Meditation för ovana

Tydligen har jag helt tappat min förmåga att meditera. Har jag någonsin kunnat? Av någon anledning har jag inte kommit igång med yogan än, ens lite grann. Försökte göra en enkel avslappning men det var lögn.
Det får mig att fundera hur jag gjorde sist, när jag aldrig mediterat?

Å andra sidan så känns varje amning som en meditation.
Men det är ändå inte samma.
Planen är dock att börja gå på tantran igen nu i januari så då lär jag ju få hjälp och guidning.

Vad göra?

Att vara mamma, del 4

Lilla M har haft lite kolik de senaste 4-5 veckorna, inget konstigt med det. Och inte särskilt allvarligt heller, bara lite gnäll en stund på kvällen. Men precis lagom till vi kom hem till mina föräldrar så tilltog det ordentligt. Säkert fyra kvällar i rad har hon mest illvrålat av smärta och varit nästan otröstlig. Det enda som hjälp något har varit att banka rumpa (hej, muskelarmar!).

Och så köpte vi Sempers magdroppar. En helt annan unge! (Eller, en sån unge som hon är på dagarna, när hon inte haft ont.) Igårkväll tittade hon och jag på två filmer och inte ett enda gnäll. Bara go och glad och nöjd.

Om det nu fortsätter fungera så blir det ju helt plötsligt mycket lättare att ta med henne till saker som pågår em-/kvällstid.

Andra saker man gör när man vänder hem

När jag flyttade hemifrån packade jag undan lite ungdomsböcker och en del vuxenböcker som jag kände att jag vuxit ifrån. Ett tag nu har det ju varit meningen att jag skulle gå igenom för att se vad som verkligen ska sparas. När jag nu dessutom upptäcker att systerdotter älskar att läsa så blev det verkligen hög tid.

I mitt huvud var det en sisådär 3-4 lådor.

I källaren var det i verkligheten 11 lådor.

Min systerdotter blir nog glad iallafall.

Och julen

Två dagar innan jul tog jag pick och pack och bebis och tog mig med bil, tåg och bil igen upp till mina föräldrar för att fira jul. Vilken chock! Att gå från ett liv och hus helt fritt från allt vad jul heter; till hela kittet! Julgran, julmusik, julmat, glögg, pepparkakor, röda dukar, små tomtar, adventsljusstakar...och min mor är ändå väldigt sparsmakad. Så kvällen innan julafton satt jag och gjorde ett pepparkakshus. Jag som inte ens hade druckit glögg än i år.

Lilla M:s jul blev mysig, hon verkade trivas. Fick fina julklappar som hon såklart inte är medveten om allt. Men jag är glad. Och jag fick min julklappaspyjamas som sig bör.

Ikväll ska vi vara kriminella

Jag älskar att vara kriminell.
Jag tycker det är sjukt att jag är det, men i samhällets ögon är det så.

Hela graviditeten höll jag mig helt nykter från alla substanser, och det var ingen särskild bedrift. Det var märkligt första gången som de andra trippade och jag var nykter men sen? Inget särskilt. Ganska fint. Och det är ju inte alls svårt att ställa in den våglängden även om man är nykter, om man väl varit där.

Första resan efter bebis var himla fin. Vi satt hela natten i vardagsrummet och pratade, lade tarot och tolkade. Berättade olika barndomsminnen. Talade om hallucinationer. Drack te. Kramades. Och sen efter sju timmar då allt började lägga sig så vaknade Lilla M och vi satt i sängen och gosade med henne. Tänkte på hur fint det är att vi gjort henne, hur perfekt hon är.

Ikväll hoppas jag på en repris. Fast kanske med lite musik, och en meditation. Kanske lite yoga? Hur som helst så ska det bli väldigt trevligt.

Att vara mamma, del 3

Igår var vi på kalas - Lilla M:s första. Kvällen till ära hade hon ett yttepytteliten klänning och kalasbyxor.

Det första som händer när vi kommer dit är att hon kissar igenom blöjan och blöter ner hela sin outfit och även mig. För hennes del var det ju lugnt, hon fick på sig body och byxor istället.
Vad jag lärde mig av detta var att man inte bara ska ha ombyte till bebisen, utan även till mamman.

Något märkligt är på gång...

Mannen var iväg och jobbade fem dagar i sträck och jag saknade honom väldigt mycket. Allt var ganska tomt och lite långtråkigt. Jag tänkte på massa saker jag ville prata med honom om, och göra.
Så kom han hem.
Sedan dess har det varit mycket märkligt. Man skulle kunna tro att all den tiden isär så borde vi nästan vara som nykära. Och han är det - men inte jag. Jag är helt vrång, och irriterad och sur och blir störd på nästan allt han gör. Att han kramar mig och tar på mig hela tiden. Tycker att han gör saker i fel ordning, eller på fel sätt. Är på honom om Lilla M hela tiden - jag upplever inte att han läser hennes signaler rätt.

