ditt stöd!
Du måste därifrån. Desto snabbare desto bättre. Har du någonstans dit du och barnen kan ta vägen?
SvaraRaderaInte än, får vår lägenhet om några veckor. Tycker dessutom att det är han som borde ha vett nog att avlägsna sig - det har jag bett om sen i april.
RaderaKan du åka och bo hos någon annan tills du får tillgång till lägenheten? Dessutom kanske det är DU som borde överväga att göra en polisanmälan. Gammalt våld, hot om våld, det spelar ingen roll hur många dagböcker man river sönder, fysiskt våld som svar på det är något helt annat.
SvaraRaderaJa, du lever med en manipulativ missbrukare, som dessutom är våldsam. Kan du i värsta fall söka hjälp hos soc för att få en skyddslägenhet? Du måste försöka skydda både dig och dina barn från honom.
Kanske ett dåligt svar - men jag orkar inte. Jag har precis nog med energi att hålla ihop vardagen som det är. Och nu jobbar han igen vilket innebär att det är väldigt gå timmar i veckan vi ses - när han är ledig är han med henne
Raderaändå. Och det är på sin höjd sex veckor kvar, förmodligen bara fyra. Har jag fixat fem år, fixar jag fyra veckor till.
RaderaDu, jag hoppas inte du tar illa upp av den här rättframma frågan och svaret är kanske komplicerat och du behöver absolut inte svar om det är obekvämt. Men vad gör han ens kvar? Jag tror inte jag har benat ut den här historien helt men om jag fattat rätt har ni brutit men bor ihop, han har nån form av nytt förhållande, kan han inte bo hos henne då?
SvaraRaderaJag tar aldrig illa upp! Ska faktiskt göra ett utbenande inlägg, för jag tror det är nyttigt att göra en sammanhängande beskrivning.
RaderaSå klart att han har rätt att bli arg när du rev sönder hans dagbok, men det finns gränser! Som han kutade över väldans snabbt.
SvaraRaderaDet är så ledsamt att läsa om det här och jag önskar verkligen att tiden skyndar på så att du kan få flytta snart!
Kram
/Alice
Tack! Jag är så himla glad för dig och din karl, och allt stöd jag känner från er :)
RaderaHar nu läst vartenda inlägg. Det som verkar annorlunda den här gången är om jag förstått det rätt att han ljugit mer än vanligt om det han gjort? (Dvs. låtsas att be om lov för något han redan liksom gjort massvis med gånger) samt att det inte längre var ett återfall utan ett steg bort från er, som alltid skulle vara, oavsett andra relationer och/eller snedsteg?
SvaraRaderaSamt att du verkar ha byggt upp minus på tillitsfronten, blivit argare och argare, mer och mer sårad och haft svårare och svårare att se hur en framtid skulle se ut eftersom det på det stora hela blev sämre, inte bättre, även om det gick uppåt i korta perioder?
Du skrev ett inlägg för flera år sedan, där du sa att för dig är det så att där det finns rädsla kan det inte finnas kärlek, och här beskriver du hur rädd du är/var.
Jag reagerar också på att ni slagits överhuvudtaget. Det kan vara svårt i en relation. I korta perioder kan det vara mer svårt än bra. Alla har olika "regler" för vad som konstituerar en bra relation. Min är att det alltid måste vara mer bra än dåligt på det stora hela. Om det är mer dåligt än bra ser jag ingen anledning att vara kvar, trots personlig utveckling. Att delta i krig skulle också utveckla mig, att mörda någon skulle också utveckla mig åt något håll. Det betyder ju inte att det per definition är bra bara för att det är utvecklande.
Jag tolkar dig i bloggen åtminstone som att du sett det som att bara det blir bra sen (odefinierat) så är det okej, och/eller att om det alltid är lite mer dåligt än bra så är det okej ändå. Vi tycker alltså inte lika kanske :) Men, så det var det där med att om man är rädd kan man inte älska jag fastnade vid i ett gammalt inlägg. Tror jag mötte dina tankar om relationer i det.
Skriver mest kommentaren för att förstå dig och ditt liv lite mer ingående. Vi har alltid kunnat prata men vi har alltid, åtminstone sen du mötte Mannen, utvecklats åt lite olika håll i andligheten. Jag talar t.ex. inte så mycket om min egen med någon annan än min partner egentligen. Och så avståndet som blev när du flyttade. Allt som hänt!
Minns du när jag tog mig ur en destruktiv relation med en kvinna och du tröstade mig på köksgolvet och i en liten lägenhet i Göteborg, när jag mest rökte tobak, drack och var allmänt fast i klet?
Det har varit fint att läsa hela bloggen hur som helst. Glad att tältet åkte fram. Förstår inte ens hur skör vardagen måste vara. Men kan baka paj om nån vecka. :)
Älskade vän!
RaderaGud vad fint det ska bli att prata med dig, snart.
Och jag har också resonerat att det behöver vara mer bra än dåligt, men försökt att ha ett långt perspektiv. Om vi lever ihop i trettio år - vad är då en handfull jobbiga?
Kanske inte är rimligt, men så tänkte jag.
Jag har polisanmält honom för att ha misshandlat mig. Tänker du göra det samma för vad han gjort mot dig, föreslår jag att du gör det när det är aktuellt.
SvaraRaderaKom precis in här via Dobre Furtos blogglista och har nu läst ända hit. Jag levde med en man i två år som gjorde exakt så. Hittade punkter, tryckte till, fick en reaktion, gav tillbaka trippelt. Vi hade inga barn. Och när vi bröt var vi så himla överens om att vi aldrig mer ville se åt varandras håll, så jag slapp gå igenom det du har tvingats befinna dig i. Men jag vet ändå precis hur det känns när någon skapar ett beteende och sedan straffar en för det. Väldigt glad för din och dina barns skull att du har tagit dig från honom och kan börja ett nytt liv. Så himla ledsen att se att människor kan vara så jävla hänsynslösa. Tvi. Det tar ju tid att inse hur verkligheten verkligen är när man befinner sig mitt i den. Skönt att se att du verkar vara på rätt väg nu, trots allt!
SvaraRadera