Det var ungefär februari och jag var sjutton år. Jag hade varit deprimerad i nästan fyra år och till sjukvården besvär och förvåning ville jag fortfarande inte medicinera. Något instinktivt sa mig att det var att behandla fel sak, min depression var bara ett symptom på något annat. Men med jämna mellanrum ville de ändå att jag skulle prata med en läkare om medicin. Med den deprimerades likgiltighet gick jag med på det.
Den här läkaren ställde många många frågor. Om allt möjligt. Det enda jag minns tydligt är att hon efter ungefär 20 minuter såg mig i ögonen och sa att hon skulle skriva en remiss till Barn-neuropsyk. Hon skulle dessutom be dem skynda på så att jag kunde få komma dit innan jag blev 18.
Så inleddes våren med alla testerna. Jag gjorde en såkallad bred utredning, vilket innebar att de ungefär vände ut och in på min hjärna. Siffor, pussel, minnestest, ansikten, läsförståelse, långa samtal...jag minns inte allt.
Men jag minns när jag fick mina diagnoser.
Alla som gjort tester på mig var där; läkare, socionom, terapeut, psykolog och allt vad det var. Alla så lite förbryllade ut. Och lät ännu mer skeptiska när de förkunnade att jag har diagnoserna Asperger Syndrom och ADHD.
- För, när man träffar dig verkar det inte så. Men testerna visar det. Otvivelaktigt.
Hur jag kände? Jo. Det var ganska skönt. Det var ingen stor känslostorm, jag hade liksom haft våren på mig att bearbeta. Det allra allra allra bästa var att jag kort därefter fick börja medicinera min ADHD. Åh, ljuva medicinska amfetamin, du räddade nog mitt liv. Helt plötsligt kunde jag koncentrera mig, avsluta saker, orka leva. Det fick en mängd biverkningar som ökad självkänsla, självförtroende, framtidshopp och cirka -30 kilo på vågen. Och jag kunde bearbeta det som faktiskt var problemet.
Ett år senare ryckte jag upp mig "på riktigt" från min depression och utbrändhet. Pö om pö efter det har jag fått deala med konsekvenserna av de åren, och det är jag fortfarande inte klar med. Men det gör inget.
(Fråga på)
Oj, var ska man börja fråga? Helt plötsligt känns min endogena depressionsdiagnos lite futtig om än min verklighet. Jag är mest glad över att jag friskrevs från diagnosen bipolär. Vad innebär Aspergers och hur yttrar det sig?
SvaraRaderaInget är futtigt! Dessutom sägs det att man alltid får precis de utmaningar man klarar av.
SvaraRaderaKommer skriva inlägg om själva diagnoserna, var för sig, och tillsammans. Vill man ha historia och medicinsk info är Wikipedia bra.
Jätteintressant att läsa!
SvaraRaderaOj... Jag har haft EXAKT likadana upplevelser som du har verkar ha haft, jag har ju i och för sig bara skummat igenom din välfyllda blogg. Förutom att min ADHD gick över till ADD med åren så är det samma saker: ADD, Asperger (bara drag dock, delvis borttränat/bortväxt), existentiell ångest, hallucinoga substanser och depression.
SvaraRaderaVar femton när jag fick diagnoserna, är nu arton.