Vad är det med mig?!
Jag börjar bli uppriktigt orolig. Funderar på det där med förlossningsdepression. Jag har ju varit deprimerad förr, och det sägs ju att det är lättare att halka dit igen då. Och det är ju inte konstigt att jag känner mig ganska likgiltig inför allt som inte rör mitt barn, det är ju så det ska vara nu. Men jag hade inte trott att jag skulle känna mig likgiltig och distanserad inför min man.

Nu lagar han mat. Och jag ska försöka mitt bästa att vara snäll och trevlig ikväll. Trots kolik-bebis.

Att vara mamma

Jag gör verkligen mitt bästa för att tyda alla hennes ljud. Det märkligaste är alla ljud hon gör när hon sover - för varje gång jag går och tittar till henne så sover hon, även fast hon låtit jättemycket. Och ibland, när hon inte alls haft så mycket ljud för sig, så ligger hon där med stora ögon och tittar sig omkring.

Fast nu kan jag iallafall sova trots alla ljud. De första två veckorna vaknade jag vid minsta lilla gny, och det var påfrestande vill jag lova.

Och så var det jul ja.

Redan för flera månader började vi försöka prata om julen. Var ska vi vara? Hans föräldrar? Mina föräldrar? Inget av det? Åka bort, stanna hemma, bjuda hem folk, se till att bli bortbjudna, hålla oss för oss själva, alternativen verkade vara oändliga. Och hur många gånger vi än tog upp och pratade om det så kom vi aldrig fram till något.

Nu har det liksom löst sig av sig självt verkar det som. Mannen ska jobba hela jul och eftersom jag inte vill sitta ensam i huset så tar jag Lilla M och åker till mina föräldrar. Och det känns som ett litet projekt det, att resa 40 mil ensam med en sex veckor gammal bebis. Men det kommer gå fint.

Jag håller redan på att packa i huvudet.

Att vara mamma

Nu har jag suttit i en timme och inte gått och gjort andra saker (duchat, dammsugit, sorterat papper, vikt lakan, sorterat kläder) för att jag varit övertygad om att hon ju kommer vakna snart. Och nu vågar jag verkligen inte börja göra något, för nu måste hon vakna snart.

Fördelar med att vara gravid

Under hela graviditeten var jag inte sjuk en enda gång. Inte ens lite krasslig. Jag mådde prima hela tiden! (Ja, förutom alldeles i slutet när mina fogar gjorde så ont att jag inte kunde går.) Så jag måste säga att det var en mycket stor fördel med att vara gravid.

För nu är jag förkyld. Jätteförkyld. Och jag har längtat i flera månader efter att kunna göra yoga ordentligt, utan jättemagen i vägen. Och nu, när jag faktiskt är ganska smidig igen och verkligen vill sträcka ut och röra på mig...förkyld! Yoga och förkylning är liksom inte kompisar. Så himla svårt att andas djupt.

Huvudsaken

Jag måste bara älska att Mannen och jag diskuterade mitt hår i säkert en timme häromnatten. Mitt hår, min frisyr, min brist på frisyr. Vad jag haft för frisyrer innan. Vad mitt hår är för mig. För det är så himla mycket av det. Men allvarligt, midjelångt hår, vad gör man med det? Det bara är där, och det har varit så i flera år nu. Det blir inte längre än så. Det blir absolut inte tjockare.
Och tjockleken är ju en anledning till varför jag inte vill ha kort hår.
Så inte långt.
Och inte kort.
Mittemellan? Och då måste man ha en riktig frisyr. Och då måste man gå till frisören. Det räcker inte att be random vän att då och då kamma bak och klippa det jämnt.

Och så var det identiteten. Hur mycket är det jag? Ah, mitt hår mitt hår. Som för det mesta ändå är i en knut mitt på huvudet. Det är ju alltså ingen som ens ser att jag har långt hår.

På riktigt så satt han och lyssnade på massa sådant här tugg. Han tog i mitt hår och grejade med det och hummade och frågade saker. Som en tjejkompis. Fast han är man. Mycket fint.

Det nya Livet

Och hon kom!
Närmare bestämt onsdagen den 10 november, 05.05 på morgonen. Om detta kommer ett utförligare inlägg, för fortfarande känns det ganska overkligt att jag verkligen födde fram denna lilla varelse så att skriva ner det känns viktigt för min egen bearbetning.

