Jag känner inte min pappa. Min mor och jag flyttade från honom och Norrland när jag bara var ett halvår. Sedan var det nollkontakt under hela min uppväxt, fastän mamma var noga med att berätta att om jag ville så skulle hon hjälpa mig att ta kontakt med honom. Jag ville aldrig, och det gjorde ju inte han heller...
...förrens jag fyllde 18. Då började han plötsligt höra av sig från ingenstans med den märkliga uppfattningen att min mamma alltid hindrat mig från att höra av mig. Dessutom att hon snackat skit om honom, vilket inte heller är sant. Hon har sagt mycket mycket lite. Att han skickat massa brev. Jag fick ett vykort när jag var två, sedan dess inget.
Och allt det här är fortfarande mycket märkligt. Det finns massa skit begravet och hur mycket blockeringar som helst kopplat till detta med min pappa. Hittills har jag inte riktigt orkat ta tag i det. Vet inte vad jag vill.
Men min mamma och jag har alltid haft en bra relation. Vi pratar inte alltid högt om saker, och det är inte alltid så bra, men hon är alltid stöttande när det gäller. Hon var bara 21 när hon fick mig, och kanske är det på grund av det som hon aldrig sagt ett negativt ord om att jag valde att få barn tidigt. Jag tror jag har en väldigt stabil och normal relation till henne, varken överdrivet nära eller märkligt dålig. Vi tycker om att umgås och när det gäller många saker vill jag gärna vara som henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar