I höstas satte vi oss och gjorde ett schema som ser ut som följer:
Måndag-Onsdag har jag barnen.
Onsdag-Fredag har han barnen.
Varannan helg.
Det innebär att jag som mest har barnen fredag eftermiddag till onsdag lunch. Och som mest är jag ifrån dem onsdag lunch till måndag morgon. Det innebär också att jag varje vecka har dagar där jag inte behöver anpassa mig efter barnen och hinner ha möten/sova/städa/umgås/träna osv helt som jag själv vill.
De första månaderna hade jag ett stort behov av att distansera mig och mannen och jag hade endast kontakt via sms. Vi bytte även barnen utan att ses.
Efter nyår hände något och sedan dess har schemat varit mycket mindre vattentätt. Vi kan åka och göra saker ihop, äta middag när det är bytesdag eller helt enkelt byta dagar med varandra. Detta funkar ju för att vi har lätt för att kommunicera och komma överrens gällande praktiska saker. Barnen tar det fint, vardagen är sig lik oavsett hos vem de är hos. Typ samma väg till dagis, samma rutiner.
Så till kärnan; är det jobbigt att inte ha barnen hos mig jämt? Ja. Men, vad skulle alternativet vara? Att de inte fick träffa sin pappa alls? Så jag försöker göra allt som är svårt att göra med barn när de är hos honom för att känna att jag inte bara väntar. Men det blir inte som det var innan barnen fanns. Den där uppmärksamheten, att man väntar på att någon ska behöva något och rusa upp, försvinner inte. Har jag suttit och gjort något blir jag efter en stund lite förvirrad, som när man glömt något men inte kommer på vad...tills jag inser att jag lärt mig att bli avbruten och liksom väntar på det.
Det jobbigaste är att behöva möta att det inte blev som jag ville. Att jag ville ha en hel familj. Att jag ofta när barnen är med mig känner att det inte är meningen att vi ska vara ensamma, fast allt går bra. Jag har det bra. Men jag sörjer allt det som inte blev. Och kan inte låta bli att hoppas att det kanske kan bli annorlunda en dag.
Tack.
SvaraRadera