Och nu lever jag livet som mammaledig. Det är ganska märkligt, men väldigt skönt och jag får mer gjort om dagarna än vad jag trodde. Jag sover även mer än vad jag trodde. Detta måste bero på att min fantastiska bebis redan från början har både sovit och ätit väldigt regelbundet. Och om hon inte somnar efter mat så ligger hon gärna bara och tittar sig omkring. Väldigt nöjd.

För någon vecka sedan kom vintern. Det känns lite märkligt för när vi åkte hem med Lilla M så var det fortfarande höst. Väldigt mycket höst. Och nu är det väldigt mycket vinter och jag är lite orolig för att Mannen inte ska kunna ta sig hem. Det vore högst olämpligt.

Det går långsamt, men det går

Idag var vi på kontroll hos barnmorskan, på tiden som vi bokade in för två veckor sedan trots att vi satt och sa att det inte skulle behövas. För vi det här laget skulle vi ju redan fått vår bebis...

...men jag har ju gått som jag har gjort i mer än en vecka med sammandragningar och 'menvärk', och slemproppen som har lossnat, så det var skönt att få komma dit. Hon undersökte och faktum är att jag har öppnat mig ca 3 cm! Så gjorde hon en hinnsvepning på mig. Det gjorde så ont att jag nästan kräktes.

Nu är vi återigen på banan, peppade och redo. Sammandragningarna avlöser varandra och förhoppningsvis så går det inte tillbaka nu utan att bebis faktiskt kommer ut inom ett par dygn. *håller alla tummar*

Tjockismagen

Idag hamnade jag i en situation som både Alexandra,Katta ochMercyfuck skrivit om. Gravid, eller bara lite rund om magen?

Vi fick oväntat besök av en av Mannens äldsta vänner, med fru och barn och mor med. Jag har bara träffat dem en gång innan. De kommenterar ju såklart min gigantiska mage, och frågar om det är säkert att den bara är en? (Gissa om jag hört det många gånger...) Och sen undrar de om jag inte vet att hans fru är gravid?
Nej, säger jag, och svarar just med det, att man vill ju inte fråga när hon är sådär 17-veckors rund. Det kan ju bara vara en vanlig rundhet.

Jag har aldrig fått frågan innan jag blev gravid om jag var det, men sedan jag blev det så har folk (särskilt män, av någon anledning) tagit sig väldigt stora friheter att kommentera hur stor den är. Ehm, tack? Är du expert på gravidmagar?
Och jag har varit så stolt över min mage, och har inte riktigt förstått huruvida jag egentligen borde skämmas över dess (helt normala) storlek?
...sen är jag ju inte alltid så bevandrad när det gäller sociala koder, så jag vet heller aldrig vad jag ska svara.

D-day

Imorgon, den första november, har barnmorskorna räknat ut att jag ska föda.
Vi tror att det snarare bli den tredje.
I vilket fall som helst betyder det att det kan sätta igång när som helst. Det är märkligt att något som varit en väntan så länge nu kan inträffa anytime. Nu går jag runt och är beredd hela tiden, försöker tolka min kropp. Det händer absolut saker i den.

Snart har vi vår bebis! Vårt fina lilla Liv. *lyckoskutt*

När det som inte får hända ändå händer

Nån timme efter Mannen åkt ringer han till mig.

Jag: Vad är det du har glömt?
Mannen: Jag har kvaddat bilen.
Jag: *stammar osammanhängande*
Mannen: Kan du leta upp nummret till försäkringsbolaget?

Och långsamt börjar det gå upp för mig att jag faktiskt hört rätt. Det är på riktigt. Fast än det känns som att det inte alls är sant. Hur kan det vara sant? Man hör ju hur skrattretande det låter. Det mest skrattretande är att vi har inga pengar. Alls. För varje månad det här året har vi bara gått mer och mer back - men fortfarande under kontroll liksom.
Trots att vi i våras reparerade den nu kvaddade bilen för att överhuvudtaget få den igenom besiktningen.
Trots att vi bestämde oss för att hyra ett hus som vi kanske egentligen inte har råd med alla omkostnader till.
Detta trots att vi inte fick sålt lägenheten förrens i september och alltså låg med dubbla hyror i några månader.
Trots att Mannen inte hade någon inkomst alls förrens nu, i oktober.

Och det var ju nu i oktober det skulle vända! Äntligen skulle vi vara i balans, vi skulle få njuta av att inte gå minus. Allt slit hela hösten skulle äntligen ge något. Lite stabilitet. Plus minus noll. Och efter det låg fantastiska planer om att faktiskt gå plus. Kunna spara, lägga upp en buffert.

