Häromnatten började vi prata. Och lyssna. Och vi kom faktiskt framåt. Kanske inte så mycket i förlåtelse, men i förståelse. Vi är ur synk och vi har lite grann tappat riktning och fart. Svårt att vara på väg när man inte har vind i seglen, eller kan ro samtidigt. Det var väl lite det som var nyckeln; samarbetet. Att faktiskt arbeta med varandra, komplettera. Inte lägga över eller skylla på.
Vet ju allt det här. Men det var skönt att sätta ord på det. Se varandra i ögonen och prata om hur det känns. Inte bara prata om mat och pengar och återvinningen och handla och bebis och jobb.
Så nu...vet inte vart vi är på väg än, men vet vart vi är. Bra början?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar