Är det bara jag som är förvånad?

Den senaste veckan har min kropp varit otroligt uttorkad. Jag dricker och dricker, kissar väldigt lite. Jag är ofta yr och illamående. Min mage stöter ifrån sig allt med enorm hastighet. Naglarna flisar sig. Håret har inte vuxit på månader. Jag är lättretlig och har svårt att fokusera. Ofta tycker jag att jag luktar märkligt, liksom djuriskt. Jag sover ofta oroligt och ryckigt.

Det tog mig till nu och se mönstret. Lägga ihop. Fråga runt lite. Och tydligen är det såhär kroppen reagerar när den svälter. Och helt plötsligt fick min dåliga aptit en annan dignitet. Det är inte bara idag jag bara fått i mig ett halvt päron och en tredjedels portion pasta. Det är många dagar nu, veckor, månader. Tillräckligt ofta för att jag ska hålla mig på fötter har jag någon form av ätar-dag då jag faktiskt har lust att äta.

 Så imorgon får jag börja ta tag i detta. Äta frukost. Be min massör och akupunktör att göra något som stimulerar aptiten. Bjuda folk på middag eftersom det är mitt säkraste sätt att faktiskt laga mat. Och absolut inte ge mig in i några fastor eller dieter. 

Referenser som går hem

- Menne...du vet att jag är väldigt kurvig va? (Underförstått, tycker du om det?)

- Ja, du vet, jag klär mig inte så längre, men jag hiphopare.

- Aha, du tänker som Sir Mix-a-lot.

- Precis.

En ordvåg i min mållöshet

Det senaste dygnet har varit något av det mest intensiva jag varit med om. Min första dejt på år. En kropp som är oskuld igen. En obefintlig sexlust som väcktes på tre minuter blankt och som jag ägnade arton timmar att tämja. Vi skulle egentligen inte ligga, men kunde inte sluta röra varandra.

Och det är så dubbelt, för på många sätt är han så långt ifrån vad jag brukar tända på. Men det var så laddat mellan oss att det suddades ut. Att se in i dessa mörka mörka ögon och se total åtrå och dyrkan - det gör under för ett knäckt självförtroende.

Att somna sent sent och vakna tidigt. Vända mig om och genast vilja vara nära. Att ligga i sängen hela förmiddagen och läsa, hångla, röka fetingar, äta jordgubbar, dricka te, kolla grejor på youtube, hångla ännu mer, prata prata prata och tillslut släppa efter och faktiskt ha sex. Och då knappt kunna sluta.

Jag har ingen aning om vad detta ska bli, men herrejävlartackgodegud vad jag behövde just detta.

Nu händer det.

....jag har en dejt på torsdag.

Min säng - en kärlekshistoria

Långt innan jag faktiskt flyttade hemifrån så visste jag att en ny stor säng, det skulle jag ha. Så det var det första jag köpte, och det enda jag köpte nytt. 180 cm bred, kontinental, köpt på EvaBäddar i Larv och jösses, vad jag älskar den.

Fortfarande får jag rysningar av lycka när jag kryper ner varje kväll. Jag är dessutom den typen som gör allt i sängen; äter, pluggar, surfar, ser på film, läser osv osv. Den har varit med om mycket sex, en del gråt och bråk, mängder mys och häng, långa nattliga samtal, värkar, sjukdom, amning kompanjerat av läckande bröst, barn och djur som travar runt och tre flyttar.

Mmm. Min säng. Det är ren lycka.

Jag ber och jag får

Alltså, jag ver ju att jag är bra på att manifestera saker. Brukar raljerande skoja att "jag alltid får som jag vill". Och inget är ju roligt om det inte är lite sant.

Med det som bakgrund - flödet jag haft den sista tiden....!!! Har inga ord för det.

1. Ber om att få förra klassens schema som går den utbildning jag vill gå. Och javisst, med några få undantag är det lektion två dagar i veckan. Precis som jag ville.

2. Ser ett avsnitt Sherlock (med Basil Rathbone) och hypnos var en del av storyn. Jag tänker "Hypnos, vad spännande, det hade jag velat göra."

Typ en vecka senare ringer jag en kompis för att boka en massage och vi hinner knappt komma överrens om det innan han säger "- Jo, jag går en utbildning i hypnos och har tio timmars klinisk träning kvar...är du intresserad?"

3. Är på väg till Malmö. Hör en härlig reggaeton på radio och tänker "Jag gillar ju verkligen sån här musik, hoppas Moriskan har någon spelning snart." En timme senare kliver jag in på Simpan och det första jag ser är att Syster Sol spelar på Moriskan 26 april.

Osv osv osv i all oändlighet. Jag gör eller tänker på något i förbifarten och sen ramlar det i knät på mig. Tilliten i detta. Att jag får precis vad jag behöver. Och att jag bara behöver be om det. 

Till Anna - Om livet som förälder på halvtid

Sedan september-oktober bor jag och Mannen hundra meter ifrån varandra. Han i en tvåa, jag i en trea. Hos mig har barnen ett eget rum, hos honom delar de alla tre. 

I höstas satte vi oss och gjorde ett schema som ser ut som följer:

Måndag-Onsdag har jag barnen.

Onsdag-Fredag har han barnen.

Varannan helg.

Det innebär att jag som mest har barnen fredag eftermiddag till onsdag lunch. Och som mest är jag ifrån dem onsdag lunch till måndag morgon. Det innebär också att jag varje vecka har dagar där jag inte behöver anpassa mig efter barnen och hinner ha möten/sova/städa/umgås/träna osv helt som jag själv vill.

De första månaderna hade jag ett stort behov av att distansera mig och mannen och jag hade endast kontakt via sms. Vi bytte även barnen utan att ses.

Efter nyår hände något och sedan dess har schemat varit mycket mindre vattentätt. Vi kan åka och göra saker ihop, äta middag när det är bytesdag eller helt enkelt byta dagar med varandra. Detta funkar ju för att vi har lätt för att kommunicera och komma överrens gällande praktiska saker. Barnen tar det fint, vardagen är sig lik oavsett hos vem de är hos. Typ samma väg till dagis, samma rutiner.

Så till kärnan; är det jobbigt att inte ha barnen hos mig jämt? Ja. Men, vad skulle alternativet vara? Att de inte fick träffa sin pappa alls? Så jag försöker göra allt som är svårt att göra med barn när de är hos honom för att känna att jag inte bara väntar. Men det blir inte som det var innan barnen fanns. Den där uppmärksamheten, att man väntar på att någon ska behöva något och rusa upp, försvinner inte. Har jag suttit och gjort något blir jag efter en stund lite förvirrad, som när man glömt något men inte kommer på vad...tills jag inser att jag lärt mig att bli avbruten och liksom väntar på det.

Det jobbigaste är att behöva möta att det inte blev som jag ville. Att jag ville ha en hel familj. Att jag ofta när barnen är med mig känner att det inte är meningen att vi ska vara ensamma, fast allt går bra. Jag har det bra. Men jag sörjer allt det som inte blev. Och kan inte låta bli att hoppas att det kanske kan bli annorlunda en dag.

Light bulb-moment

Det finns flera anledningar att jag tycker om att träna på gym. Att jag kan göra det när det passar mig. Att det är rytmiskt och enkelt. Att jag tydligt märker framsteg. Att jag jobbar med mig själv, i mitt tempo.

Men ikväll kom jag på den största anledningen; att folk inte pratar med varandra. Jag är omgiven av människor som är fokuserade och det smittar. Det förväntas inte att man ska prata. Och idag blundade jag och hörde löpband som surrade, hårda utandningar, vikter som klinkar mot varandra. I övrigt; tyst.

Hehe. Typiskt mig att tycka om något för att jag slipper prata med folk.

Yogisk nostalgi

Min yoga nu förtiden; en handfull solhälsningar här och där när jag har några minuter över. När jag lägger barnen och väntar på att behöva gå in igen. Eller när vällingen kokar. Eller när jag får ont i kroppen efter för mycket bära/lyfta bebis.

Avslappning och djupandning innan jag somnar.

För fyra år sedan kunde jag ligga i Kobran i trettio minuter utan paus. Stå i trikonasana i sju minuter, på varje sida. Meditera i fyrtiofem minuter varje dag, och det kändes som fem.

Och jag kan sakna det. Men vad jag älskar med yogan är att den är flexibel och att mina små pauser här och var i vardagen ger mig precis lika mycket lugn och påfyllning som flera timmars pass gjorde för några år sedan. I tre års tid var yoga allt jag gjorde. Och jag känner fortfarande effekterna.

Njuteri

När barnen är hos sin pappa är ju mina mornar väldigt annorlunda. För det första helt tysta. För det andra väldigt lugna.

Så jag brukar öppna altandörren i mitt sovrum, hämta te och möta min morgon som alltid innan barnen. Läsandes och drickandes te. 

När morgonvärmen kommer tänker jag att jag går raka vägen ut och sätter mig i solen med mitt te.

Helande vänskap

Min bästa vän och jag har känt varandra sedan vi var elva. Stora delar av den tiden har vi varit oskiljaktiga, levt hos varandra och delat allt allt allt.

De senaste åren har jag sörjt lite att vi verkade glidit för långt ifrån varandra; inget kändes riktigt som innan. Började förbereda mig på att det kunde vara slutet.

Så, börjar vi mejla igår kväll. Efter en stund med detta föreslår hon att vi rings istället 

och

på en sekund är allt som förut. Och vi är så nära så nära och pratar i munnen på varandra och la precis på. Halv fem på morgonen och det är truly som när vi var tonåringar. Prata hela natten, sova och sedan ses nästa dag och prata ännu mer.

För varje anekdot vi berättade, för varje minns du och för varje asgarv kände jag hur jag läkte. En mjuk smet bredde ut sig inom mig. Här står vi. Med barn och skilsmässor, fyllor, lugg, ligg, ragg, flyttar, familjefejder, inredningskriser, finnar, otaliga fikor och plugg bakom oss. Återigen på exakt samma punkt, helt i synk.

Möten

När man träffar någon och man under några timmar pratar om musik, språk, folkvandringar och differensen mellan självbild och hur andra uppfattar en?

Så kan det inte vara konstigt att man (jag)  är väldigt, låt oss säga berörd.

Ingen känsla för tid

Har ingen som helst uppfattning om när jag senast skrev här. Det var veckor sedan jag var inne på min "dejtingsajt"; jag tappade lusten och sedan även greppet om tiden. 

En sak jag har reflekterar över är mitt behov av att definiera mig själv. Jag tror att en stor förändring skapar det, liksom ställer frågan vem är jag nu?

Bilden av mig vs. bilden andra har av mig. Den jag vill vara. Den jag inbillar mig att jag inte är. Och där kommer tiden in igen. För någonstans känner jag inte att det har gått fem år sedan jag senast verkligen kände mig som mig fullt ut. Då jag hade oceaner med energi, yogade varje dag, rejvade flera gånger i månaden, gick till gymmet, trippade, satt i olika styrelser och grupper, drev saker framåt. Jag tycker fortfarande att jag är den människan. Även om hon hamnat lite under ytan.

Hehe.

Jag älskar bilden människor har av mig. Att jag sitter hemma och ugglar och inte får så mycket stimulans. Att jag inte träffar så mycket nytt folk. Att jag är väldigt puttinuttig och fin av mig. Att jag är svår att resa med.

Ha! Det är som att jag få ha en helt egen version av mig bara för mig.

Som att jag i hela mitt liv alltid haft oerhört lätt för att lära känna nya människor. Att jag varje år de senaste sju åren lärt känna mellan två och sju personer varje år. Att jag (se förra inlägget) alltid säger ja till allt. Att jag är asbra att resa med för att jag är alltid glad och vill alltid göra något, samt tycker i princip allt är roligt. Jag har inte heller några problem med att hänga själv i en främmande stad - det är kanske mitt roligaste. 

Och att jag har gjort så mycket; flyttat fyrtio mil, varit i USA i tre månader, sommarjobbat tjugo mil hemifrån som sextonåring, åkt på konferenser yogakurser andra kurser osv, helt själv utan att känna någon; och ändå betraktas som en som inte kommer ut och träffar så mycket folk?

Detta är hysteriskt kul. På riktigt, jag är inte ens ironisk.

A rule I can live by

Ett tag nu har jag haft en princip jag levt efter; att alltid säga ja. Eller javisst! Eller absolut! Att i möjligaste mån omfamna förslag andra kommer med, utan betänketid.

Nej, ibland kan man inte. Eller vill. Men ofta så är tveksamhet, i mitt fall, bekvämlighet. Så att automatiskt säga ja gör att jag lurar mig. Än så länge har det bara gett mig positiva upplevelser. Jag är en person som säger ja.

Det här livet älskar jag

Att sitta i soffan ena kvällen och tänka; bo i New York. Skulle min utbildning funka där? Kan jag annars göra den internationell på något vis?

Och nästa kväll nämna den grejen för en kompis och hon känner en kille, utan för NY, som jobbar med exakt det jag vill. Och kopplade ihop oss.

Älskar när mina förflugna idéer lyfter och får eget liv. Händer så ofta att jag borde vara van, men icke. Lika nöjd varje gång. Lika extatisk.

När jag får vad jag ber om

Jag hade massor inplanerat i helgen. Roliga grejor. Men så kom tröttheten. Och stressen. Och jag kände att det var länge sedan jag hade en helg hemma själv. Men så vet jag också att jag alltid är glad att jag tar mig iväg när jag väl gör det.

Efter nattens vomering känner jag mig konstig. Mår inte illa, men är yr och ryggar av tanken på mat. Och jag bad om en anledning att göra ingenting; här är den. Tack tack.

Jaha?!

Vaknar halv tre och känner mig konstig. Ligger och vrider mig. Springer upp och kräks upp hela maginnehållet.

Så. Tur att barnen är hos sin pappa. Och så håller jag tummarna för att det bara var en matförgiftning och inget annat.

Har ätit lite a-fil och ska se om jag kan somna om nu. Uuuh. (Tycker lite synd om mig)

Tji får jag

När jag under en period ostörd fått vistas i den lilla bubbla jag byggt upp; med rutiner och bekanta bra människor och vanor och allt jag mår bra av så får jag lätt för mig att jag nog överdriver min problematik. (Samma grej som när jag varit smärtfri ett tag behandlar mig själv som att jag överdrivit hur ont det gjort.)

Så idag skulle det komma hit ett gäng mammor med bebisar, varav jag känner en. Och jag var mycket peppad! Låg bra till med min planering, behövde inte stressa, hade bjudit in till mig för att vara så trygg som möjligt, tog min medicin. De bästa förutsättningarna alltså.

Och där kom tjiet. Två timmar in snurrade det som fan i huvudet. Hade jag inte tagit min medicin hade det varit ett läge då jag slagit på högväxeln. Nu tog jag ett steg bak, andades och lyssnade. På de andra och på mig. Men. Att tro att det inte är så farligt. Jotack. Och det gör mig så ledsen. Att så lite, helt utan prestation och krav, påverkar mig så mycket. Och jag älskar människor. Men den här perceptiva öppenheten jag kör med blir jag utmattad av vissa dagar.

Första gången är alltid värst, det vet jag. Nästa träff är på en plats jag har varit, och nu har jag träffat några. Så det kan bara bli bättre.

Aaaah. Andas ut.

Hade inplanerat att vänner med barn skulle komma på lunch idag. Med vattengympa på eftermiddagen och måndag morgon innan det så kände jag mig lite...spänd. Hade kunnat bli stressad, men valde att andas bort det.

Så hörde vännerna av sig; hela familjen i feber. Helt plötsligt har jag flera timmar att bara göra vad jag känner för. Alltså kolla på White Collar, sätta ettiketter på saker och tvätta.

Reaktioner

Nu har det gått fem dagar sedan smärtutredningen. Och idag small det till. Hur det känns? Ta ömheten i kroppen som vid den värsta influensa gånger sju. Lägg till att fötter och händer är så ömma att du helst inte vill gå eller hålla i något. Plus att du blir lite som prinsessan på ärten; minsta lilla grej kan göra svinont. Som att någon tar dig i armen. Eller bära en påse mat.

Jag börjar inse att jag behöver föra någon form av smärtdagbok för att få koll på vad som triggar mig och lindrar. Nu ska jag undersöka om kamomillte kan hjälpa.

Det där miraklet varje kväll

Undrar om jag någonsin kommer vänja mig vid att mitt stora barn ber om att få gå och lägga sig varje kväll? Ber om att borsta tänderna? Ber om pyjamas?

Jag kan tänka mig en tid då de båda vill leka istället för att sova; men innan Lillebror föddes fick Mumsan vara uppe på sitt rum efter nattning. Efter en stund kunde vi gå in och släcka och lägga om; men jag minns det så tydligt från när jag var liten. Att inte kunna sova. Och tända lampan och bläddra i en bok. Lägga ett pussel. Och sedan släcka och somna, nöjd och lugn.

Att se henne göra likadant. Ha samma behov. Och jag älskar ju att sova, har alltid gjort. Men trots det så är jag impregnerad av föreställningen att små barn inte sover. Om trots. Om kamp. Och varje kväll som flyter smidigt är jag fylld av förundran. Vilka ungar alltså.

Tillfällen då jag älska teknik

Jag köpte en Hdmi-adapter häromveckan för att kunna koppla telefonen direkt till den stora skärmen på väggen.

Och, SVT-play funkade utmärkt. Men Netflix vägrade samarbeta! Och då blev jag lite sur. 

Men så igår, på något magiskt vänster fick jag det att funka. Och jag känner mig obeskrivligt nöjd att jag ska göra mig en frukostbricka, starta s3e1 av White Collar och se det på stor skärm utan att ens starta datorn.

Äntligen börjar teknik vara så som jag önskat mig alltid; enkel, smart och smidig. Till och med jag fattar liksom.

En liten pusselbit

I måndags var jag i Lund en hel dag och gjorde en smärtutredning. Och ja, ont har jag fortfarande.

Det kändes bra, jag fick ett fantastiskt bemötande av samtliga och fick egentligen inte reda på något jag inte redan visste.

1. Jag har smärtor som vid fibromyalgi. Är vidare hänvisad till fibromyalgiförbundet.

2. Jag är extremt överrörlig i hela kroppen (fingrar, rygg, axlar, höfter, knän, fötter) och får aldrig någonsin, under några omständigheter stretcha. Tydligen tycker överrörliga att de är stela och finner enorm njutning i att sträcka ut, men det förvärrar bara problematiken. Och yogan? frågar folk och tja. Jag vet inte. Det finns mycket jag kan göra som handlar om styrka och stabilitet. Men mina planer att lära mig Dancers Pose och hjulet går bort.

Som sagt. Inget var någon överraskning. Och det jag redan gör (basala kroppsövningar, vattengympa, yoga och promenader) är det bästa jag kan göra. Känns bara surt att det enda jag varit riktigt bra på, flexibilitet, är det som är sämst för mig.