Borta!

Så nu sitter jag här och andas mig ur en panikattack.
Är det säkert att det här är på riktigt?

(Han körde in i en annan bil. Den andra bilen tvärnitade tydligen för en katt på vägen. Ingen blev skadad. Förutom vi då, ekonomiskt.)

Det kan låta som att jag tycker synd om mig själv...

...men det gör jag inte. Jag tycker faktiskt att det är skönt att skicka iväg Mannen på fest så att han får dansa av sig och komma hem med ny, fräsch energi. Det är skönt att veta att jag har sängen helt för mig själv (kanske sista gången på väldigt lång tid?) och att jag kan läsa mina dåliga deckare, äta favoritchips och helt i lugn och ro springa och kissa tre gånger i timmen.

Häromdagen fick jag ju faktiskt för mig att jag skulle följa med på festen, för jag insåg hur mycket jag längtar efter musiken och att dansa. Särskilt morgonproggen lockar mig. När jag berättade att jag tänkte följa med så skrattade mannen i tio minuter innan han gav mig säkert tio väldigt bra anledningar till att en höggravid kvinna inte bör gå på rejvfest.

Så då gick jag tillbaka till att tycka att det är skönt att vara hemma.

Kärleksspråk

I våras hoastade vi en Romantisk Tantra-weekend ute på gården och en av föredragen handlade om det här med kärleksspråk. Det är oftast något som vi får av våra föräldrar; deras sätt att visa kärlek, blir vårt sätt att göra det. Det finns fem kärleksspråk, kopplade till de fem första chakrorna;

*Gåvor
*Tjänster
*Uppmuntran
*Fysisk kontakt
*Uppmärksamhet, tid

En viktig nyckel i relationer med andra människor är alltså att komma underfund med deras kärleksspråk, och sitt eget. Vilket sätt visar jag att jag tycker om någon på? Hur visar min partner/mina vänner/min familj att de tycker om mig?

Mannens huvudsakliga kärleksspråk är genom presenter och andra matriella saker. Utöver det är det uppmuntran.
Mina huvudsakliga kärleksspråk är uppmärksamhet och fyskisk kontakt.

Och det är så fint, för även om gåvor inte är mitt primära kärleksspråk så förstår jag att det är hans. Och ända sedan jag blev gravid har han köpt en present till mig varje månad - en mammapresent. Redan igår fick jag presenten för november, (han kunde inte hålla sig) en fantastisk handbok i Yogans anatomi. Fina böcker blir jag alltid glad över.

Plats på internet (plats i internet?)

Jag tänkte att efter flytten skulle jag inte skriva mer. Bloggen skulle vara ett kortvarigt experiment, och sen skulle jag ändå inte hinna/ha lust. En aspekt var att jag trodde att vi skulle vara internet-lösa. Men faktum är att vi har fått det mobila bredbandet att fungera här mitt i obygden, till och med i sängen (vilket är lustigt, för telefonerna fungerar bara på en enda fläck i tvättstugan, annars är man hänvisad utomhus).

Och lusten att skriva finns ju. Dokumentera.
Dessutom så läser jag ju så sjukt många bloggar, och det är svårt att göra det och inte vilja vara en del av det. Bloggvärlden. Fantastiskt.

Så nu tänker jag mig att jag är tillbaka igen. På något vis.

The Big Day

I väntan på förlossningen får jag liksom skapa andra stora event i mitt liv, lite som trappsteg. Idag är ett sådant steg; Först ska vi till barnmorskan på en vanlig undersökning, sen ska vi vidare och göra det andra ultraljudet och sen...erkännande av faderskap, eller vad det nu heter. Jag kan inte bestämma mig för vilket jag är mest laddad inför. Det sistnämnda kommer ju i vilket fall bli...intressant. Vi har hört att de kommer ställa massa närgångna frågor och att vi kommer att bli upprörda av dem.

För övrigt så blir jag tjockare för varje dag. Eller, inte jag, magen blir större för varje dag. Snart kan kan inte vända mig i sängen själv. Och det är ju åtta veckor kvar. Puh.

Hursomhelst så är idag en stor dag.

Yogan i mitt hjärta

Den här veckan började yogan igen efter sommaruppehållet. Jag visste inte att jag längtat så! Man skulle kunna undra hur det kan vara värt att åka 18 mil tur och retur varje vecka för detta, men oh! Det är så värt det. Varje gång känner jag hur jag växer som människa. Vi fick två nya asanas, en mudra och massa teori. Det var så skönt att göra yoga och sträcka ut och meditera och andas och fokusera att jag faktiskt njöt av promenera tvärsöver stan sen. Det var som alla smärta var bortblåst.

