lördag 6 juli 2013

Min gåva

När jag var femton gjorde jag en abort. Det var chockartat och intensivt, men gav inga djupare sår. Från det jag fick reda på att jag var gravid till att jag inte var det gick det inte mer än nån vecka. Min kille fick bara allt dumpat i knät; beslutet att göra abort tog jag helt utan att ens konsultera honom. Vi bodde dessutom tjugo mil från varandra och jag tror inte ens vi hann ses innan det väl var gjort.

När vi väl sågs kände jag att jag ändå ville prata om det, bearbeta. Även om jag inte ångrade mig så fanns det ett behov hos mig att få berätta allt jag kände och tänkte på. Han betedde sig skitkonstigt, inte alls som på telefon. Nu var han stöddig och kall och sa saker som att det  var bäst att vi bara glömde hela grejen och aldrig mer nämnde det. 

Jag blev helt rasande. Inte så mycket över vad han sa, utan att jag såg och visste att han inte ens trodde på det själv. Eller, det var liksom inte hans ord. Han försökte övertyga sig själv lika mycket som mig. Där och då stod han på sig att han visst tyckte så. Senare kom det fram att han pratat med nån kompis som gjort abort och upprepade helt enkelt det hon sagt till honom. 

Det var första gången jag minns att det hände. Sedan dess har det hänt oräkneliga gånger - att jag bara vetat huruvida personen framför mig talar sanning/själv är övertygad/är programmerad eller inte. Och för varje ord Mannen yttrar i den här soppan slår alla mina larm igång på full skala. Han må låta lugn och säker och kunna argumentera för sin sak i all oändlighet och låta mycket övertygande, men det spelar ingen roll. För jag vet. Och jag har aldrig fel. 

Och på något sätt är det det som är svårast. Att jag inte ens tror på det han säger. Konsekvenserna är ändå att vi separerar, men det där skitsnacket han försöker få mig att köpa...nej. Det är en sak att han nu förändrar hela min framtid, jag går inte med på hans sätt att skriva om det förflutna enbart för det ska vara lättare för honom att lämna mig. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar