Till slut blev det för mycket. Det spelade tydligen ingen roll att jag bönade om någon slags frist för jag kan inte hantera det här. Det är för mycket känslor och ord och tankar att jag får panik. Och då såg jag allvaret i det. Mina flyktkänslor. Min ångest. Min panik. Min outsägliga sorg. Mitt självskadebeteende, att straffa mig, för allt detta är mitt fel...
Så jag åkte till akuten. Själv. (Och den jobbigaste parentesen i mitt liv; jag åkte ifrån bebisen. Gud. Vem gör så?) Nu är jag inlagd - genom psyk men jag får ligga på barn eftersom de tyckte det var bäst att bebisen var hos mig. Att alla skulle må bättre av det.
Och nu vet jag inget annat än att jag klarar inte av att hantera detta själv. Och jag har bett om hjälp. Kris kallar dom det, det jag är i. Jösses vad det ordet känns futtigt.
Tänker på dig, önskar jag kunde göra något.
SvaraRaderaSkickar så mycket styrka & healing som jag kan.
Innerlig kram
Usch vad jobbigt. Men förståeligt att allt kom ikapp dig. Jättebra att du sökte hjälp. Kram.
SvaraRaderaTänker på dig. Styrka och kramar
SvaraRaderaBra att du ber om hjälp. Du behöver tid, omtanke och trygghet. Var inte rädd, det vänder.
SvaraRaderaKram
Lisbeth
Det här är inte ditt fel!
SvaraRaderajag känner igen den delen av boken, har varit där själv. Saken är den att ingen förtjänar att bli bedragen, hur jobbig man än är eller hur ofta man bråkar. INGEN förtjänar att bli bedragen. Offret här är du.
Ta hand om dig.<3