Så även fast jag inte alls är i närheten av mitt vanliga viga jag, så tänker jag göra yoga in i det sista. Jag ser framför mig hur jag rullar ut mattan på förlossningen och gör ett pass, lite avbruten av värkarna, men ändå så fokuserad och stark...Jag måste älska mitt fantasifulla sinne. Och jag älskar verkligen yoga.

Pretty baby with the high heals on

Eller nej, inga höga klackar för min del. Vilket skämt! Mitt bäcken är ett enda stort AJ just nu och jag vill inte ens försöka föreställa mig vad högklackat skulle kännas. Men, det är inflyttningsfest imorgon och jag ska ha långklänning med urringning och paljetter. Snofsa upp håret, glittrig eyeliner och puta med magen allt jag kan. Barfota.

Kalas i all ära, men jag längtar ändå lite tills det är över. Faktiskt så är det så med allt just nu, det verkar liksom bara vara...tidsfördriv. Allt fokus ligger på första november. DÅ börjar det. Bebisen kommer och väntan är äntligen över.

...och hur mår jag?

Med risk för att upprepa mig; jag vet inte.
Den första veckan av iskyla har ersatts av någon slags vardagsillusion. Vi vet båda att det inte är över, men det är som att vi behöver ladda oss själva med det som är bra innan vi tar itu med det. Jag behöver känna att jag vet varför jag stannar innan jag tar itu med allt det där jobbiga, all ilska och ledsamhet och svartsjuka och jag vet inte vad alla känslor heter.

Det är så långt från över. Jag har inte förlåtit något än, och han vet det. Och det är nog mitt första mål, att förlåta. Kan jag göra det borde resten vara ganska lätt sen. Nej, förresten. Tilliten också. Den obefintliga. Och kärleken, den väldigt befintliga. Den är inte så lätt den heller.

I have to admit it's getting better

Jag kanske behöver förtydliga. Förklara bättre. För det handlar inte om otrohet i konventionell bemärkelse. Det handlar om något annat. Vad detta något annat är vet jag inte, och det är en stor del av problemet.
Det jag vet är
a) vi har inte ett traditionellt monogamt förhållande
b) vi vill inte ha ett traditionellt monogamt förhållande.

Sen har resten varit väldigt luddigt och fumlande, för hur gör man egentligen? Vi trevar oss fram och har tyvärr lyckats såra varandra längs vägen. Jag vet inte längre om det är värt att gräva i det som har hänt, alla turer fram och tillbaka, för jag tror inte vi kommer någonstans. Fokus måste ligga på nu.
Vad gör vi nu?

Vad gör jag nu?

Men det blir bättre, hela tiden blir det lite bättre. Vi pratar och prövar och mediterar och övar och sakta...blir det lite bättre.

Och så rasar allt

Vi kom ut hit på landet, ett steg närmare vår stora dröm. Huset är perfekt, något för stort, men hellre det liksom. Allt kom på plats i rasande fart. Grisen verkade inte ha några problem med att komma till rätta. Bebisen växer och sparkar och jag blir tjockare för varje dag.

...och ändå räcker inte detta. Jag är fortfarande alltför ledsen, alltför chockad, allför förbannad för att egentligen kunna formulera det i ord. Men känslan av att ge allt och ändå inte vara tillräcklig äter mig. Och det spelar ingen roll att han masserar mina ben med tigerbalsam när jag har kramp, för nästa gång jag tittar på hans händer blir jag äcklad. Jag vill inte att han ska ta i mig för jag blir spyfärdig. Blotta tanken på vart han har varit med sin kropp och sitt sinne får mig att vilja skrika högt. Vilket jag ju också gör. Jag skriker och kastar porslin och slår honom. Vilket alltid resulterar i att han slår tillbaka, och jag måste ge honom att han slåss mycket bättre än mig. Jag slåss som en tjej. Kraftlöst. Han slåss som en man.

Det fysiska är inte det värsta. Jag har ju vetat från första början att det inte är mina fysiska attribut som fick honom att fasta för mig, jag vet att vår koppling går djupare än så. Jag har vetat hela tiden att det han tänder på är min raka motsats; han gillar små tjejer. Jag är ganska kort, men absolut inte liten någonstans. Men jag är vacker, jag är propotionelig och välformad och har utstrålning, det vet jag. I mina dagar har jag faktiskt raggat upp och blivit uppraggad tillräckligt mycekt för att veta det. Nej, den fysiska attraktionen och det rent sexuella har jag liksom...accepterat. Det är det andra. Att gång på gång läsa mejl och sms där det står saker som 'älskling', 'jag saknar dig', och 'jag längtar efter dig'.

Sen säger han att det bara är fantasier.
Jag tycker inte att man kallar en fantasi för älskling och frågar när man kan ses nästa gång.
Sen blir han arg för att jag snokar. (Och jag har slutat skämmas över det för länge sen).
Sen blir han ledsen, liknar det vid ett missbruk och säger att han nog vill bli påkommen.

Så min man går runt och ägnar större delen av sin tid och energi på att fantisera om andra. Han längtar efter att få träffa dom. Och efter vad han säger har det faktiskt bara hänt en gång att han faktiskt har träffat någon, men jag har slutat tro på vad han säger.

Och nu vet jag inte mer.
Jag kan inte riktigt tänka.
Min vanliga devis när det är tungt är 'en dag i taget'.
Nu är det snarare ett andetag i taget som gäller.

Sådär sentimental blir jag

Idag är sista morgonen i den här lägenheten. Lägenheten som jag klev in i hallen på för två år sen och genast tyckte att jag var hemma. Det har inte varit många fester här, men väldigt många get-togethers. Fint.
Och det har ju faktiskt varit här som Mannen och jag har inlett vårt liv tillsammans. Allt häftigt sex, alla gräl, alla mysiga frukostar och middagar i det lilla köket. Bada badkar tillsammans, fast badkaret är alldeles för lite. Tvättdagar.

Så det tar ju lite slut här. Och något annat börjar, det är jag mycket medveten om. Men ändå. Om tre timmar kommer flyttkillarna, då ska allt vara nerpackat. Allt det här känns skönt-ont på något vis.

Och i och med stundande flytt så vet jag ju inte alls när jag kommer tillbaka online. En paus från det med.

Minskam

Gjorde precis en statusuppdatering på facebook, något om vår stundande flytt (det är ju bara två dagar kvar!) och lyckades klämma in ordet 'minskam'.

När jag då läste meningen efter jag uppdaterat kunde jag inte för mitt liv förstå vad jag menade. Minskam? Menade jag min skam? Och vad hade den med saken att göra?

Måste vara lite mer uppmärksam när jag skriver.

Kulinariska utmaningar

Mannen går just nu (och förmodligen för all överskådlig tid framåt) på en Aurvedisk diet, något som kan bli ett längre inlägg en annan gång. Detta innebär bl.a för hans del att han inte får äta t.ex lök, peppar, tomat, chili, morötter, vitlök, vinäger, rotfrukter, ingefära. Alltså i princip allt det som var vår basföda. För det finns inget lättare än att bara svänga ihop en pastasås med ingredienserna ovan.

Så de senaste veckorna har varit en utmaning i att hitta andra maträtter och få in nya rutiner kring maten. Till saken hör kanske också att jag ska absolut äta det som Mannen inte ska. Samt att han älskar stark mat. Och att det ju varit så varmt att bara tanken på att laga mat har försatt mig i en lättare koma.

Och idag gjorde jag en bullseye! Fläskgrytbitar i strimlor, buljong, soya, vatten, smaksatt créme fraiche, dragon och blomkål. Serverades med pasta. Gick på mindre 30 minuter att slänga ihop och smakade mycket, trots avsaknaden av kryddor.

Som husmor är jag mycket nöjd.

Show-off

Idag hade vi tredje visningen av lägenheten.
Därför har igår och idag bara bestått av att packa och städa. Och just nu är allt i mig liksom osynkat, och egentligen behöver jag göra helt andra saker än allt det här praktiska. Men resten av veckan är också bara packa, packa, packa.

Sen är det helt plötsligt augusti och jag tänker mig att då ska jag faktiskt göra allt det där jag försummar nu. Min yoga. Laga mat. Baka. Meditera. Promenera. Tänker mig att allt sånt kommer vara mycket mer tillgängligt på landet. Med kossorna utanför köksfönstret. Sjön runt kröken. Och kanske framförallt ytor och tid.

Andnöd

Idag verkar Liv ha bestämt sig för att ligga på ett sätt som tar bort 20 procent av min lungkapacitet. Hela förmiddagen har jag gått runt och flämtat och varit uppriktigt tacksam för varje djupt andetag.

Men! Jag lyckades överlista henne. Jag har nämligen lyckats få ett litet, men svidande, sår på ena skinkan och när jag la mig på alla fyra för att Mannen skulle få plåstra om mig...vips, så kunde jag andas! Sen funderar jag på om det kan hjälpa att göra Buhjungasana, eller om det bara kommer göra det värre.

