torsdag 27 februari 2014

Hehe.

Jag älskar bilden människor har av mig. Att jag sitter hemma och ugglar och inte får så mycket stimulans. Att jag inte träffar så mycket nytt folk. Att jag är väldigt puttinuttig och fin av mig. Att jag är svår att resa med.

Ha! Det är som att jag få ha en helt egen version av mig bara för mig.

Som att jag i hela mitt liv alltid haft oerhört lätt för att lära känna nya människor. Att jag varje år de senaste sju åren lärt känna mellan två och sju personer varje år. Att jag (se förra inlägget) alltid säger ja till allt. Att jag är asbra att resa med för att jag är alltid glad och vill alltid göra något, samt tycker i princip allt är roligt. Jag har inte heller några problem med att hänga själv i en främmande stad - det är kanske mitt roligaste. 

Och att jag har gjort så mycket; flyttat fyrtio mil, varit i USA i tre månader, sommarjobbat tjugo mil hemifrån som sextonåring, åkt på konferenser yogakurser andra kurser osv, helt själv utan att känna någon; och ändå betraktas som en som inte kommer ut och träffar så mycket folk?

Detta är hysteriskt kul. På riktigt, jag är inte ens ironisk.

1 kommentar:

  1. Så uppfattar jag dig inte alls! Konstigt. Du är orädd! Och allt som hör därtill. :)

    SvaraRadera