tisdag 23 juli 2013

Vad var det egentligen som hände?

Jo, jag åkte ju till akuten häromdagen med avsikt att bli inlagd. Just då kändes det som att jag skulle behöva ligga på nån psyk-avdelning i flera månader - sådant kaos var det inom mig. Under resan ner var jag samtidigt ganska orolig över om jag faktiskt skulle få hjälp - mina erfarenheter kring sjukvården är lite så och så kring den punkten.

I väntrummet försökte jag hålla ihop mig själv (gick sådär, och jag förstår inte riktigt hur jag både körde bil, parkerade och betalde biljett i det tillståndet) och när jag väl kom in till mottagningsluckan bara brast det för mig. Och vilket bemötande jag fick! Makalöst!

När kvällen kom, efter många turer (Mannen kom och lämnade Bebisen, jag blev skeppad till ett annat sjukhus, fick prata med många olika personer längs vägen) installerades jag till slut i ett rum på barnmedicin och fick ligga där över natten. Redan på kvällen kände jag att det inte skulle bli något långvarigt och dagen efter blev jag utskriven och kunde åka hem med återgärder som lite lugnande tabletter vid behov samt en akutkontakt i väntan på att min egen kurator kommer tillbaka från semestern.

Och det som fick det att vända för mig, från att tro att jag höll på att bli galen, till att finna ett mycket trevligt rationellt lugn, var bekräftelsen. Att de såg mig och sa att jag är i en kris, det är inget konstigt att reagera starkt, vi hjälper dig osv. Att få ord på vissa saker. Och även fast jag själv gått igenom krisens olika stadier någon dag innan hade jag inte riktigt tagit till mig att det var mig det handlade om. Men nu förstår jag - och vet att det kommer kännas annorlunda. Detta handlar inte om att bli deprimerad igen. Det handlar om att jag behöver tillåta mig att känna, och på något vis är jag starkare än någonsin.

Och de lugnande tabletterna? Har jag inte ens hämtat ut.



(En läkare sa att jag hade det viktigaste verktyget av dem alla; humor. Höhö.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar