Ett nu

Bonhustrun skrev om att det är som att glida in i ett parallellt universum, det här med att separera. De sista veckorna, med jobb och dagis och läggningar, har varit skrämmande normala. Allt är som förut. Och ändå inte. För det märks ju. Att vi kan prata helt normalt om barnen, logistik och flyttarna men mycket nogsamt undviker alla andra samtalsämnen.

Att han försöker klappa min arm och jag stelnar till och på en sekund hinner så mycket hända mellan oss. På något sätt tror jag att han trott att inget skulle förändras. Och hans min...att jag alltid varit hans, helt förbehållslöst. Och nu. Som främlingar.