För första gången märker jag knappt av det. Mörkret stör mig inte. Jag är piggare och gladare och lugnare än på länge. Bävar ändå inför mars, min värsta månad, men jag tror det kommer att gå bra.
På något sätt känner jag mig lite frånvarande. På ett ganska ocharmigt sätt har jag svårt att förstå människors förmåga att skapa problem av ingenting. Samtidigt som jag vet att det som är ett berg för mig är ett gruskorn för någon annan, och vice versa.
Idag insåg jag att alla mina band i huvudet är tysta. Jag klankar inte ner på mig själv. Jag tvivlar inte. Jag är snäll mot mig. Och känner ändå - så här har min relation med mig alltid varit. Jag ifrågasätter inte mina upplevelser; inte heller haussar upp dem.
Så. I min bubbla den sista tiden; årstidlös, tidlös. Fritt från mörker och ljus. En tydlig kommunikation med mig. En allomfattande kärlek. Hopp och tillförsikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar