Men.
En typisk konversation med typ vilken vän som helst ser nästan alltid ut såhär;
~ obestämd lång tid då vi pratat om vännens liv, tankar och bekymmer och jag ansträngt skiten ur mig för att ställa bra frågor, ge råd, berätta grejor som jag tror kan hjälpa; då frågar vännen något om mig!
Jag svarar; lagom utförligt och ärligt för att det ska finnas frågor kvar att ställa, nyanser osv osv.
Det blir nästan alltid en lång paus när jag pratat klart.
Och sen börjar vännen prata om sig själv igen.
Du vet! Inte ens en reaktion, en följdfråga, en fundering, ett tips, inget. Det som är värre än den där pausen är personens min när jag pratar; liksom uttråkad. Varför ska jag lyssna på detta? typ.
Newsflash! Jag tycker inte alltid att det är roligt att lyssna på "jag är inte nöjd med min relation", "jag vill byta jobb", "jag känner mig vilse", "jag är ensam" och bla bla bla. Men jag gör det ändå. Jag lyssnar. Anstränger mig för att förstå. Tänker på det efteråt. Mediterar på det. Erbjuder mig att lägga kort.
Och det är så hemskt, för jag är så ovan vid att någon vill vara med mig för att hjälpa mig! att jag knappt vet hur jag ska reagera. När det väl händer att någon ser mig i ögonen och verkligen vill veta vad som händer i min värld.
Så jag kan väl berätta nu.
På riktigt så kommer jag bli förtidspensionerad om mindre än fem år om jag inte får ihop mitt liv. Bara tanken på att jag på den tiden måste fixa utbildning och jobb och vara ensam med barnen utan att gå in i väggen eller ta livet av mig. Jag menar, jag hade självmordstankar hela sommaren, det är inget som bara försvinner.
Och på tal om det så tänker jag oroväckande ofta på att det vore lika bra om barnen blir bortadopterade, dör eller på nåt annat sätt försvinner. Händer ju oftast när ryggen håller på att gå av och lillungen vill vaggas till söms, men det skrämmer skiten ur mig.
För övrigt närmar sig dagen då skiljsmässan går igenom och återigen - hur ska jag fixa det utan att bli galen?
Nästan varje dag tänker jag att om han bara frågade skulle jag ta honom tillbaka, för vad som helst är bättre än detta. Jag vet inte om det är sant, men det känns så.
Varje dag tittar jag på mina barn och mitt hjärta och själ går sönder. Jag är en jättebra förälder - tillsammans. Jag är skitkass ensam. På riktigt.
Jag har stora ambitioner och är förvånansvärt full av självförtroende - och jag fattar inte hur? Varför? Och trots att det värsta redan hänt så går jag liksom runt och väntar på att det ska bli ännu värre.
Och ingen frågar. Ingen undrar hur jag ens tar mig upp ur sängen. Ingen undrar hur det känns nu. Det var mindre än ett år sedan allt brakade lös och jag ska redan vara över det?
Jag fattar inte.
Du kommer att klara det. Det kommer kännas förjävligt och tungt och du kommer vilja lägga dig ner och dö stundtals - det är ju så det oftast ser ut vid uppbrott och särskilt när det finns barn med i bilden. Men du kommer resa dig och ta dig igenom småbarnsåren, hitta ett jobb som du trivs med och helt plötsligt kommer du upptäcka hur stark du är.
SvaraRaderaDu kommer klara det här. Om inte annat för att du inte har något val. Tänk vilket guldläge egentligen, du kan vara precis den du vill vara.
Kram!
Ta kontakt med vården och be att få prata med någon. Det kan kännas helt omöjligt, men det är ju därför de finns. Att vara så servil som du är i vänskap utan att få något tillbaka, det är egentligen inte så bra - du ger för mycket, kanske av fel skäl. Och kanske att du behöver få lite proportioner på hur ett givande och tagande ska gå till på ett mer ömsesidigt sätt, så att du inte går från möten och känner dig tömd eller utnyttjad, och heller inte känner dig osedd.
SvaraRaderaTerapi är skitbra. På riktigt, verkligen skitbra om man möter en terapeut man känner sig väl tilpass hos. Jag gick i många år och kan ärligt säga att jag inte hade klarat livet hälften så bra utan det. Så jag rekommenderar det varmt. Dessutom låter det som att du verkligen behöver få prata och bli lyssnad på, på allvar.
Hjärtat.
SvaraRaderaJag har nu funderat ett par dagar på det här inlägget och känt efter vad jag ska svara. Jag tycker att det är ett blogginlägg som verkligen förtjänar svar eftersom det både är väldigt utlämnande och dessutom smärtsamt att läsa.
I min värld skulle jag helst se att du fick mer råd och stöttning. Det finns alltid hjälp att få - beroende på hur stark man är och hur högt man skriker.
När det gäller dina barn borde det finnas möjlighet att få hjälp via socialtjänsten - och då pratar jag om konkreta saker som exempelvis att skapa en struktur, budget, administration, rutiner etc, beroende på vad man nu behöver hjälp med.
Att vara ledsen och sviken och ha svårt med livslusten efter en påtvingad separation är inte märklig eller konstigt. Det kan ta jättelång tid, så klart. Det var ju något du inte ville - därför tar så klart läkningen längre tid. Jag ser att andra har skrivit samma sak här ovan - terapi är bra om man hittar rätt terapeut. Och där är personkemin helt avgörande enligt mig. Jag gick hos min terapeut i ett år. Vi jobbade hårt och framåt och målsättningen var extremt tydlig: jag skulle klara mig igenom arbetet ganska fort. Men vad jag vill säga är att hjälp finns alltid att få. Och du behöver nog det, vad det låter.
Utan att lägga in någon värdering för eller emot - för du vet att det här kommer från kärleksfull famn - men att känna att man "Och på tal om det så tänker jag oroväckande ofta på att det vore lika bra om barnen blir bortadopterade, dör eller på nåt annat sätt försvinner. Händer ju oftast när ryggen håller på att gå av och lillungen vill vaggas till söms, men det skrämmer skiten ur mig." tycker jag känns väldigt allvarligt. Så ska du inte ha det. Och det går att ordna.
Stor stor kram och mycket kärlek.
Nu har du ju redan fått tre bra svar här, så jag känner inte att jag kan tillägga så mycket som inte redan är sagt, men jag vill gärna ses IRL snart så att jag kan säga det till dig på riktigt också. Okej? Massa kramar
SvaraRadera