Dagen efter nätterna före

Min kropp känns som en välanvänd disktrasa. Till mitt försvar måste jag säga att jag dansade inte ens särskilt på festen, jag tog det väldigt lugnt och försökte faktiskt sova. Lönlöst med fantastisk techno dunkandes i närheten. De hade byggt upp dansgolvet på stranden, vilket var helt fantastiskt. Dock besvärligt att dansa i sand.

Meditationstältet var bra. Det blev många fina samtal och jag tror att vi hjälpte en del faktiskt. Det kom ett par vid ett tillfälle som ville ha en ledd meditation, och det är en himla tur att improvisation är en av mina specialiteér. Borde fila på den och skriva ner den.

Och nu är det tydligen söndag och jag känner mig helt mörbultad. Vill mest äta massa grönsaker och annan nyttig mat och ligga i sängen. Hoppas det är okej.

Kalas i skogen

Strax bär det av till årets första skogsfest. Här ska dansas som det inte finns en morgondag, för det var så himla länge sedan sist. Hoppas verkligen på bra musik.

Dessutom ordnar Mannen och jag en meditationsplats, så vi håller på att packa för fullt inför allt vi ska ha med till det. Det kommer bli fint, med tarot och healing och bra samtal.

Hormonkaos

Min hjärna har slutat fungera. På riktigt. När jag antog den här utmaningen så trodde jag inte att punkt fem blott några dagar senare skulle kännas så avlägset. Planera? Effektiv?

Så förut satte jag mig för att meditera lite med bebisen. Samla ihop mig. Och klart som kristall så kom det till mig att det måste vara såhär nu. Jag ska inte organisera upp omvärlden och fatta massa beslut. Jag ska bara fokusera på mig och mitt lilla Liv, kommande förlossning och mamma-liv. Äta, vila, vara snäll. Göra yoga. Meditera. Kramas.

Har redan gråtit två gånger idag. Känns som att det kan bli fler. Men Mannen är snäll och säger bra saker och jag blir glad igen.

Som en Tomas Ledin-ripoff

Det verkar ligga i luften, det där med sex. För inatt, trots det lilla äventyret på kvällen (eller kanske på grund av det?) så var vi liksom inte nöjda. För att göra Mannen extra glad tog jag på mig min lilla rutiga kjol och min speciella topp med skjortkrage. Och gravidmagen till det. Det blev ändå fint.

Efterspel

Jag vet inte riktigt hur detaljerat man får skriva om sex utan att bli censuerad, så jag går inte in på detaljer.
Men vi hade sex med dem, och det var trevligt. Jag kom två gånger, vilket var lagom i hettan. Hon var väldigt het, och jag insåg återigen att det där med tjejer (kvinnor!) är ju mycket mer min grej än vad män någonsin kommer vara. Att Mannen heter Mannen är ingen slump för han är liksom den enda mannen för mig.
På tal om det så har Mannen resten av kvällen pratat om hur mycket han hatar kondomer. Han känner tydligen ingenting, vilket låter helt hemskt.

Och så kom vi fram till att vi ska lägga ner lite mer energi på att få en regelbunden sexuell relation med en kompis som vi haft sex med vid ett tillfälle innan. Det kan bli väldigt fint.

Glass och sex

Ikväll har Mannen och jag en dejt med ett annat par. Tanken är att vi ska äta glass och sen gå hem hit och ha vilt sex. Jag känner mig mer upplagd för det idag än igår, men det återstår fortfarande att se hur det blir. Är ju alltid lite nervöst, det här med blind-dates.

Konstigaste dagen

Det började med ett nattligt hormonstint gräl med Mannen. Så ungefär 02.06 ger jag mig ut för att lufta mig. Är borta i mer än en timme, under den tiden hinner Mannen ringa ungefär sjuttioåtta gånger utan att jag svarar.

Kommer hem och somnar på soffan. Mannen säger hejdå innan han går till jobbet på förmiddagen.

Vaknar och ooops, det är tydligen en sådan där fantastisk sommardag med klarblå himmel och yada yada. Överväger att gå ut på gräsmattan men pallar inte. Överväger att inte äta för jag pallar inte, men lyckas till slut klämma i mig lite flingor. Detta bör beskriva min sinnesstämmning. Ganska dämpad om man uttrycker det milt.

Nybliven bekant hör av sig, frågar om vi inte ska ses i parken.Jomen visst tänker jag och kilar iväg. Så sen sitter vi där några timmar, äter jordgubbar och plommon och pratar. Ibland blir det lite krystat.