Men nästa vecka bokar jag tid på gym, börjar lyfta skrot och hoppas att det gör mig riktigt stel riktigt fort. Som en pinne. 

Bön

Kära kära värld,

Om det är meningen att jag ska stanna i Skåne; snälla ge mig tecken. 

För jag kan se det logiska i att plugga i staden jag växte upp i. Jag kan omgivningarna. Mina föräldrar. Min ekonomi. Det är praktiskt och enkelt på så många sätt.

Men. Även om jag hyr ut min lägenhet i andra hand och tänker komma tillbaka om två år och vara färdigutbildad...så känns det som att jag lämnar så mycket. Och det finns ingen utbildning på Österlen. Och jag vill inte pendla till Malmö. Och jag har inte råd att bo där.

Så. Finns det en väg jag inte ser, en lösning jag inte hittat; bring it.

Det händer alltid mig

Var på väg hem från Lund igår, lite tidigare än beräknat. Hoppades hinna med 16.10-bussen och skyndade mig lite extra. Ser på håll hur en buss står inne. Ser ej vilket nummer det är. När jag väntar vid ett rödljus åker den iväg.

Jag är framme på hållplatsen 16.11. Bussen har försvunnit från tidtavlan. Och jag tänker lite men slår mig sedan ner på en bänk; beredd att vänta en timme på nästa. Tänker att jag kan göra min favogrej, titta på folk!

Och då. Runt hörnet kommer den. Bussen. Uppenbarligen sen. Och jag blir så lycklig och tacksam att jag nästan gråter.

Och sånt händer mig alltid.

Tack.

Detta nu

Ligger på en madrass i Lund. Och jäklar vad välsignad jag är. Vilka vänner. Har blivit skjutsad över halva Skåne. Upphämtad vid bussen. Bjuden på middag. Bokat boende till Boom. Pratat pratat pratat. Blivit skjutsad till affär för att stilla chokladsug. Fått fika. Fått sängplats.

Jag får överlag så himla mycket hela tiden. Och nu ska jag minnas att vara tacksam att jag fått prata om mitt; utan att känna mig förminskad. Så jag inte glömmer nästa PMS-stund.

Också glad att jag känner så många bra män; just nu männen i mitt liv. 

En dröm jag aldrig ville vakna ifrån

Inatt drömde jag att jag stötte på Jesper Rönndahl. Och efter inledande bra snack har vi ett kalas-hångel. Det var verkligen en besvikelse att vakna.

Vet en hel drös kvinnor som drömmer heta drömmar om Ryan Gosling. Eller vad han heter? Jag kör mitt eget race jag.

Minnesanteckning

Lillebror blir åtta månader om två dagar. Han har fyra och en halv tand. Han

Älskar vatten, både att dricka och bada i. Han crawlar som besatt på skötbordet; stor skillnad mot sin syster som alltid legat still som ett ljus.

Sedan typ tre-fyra månader ser hans rytm ut som följer:

06-07 vaknar

09-10 somnar

11-13 vaknar

15-16 somnar

17 vaknar

19 somnar

Han kan skippa eftermiddagsluren, beroende på hur mycket han sovit på dagen och vad man gör.

Just nu är han inne i en väldigt aktiv fas. Han försöker verkligen krypa, men än så länge står han mest och gungar. Dock tar han sig runt på ett planlöst sätt när han sitter på rumpan.

Sedan någon månad somnar han själv i sängen (alltså, jag behöver inte stå och gunga honom) och det är en stor grej för mig. Och min rygg.

Han är glad och utåtriktad och älskar människor, djur, musik och att kramas. Och på tal om det så, relationen mellan dessa barn! Otroligt! M säger åt mig att sätta mig i soffan när han vaknar från sin dagssömn, bara för att hon måste säga hej och krama honom.

Han äter puré som jag gör en laddning av varannan dag, gröt morgon och kväll, välling morgon och kväll, yoghurt, majskrokar, rån, brödbitar och långa bitar päron och gurka. Och apelsin! Är väldigt glad i mat med verkar precis som jag, vara känslig mot konsistenser.

Åh. Vad jag kan önska att han kunde vara bebis för alltid. Han är så ljuvlig. Och samtidigt - om ett litet litet tag kommer han vara stor nog för att verkligen kunna leka med M. Och det ser jag fram emot.

Just nu

- är jag helt mör i kroppen efter en timmas hård vattengympa

- är min vata förhöjd vilket i mitt fall innebär att jag har svårt att fokusera, varva ner och vara stilla. Nu när barnen somnat ska jag hämta ett glas vatten och en värmekudde och sedan får jag inte resa på mig på minst ett avsnitt Lie to Me.

- räknar jag litegrann ner till på onsdag; har haft barnen tre helger på raken och nu är det Mannens tur.

- har jag ett ständigt dåligt samvete över att jag verkligen verkligen borde planera min ekonomi bättre. Sälja saker. Söka fonder. Inte handla något. Åh, detta får bli ett eget inlägg.

- är jag överlag så himla nöjd.

Stor lycka

Institutet är tillbaka.

Varje helg i typ tio veckor.

Himmelrike.

Var är jag?

Folk klagar på mörkret och kylan.

För första gången märker jag knappt av det. Mörkret stör mig inte. Jag är piggare och gladare och lugnare än på länge. Bävar ändå inför mars, min värsta månad, men jag tror det kommer att gå bra.

På något sätt känner jag mig lite frånvarande. På ett ganska ocharmigt sätt har jag svårt att förstå människors förmåga att skapa problem av ingenting. Samtidigt som jag vet att det som är ett berg för mig är ett gruskorn för någon annan, och vice versa.

Idag insåg jag att alla mina band i huvudet är tysta. Jag klankar inte ner på mig själv. Jag tvivlar inte. Jag är snäll mot mig. Och känner ändå - så här har min relation med mig alltid varit. Jag ifrågasätter inte mina upplevelser; inte heller haussar upp dem. 

Så. I min bubbla den sista tiden; årstidlös, tidlös. Fritt från mörker och ljus. En tydlig kommunikation med mig. En allomfattande kärlek. Hopp och tillförsikt.

Jag är Vatten

Jag är ju dubbelkräfta och vatten är mitt element på så många sätt. Det märker jag särskilt i vatten; jag är otroligt smidig och stark.

Och undan för undan märker jag hur mycket av vattnets flexibilitet och smidighet jag har i mig. Idag levererades en hel hög information stack hål på alla mina planer för våren och sommaren. Det tog väl, tja, fem minuter innan jag bearbetat den nya informationen och gjort mig en ny plan som jag dessutom upplever är bättre än den förra.

En vän kallade mig okomplicerad igår. Och jag håller nog med, på det sättet att jag krånglar inte till det för mig i onödan. Jag har valt att aldrig ha dåligt samvete. Att inte älta. Att inte oroa mig. Att inte bry mig om vad andra tycker. Att inte anpassa mig efter en norm jag inte tycker om. Jag förutsätter att människor och världen vill mig väl. Jag utgår ifrån att allt alltid löser sig.

I skrivande stund planerar jag en resa till Portugal (Boom!) i sommar. Min ekonomi är utan marginaler. Jag har ingen aning om var jag kommer befinna mig i sommar. Jag vet inte ens om det finns barnvakt till barnen.

Men. Jag tänker åka. Och om det inte är meningen att jag ska det; då kommer jag få reda på det.

Fram till klockan 10 idag var min plan att plugga på folkhögskola i vår. Det tog fem minuter, så var det inte längre en möjlighet. Och jag lutar mig tillbaka, skrattar, och följer med. Och ber att vågor kommer ta mig till dansgolvet vid stranden i början av augusti.

Vuxenhet

Att bli kompis med någon, veta att man inte någonsin kommer bli nära vänner men ändå bjuda in på fika, höra av sig med pepp och stöd och omtanke och känna att man ändå tycker om. Fast man inte helt klickar.

Mamma-tid

Det är inte så ofta nu för tiden som jag och mamma umgås själva, utan barn eller respektive eller annat omkring. Men när det händer, oj oj. Ikväll har vi bland annat pratat om;

- Förintelsen (en serie) och Schindlers list

- Mat och innehållsförteckningar

- Jordens undergång

- Universums expansion

- Tiden

- Vitaminer

- Lepra, malaria och nässelallergi

- Brittiska serier och Cathrine Zeta Jones

- Teknik i form av Hdmi-adapter till telefonen

- Socker, sötma och smärtlindring

Toppat och blandat med ordvitsar, parenteser, referenser till Pang i Bygget, sex timmars arbetsdagar, dygnsrytm och politik.

Poff poff!

Denna dag alltså. Tycker inte jag har varken stressat eller gått in för att vara effektiv, men jag har hunnit så himla mycket. Och detta trots att min lilla gullunge inte tog någon eftermiddagslur utan satt på golvet och snurrade och pratade sitt da-da-da-da-da.

Alldeles nyss tog jag en lång dusch i dessa steg;

- borstade och kammade håret

- torrborstade hela kroppen

- smorde in kroppen med kokosolja

- duschade jättevarmt

- klenade in neutral henna som schampo/behandling

- filade fötter och rakade armhålor

- sköljde håret länge i varmt vatten

- sköljde håret länge i kallt vatten

- sköljde med så kallad surskölj på äppelcidervinäger 

- klappade kropp och hår torrt

- svepte in håret i turban och hoppas att det är torrt tills imorgon.

Och ja, det finns ju en anledning att jag bara tvättar håret var tionde dag.

Men eftersom tiden idag var helt bananas så passade det ju ikväll. 

Precis rätt

En vän till mig är på Bali och postar den ena sagolika skildringen efter den andra. 

Igår när jag sköljde ur dagens nedbajsade body grät jag nästan av fniss; kan man ha mer olika liv? Hon åker vespa på Bali. Jag tvättar bajsiga kläder.

Och jag skulle inte byta för en sekund. Livet är ett äventyr. Lika mycket potential finns i ögonblicken, oavsett om det handlar om att meditera vid ett tempel eller torka en snorig näsa.

Fast så är jag ju också väldigt nöjd (läs lat) av mig.

På gång

Håller just nu på att vrida och vända på en grej som å ena sidan får mig att gråta av lättnad, men å andra sidan får mig att undra om jag är lite dum i huvudet.

Har hittills ventilerat med en vän. Hennes reaktion var milt tveksam.

Och mamma.

Hon sa kör. Och jag trodde hon skulle vara helt emot!

Ska fundera några varv till. Sen blir det överraskningskalas här på bloggen! Och annars också.

En aldrig sinande kärlek

Det finns en individ i mitt liv som en gång i tiden var centrum för min uppmärksamhet men numera delar fokus med så mycket annat.

Grisen. Min lilla lilla (1,8 kg) katt. Som när barnen inte är i närheten aldrig är mer än tjugo centimeter ifrån mig. Som klagar högljutt när hon tycker att hon inte fått sin kvot av gos. Som varje natt sover bredvid min kudde; att jag varje kväll somnar med en av hennes tassar i min hand.

Detta lilla djur som valde mig, dök upp ur tomma intet och var allt jag någonsin önskat mig. Hon som går ut endast vid fint väder. Dunbollen som kommer när jag visslar. Som älskar torrfoder och som endast äter annan mat om hon får smaka från min sked. Hon älskar glass och att ligga på min värmekudde. Hon vill inte bli buren om man inte bär henne på rygg som en bebis.

Min ständiga följeslagare. Min Gris.

Mina hjärtan

Jag tror att jag underskattar min blogg. Fortfarande tänker jag på den som så liten så liten att den knappt syns. Men jag syns! Och ni hörs! 

Jag älskar att ni tar er tid att skriva så bra fina underbara saker. Jag kan inte ens läsa kommentarerna ordentligt, då börjar jag bara gråta. Tack. Från djupet av mitt hjärta; tack!

En liten parentes som avslutning; så fort jag försöker besvara en kommentar så ballar sidan ur. Vet ej varför - men nu vet ni varför det inte kommer några svar. Istället försöker jag lämna ett avtryck hos er.

Puss puss puss!

11. Den godaste grönsaken är ju som vi alla vet...

Butternutpumpa!

(Bubblare; avokado, champinjoner, körsbärstomater.)

9. En grej jag skulle vilja vänja mig av med

Att prokrastinera. Jag är väldigt bra på att få saker gjort om det antingen är tidsbestämt eller är en del av en rutin.

Annat, som att faktiskt starta nya rutiner, ringa samtal, uppdatera telefonen, lämna in datorn på lagning osv osv - är jag expert på att ligga vaken på natten och minnas. Men vips! Så fort det blir morgon kommer jag inte ihåg något av det. Och om jag kommer ihåg det är jag jätteduktig på att hitta på anledningar till att skjuta upp det.

I ett annat ljus

Inlägget häromdagen?

Jo, det är inte mindre sant, men. Min känslighet fick sin förklaring ungefär ett dygn senare.

Så nu ligger jag här i soffan; mensig, förkyld och så pank att jag får en liten panik varje gång något tar slut. Men jag har gott om te och ljus. Just nu allt som behövs.

8. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att hångla med en författare...

...Jadu? Då säger jag Sara Lövestam. Fast inget pistolhot skulle behövas! Hon är het och smart och snygg.

7. Platsen jag oftast bloggar ifrån

Eftersom jag i princip alltid bloggar från telefonen så blir inläggen skrivna lite överallt. Vanligast; i soffan, i sängen, vid köksbordet, samtidigt som jag söver lillebror i vagnen.

Och soffan såg vi ju en fin bild på häromdagen!

6. Hepp! Dagens boktips.

(Onekligens blogglista)

Jag läser böcker på samma sätt som jag ser på serier; totalt. Alltså jag tycker lite grann att man måste läsa (se) allt för att veta om det verkligen är bra på riktigt. Så jag har mycket svårt att rekommendera en bok eftersom jag mest snöar in på författare. Mest förekommande i min bokhylla; Agatha Christie, Ken Follet, Marian Keyes, Diana Gabaldone, Sir Arthur Conan Doyle, Marika Cobbold Hjörne och Sara Lövestam.

Men om jag verkligen ska rekommendera EN bok så måste jag säga Guru! av Zac O'Yeah. Den är allt. Resebok, historisk roman, biografi och typ kåseri. Fantastisk. Berättar allt du inte visste att du alltid undrat om Indien, Jesus, Beatles, knark, meditation och att resa själv.

5. Det bästa snackset är som vi alla vet...

Chips! Om inte choklad räknas, för då är det choklad.

Eller glass.

Osthjärtan är också bra.

Och gurk- och morotsstavar.

Vindruvor!

Dadlar inlindade i bacon!

Smågodis!

Äsch. Glömde ju till och med popcorn, som är väldigt bra.

4. En bild av mitt vardagsrum

(Onekligens blogglista)

Och ja, det blev tre bilder. Älskar mitt vardagsrum. Notera att skärmen på väggen lätt döljs bakom tyget. 

Avd. Jag vet att jag inte borde bry mig men blir stundtals så jävla less

Jag är lyckligt lottad. Jag har många vänner, kompisar och bekantskaper. Jag tror att folk gillar mig på riktigt. Nu vill jag börja med att klargöra detta också; jag älskar mina vänner. Som sann kräfta gör jag nästan vad som helst för dom jag släpper innanför mitt skal.

Men.

En typisk konversation med typ vilken vän som helst ser nästan alltid ut såhär;

~ obestämd lång tid då vi pratat om vännens liv, tankar och bekymmer och jag ansträngt skiten ur mig för att ställa bra frågor, ge råd, berätta grejor som jag tror kan hjälpa; då frågar vännen något om mig!

Jag svarar; lagom utförligt och ärligt för att det ska finnas frågor kvar att ställa, nyanser osv osv.

Det blir nästan alltid en lång paus när jag pratat klart.

Och sen börjar vännen prata om sig själv igen.

Du vet! Inte ens en reaktion, en följdfråga, en fundering, ett tips, inget. Det som är värre än den där pausen är personens min när jag pratar; liksom uttråkad. Varför ska jag lyssna på detta? typ.

Newsflash! Jag tycker inte alltid att det är roligt att lyssna på "jag är inte nöjd med min relation", "jag vill byta jobb", "jag känner mig vilse", "jag är ensam" och bla bla bla. Men jag gör det ändå. Jag lyssnar. Anstränger mig för att förstå. Tänker på det efteråt. Mediterar på det. Erbjuder mig att lägga kort.

Och det är så hemskt, för jag är så ovan vid att någon vill vara med mig för att hjälpa mig! att jag knappt vet hur jag ska reagera. När det väl händer att någon ser mig i ögonen och verkligen vill veta vad som händer i min värld.

Så jag kan väl berätta nu.

På riktigt så kommer jag bli förtidspensionerad om mindre än fem år om jag inte får ihop mitt liv. Bara tanken på att jag på den tiden måste fixa utbildning och jobb och vara ensam med barnen utan att gå in i väggen eller ta livet av mig. Jag menar, jag hade självmordstankar hela sommaren, det är inget som bara försvinner.

Och på tal om det så tänker jag oroväckande ofta på att det vore lika bra om barnen blir bortadopterade, dör eller på nåt annat sätt försvinner. Händer ju oftast när ryggen håller på att gå av och lillungen vill vaggas till söms, men det skrämmer skiten ur mig.

För övrigt närmar sig dagen då skiljsmässan går igenom och återigen - hur ska jag fixa det utan att bli galen?

Nästan varje dag tänker jag att om han bara frågade skulle jag ta honom tillbaka, för vad som helst är bättre än detta. Jag vet inte om det är sant, men det känns så.

Varje dag tittar jag på mina barn och mitt hjärta och själ går sönder. Jag är en jättebra förälder - tillsammans. Jag är skitkass ensam. På riktigt.

Jag har stora ambitioner och är förvånansvärt full av självförtroende - och jag fattar inte hur? Varför? Och trots att det värsta redan hänt så går jag liksom runt och väntar på att det ska bli ännu värre.

Och ingen frågar. Ingen undrar hur jag ens tar mig upp ur sängen. Ingen undrar hur det känns nu. Det var mindre än ett år sedan allt brakade lös och jag ska redan vara över det? 

Jag fattar inte. 

Tips tips! Skånes djurpark i Hörby

För det första så tyckte jag det var ovanligt mycket folk för att vara januari, sen påminde mitt sällskap mig om att det var jullov.

För det andra så såg vi väldigt många djur för att vara en nordisk djurpark - mina tidigare erfarenheter av dem är att djuren gömmer sig.

Lagom backigt! Vacker skog! Lagom stort! Bord och fikaplatser här och var! Öppet alla dagar året om!

Höjdpunkten var sälarna. Storungen älskade att titta på dom.

Det enda jag ångrar är att jag inte slog på Runkeeper, hade varit kul att se hur långt vi gick.

Nästa gång är det jag som köper årskort.