Mest av allt arbetar jag med att förlåta. Ju mer jag går in i det dessto mer inser jag hur otroligt svårt jag har för att förlåta om jag verkligen blivit sårad.
Jag vet att jag behöver gå bakåt och förlåta gammalt, förlåta mig själv. Men mest akut nu är att förlåta Mannen. För min skull. För att jag faktiskt ska kunna lita på honom. För att vårt förhållande verkligen ska bli helt igen.
Vi har haft sex en gång sedan Lilla M föddes. Och vi är båda väldigt sexuella personer. Men all den här skiten ligger liksom emellan. Bubblar upp när man som minst anar det och gör att den ena eller andra eller båda inte har lust. Vi vågar knappt närma oss varanda längre, vågar inte prata om det. Vad finns det mer att säga? Vi kramas mycket, busar, dansar, pussas, småhånglar. Men så fort det blir på riktigt sexuellt så drar vi oss undan.
Och jag behöver reda ut vad det är som händer i mig. Jag kan inte ha allt det här gamla som blockerar allt jag gör. Framförallt så kan jag inte vara i en relation där jag bakbundit mig själv. Vi har fått en förlåtelseteknik i yogan, men det gör så jävla ont var gång jag ger mig på den. Så jo, den funkar, men det är ett hästjobb.
Vad jag längtar tills det är klart.
Fina du; jag citerar ett stycke från boken "Alkemisten" av Paolo Coelho, som Alltid styrker mig när jag står inför något som gör ont.
SvaraRaderaMitt hjärta är trolöst,sade pojken till alkemisten. Det vill inte att jag ska fortsätta.
Då är det som det ska vara,svarade alkemisten.
Ett levande hjärta kan inte undgå att känna rädsla när det kanske måste försaka allt det har uppnått,i utbyte mot en dröm.
/…/
Mitt hjärta är oroligt för att behöva lida,sa pojken.
Tala om för det att oron för att lida är värre än själva lidandet. Och att inget hjärta som har sökt sina drömmars uppfyllelse har fått umgälla det, för sökandet är i varje ögonblick ett möte med Gud och med evigheten.
Amen. Typ
<3
Tack kära du! Det var fint, och precis vad som behövdes :)
SvaraRadera