Stod i kapprummet till lekis, första dagen, och tog av mig skorna. Jag tittar upp och tittar rakt på den sötaste pojken jag sett.
Från den dagen och ungefär sex år frammåt var jag alltid, mer eller mindre, kär i Kristoffer. Han var den första jag hånglade med och trots att vi aldrig offentligt var ihop hade vi alltid något särskilt. Rent mentalt har vi alltid stimulerat varandra. Samma humor. Fast jag var alltid lite smartare. Han var populäraste killen i klassen, jag var lite sådär glidande. I mitten. Men ingen grå liten mus dock, inte riktigt min stil.
Nu har jag inte träffat honom på åtta år eller så, men vi har varandra på facebook. När jag var liten drömde jag ofta om att vi skulle träffas igen när vi blev vuxna och bli hals över huvud kära, bli ihop, och skaffa barn. Nu blev det ju inte så, men det finns trots allt något där. Fortfarande.
(Sen gifte jag mig med Pontus på dagis, men jag tror inte det var kärlek. Vi tyckte mest om att pussla båda två.)
Du har alltså lyckats hångla med den du var förälskad i i åratal under skoltiden? Grattis liksom! Han jag var kär i hela skoltiden fick jag minsann aldrig hångla med. Men jag träffade honom på ett bröllop för några år sen. Han hade blivit gubbig, och var ihop med hon som var skolans tönt då (jag var nog också rätt töntig förresten - eller var det så alla kände?)Smått chockad berättade jag i alla fall för bruden att han varit min kärlek i så många år. Då berättade hon att han var dålig i sängen - så bröts magin. Jag kan nu ärligt säga - jag är över honom.
SvaraRaderaTror nog att alla kände sig töntiga - iaf gjorde jag det. Hör väl till att känna sig off, särskilt under högstadiet.
SvaraRaderaMycket underhållande historia! Kristoffer har gått och blivit militär, vilket förmodligen inte är så förvånad eftersom hans pappa också var yrkesmilitär. Men...det är ganska avtändande.