Om inte nu, så finns det ett sen

Andra gången jag träffade Mannen åkte jag de trettio milen ner till Malmö. En ganska varm och solig majdag möter han mig vid bussen och sen går vi hem till honom genom stan. Han jobbar fortfarande och pratar i telefon hela vägen och går två steg före hela tiden.

Detta ger mig möjligheten att verkligen insupa staden - och där har vi en förälskelse som aldrig dör. Utan den hade jag aldrig flyttat så bestämt som jag gjorde.

I vilket fall så kommer vi fram till slut och klättrar upp för de där trapporna jag sedan sprungit i hundratals gånger. Han låser upp och jag kliver in och i mitt sinne, hjärta och själ fanns bara ett enda ord. 

Hemma.

Och så är det fortfarande. Han är för alltid mitt hemma, min hamn och min bästa vän. Och jag vet, know it in my bones, att vi kommer bli gamla tillsammans. Aldrig har jag tvivlat på det. Inget av det som händer nu känns på riktigt, så därför drar jag slutsatsen att det inte är det. En fas. En paus. Ett utvecklingssprång. Kalla det vad som helst men inget är över.