Tji får jag

När jag under en period ostörd fått vistas i den lilla bubbla jag byggt upp; med rutiner och bekanta bra människor och vanor och allt jag mår bra av så får jag lätt för mig att jag nog överdriver min problematik. (Samma grej som när jag varit smärtfri ett tag behandlar mig själv som att jag överdrivit hur ont det gjort.)

Så idag skulle det komma hit ett gäng mammor med bebisar, varav jag känner en. Och jag var mycket peppad! Låg bra till med min planering, behövde inte stressa, hade bjudit in till mig för att vara så trygg som möjligt, tog min medicin. De bästa förutsättningarna alltså.

Och där kom tjiet. Två timmar in snurrade det som fan i huvudet. Hade jag inte tagit min medicin hade det varit ett läge då jag slagit på högväxeln. Nu tog jag ett steg bak, andades och lyssnade. På de andra och på mig. Men. Att tro att det inte är så farligt. Jotack. Och det gör mig så ledsen. Att så lite, helt utan prestation och krav, påverkar mig så mycket. Och jag älskar människor. Men den här perceptiva öppenheten jag kör med blir jag utmattad av vissa dagar.

Första gången är alltid värst, det vet jag. Nästa träff är på en plats jag har varit, och nu har jag träffat några. Så det kan bara bli bättre.