Jag kan tänka mig en tid då de båda vill leka istället för att sova; men innan Lillebror föddes fick Mumsan vara uppe på sitt rum efter nattning. Efter en stund kunde vi gå in och släcka och lägga om; men jag minns det så tydligt från när jag var liten. Att inte kunna sova. Och tända lampan och bläddra i en bok. Lägga ett pussel. Och sedan släcka och somna, nöjd och lugn.
Att se henne göra likadant. Ha samma behov. Och jag älskar ju att sova, har alltid gjort. Men trots det så är jag impregnerad av föreställningen att små barn inte sover. Om trots. Om kamp. Och varje kväll som flyter smidigt är jag fylld av förundran. Vilka ungar alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar