Speglingar

Vi skojade om det, efter bröllopet att det var min dag. Inte vår. Och den överväldigande tacksamheten jag kände för min familj och mina vänner hade ingen gräns. Har ingen gräns. Det var så enormt för mig att så många ansträngde sig så mycket. För mig. 

Jag kände mig inte värdig.

Och samtidigt. Jag skulle ju göra exakt samma för var och en av dem. Många gånger om. 

De senaste månaderna har varit en enda lång parad av sådana ögonblick, där jag häpnar över all omtanke och kärlek och stöttning jag får från alla håll. Äkta uppriktig vänskap. Från bloggvärlden, människor jag aldrig ens träffat. Från bekanta. Från släkt och familj. Alla sluter upp. 

Och jag tänker. Man har inte sådana vänner om man inte själv är en bra vän.

Och.

Det spelar ingen roll att en person inte älskar mig, när det finns så många andra som gör det. Jag är rik.