Jag kommer hem och Mannen är hemma och det är lite konstigt med vi är ändå vänner och äter falafel till middag och har egentligen inte rett ut något, om det nu fanns något att reda ut? Tydligen blir det film och glass ikväll.

Att vara förälskad i en stad

Innan jag mötte dig, fantastiska Malmö, hade jag sådana otroliga fördomar. Inte hade jag kunnat ana att jag skulle falla så handlöst och bli så förälskad i allt som är du. Det har gått mer än två år, och jag älskar dig fortfarande lika hett, men nu med den familjära intimiteten som alltid kommer efter en tid.

Du tar så väl hand om mig och visar bara dina vackra sidor även efter så lång tid. Jag läser om i tidningen om allt hemskt som händer här, men jag har aldrig upplevt det. Du lever och blomstrar och pulserar och jag älskar att jag hittar i dig så väl, du låter mig aldrig hamna vilse, men ändå ständigt upptäcka nya delar.

Inatt när jag gick hem i natten visade du dig från din finaste sida. Ljum och ganska öde, med ett bakgrundsbrus av människor som inte syns. Jag känner mig ändå ganska klar här med dig nu, men vet att jag kommer återvända för små kärleksmöten då och då. Men Malmö, vår tid tillsammans är snart slut och jag njuter av varje sekund tills dess och kommer alltid minnas tiden med dig.

En utmaning

Sara och Mi utmanar i att man ska skriva 6 bra saker om sig själv, 6 positiva egenskaper. I början av sommaren var jag på en anställningsintervju och fick just den frågan. Jag blev helt ställd. Mållös, och tro mig, det är inte ett starkt drag hos mig. Men ovanan att tänka på mig själv i positiva termer överumplade mig. Så jag antar utmaningen och ser det som en mycket god övning. Here we go.

1. Jag är väldigt moderlig och omhändertagande och om inte alla mina vänner hittar på så är det bra.
2. Jag har en fantastisk intuition och är jättebra på att läsa människor.
3. På tal om det så läser jag väldigt snabbt. Och mycket.
4. Jag är väldigt ärlig och bra på att säga som det är. Jag ser det som en positiv egenskap iaf.
5. Jag är väldigt effektiv och superbra på att organisera och sortera och planera.
6. Jag är klok och har en förmåga att hjälpa människor med hjälp av den klokheten.

Oj! Det var lättare än vad jag trodde. Kan bero på att jag har en bra dag idag. Måste minnas det när jag har en dålig dag.

Sånt som djur gör

Och allt oftare känns det som att jag hittar Grisen sittandes en decimeter från väggen, intensivt stirrande. På väggen. En variation på det är att hon sitter i ett hörn, alternativt stirrar ner i golvet. Men det är ändå det här stirrandet.
Så efter tio minuter eller så går hon och lägger sig.
Eller jamar lite.
Stirrandet kanske är en ny hobby?

Stor flicka

Idag är det min födelsedag.
Jag vaknade av att mormor ringde för att säga grattis. Nu väntar jag med spänning på vad resten av idag erbjuder. Inget är planerat, jag hoppas på överaskningar.

22 år! Futtigt och stort på samma gång.

Balsam för själen

Jag hade en kinkig dag i torsdags, allt kändes oändligt och omöjligt.
Men vips så satt min mor vid köksbordet och åt sig mätt efter sin långa resa hit. På fredagen promenerade vi runt på Möllan och på eftermiddagen åkte vi till Skanör och badade. Jag snorklade för första gången, vilket var en speciell upplevelse. Måste prövas mer.
Innan mamma åkte hem på lördagen hann vi shoppa på rean i stan.

Sen åkte jag och Mannen till Ystad och träffade många fina vänner. Alla runt omkring mig festade järnet, jag gled mest omkring och mös. Ändå när vi gick till vår sovplats halv tre på natten så kände jag mig berusad, trots min nykterhet. Jag plockar upp sånt så himla lätt.

Så, den här dagarna var precis vad jag behövde för att lugna mig lite. Bara underbara människor och aktiviteter som jag tycker om. Sommarnätter.

Så träffades Mannen och jag

För några år sedan hade jag en väldigt promiskuös period. Jag hade varit i förhållande under fyra år och njöt av att vara singel. Så jag flörtade hej vilt. Hånglade friskt. Låg runt. Gärna med äldre män. Mycket handlade om att utforska min egen sexualitet och mina egna gränser och internet var ett fantastiskt verktyg för att göra detta. Genom internet (främst på den här sidan) så fick jag kontakt och träffade en mängd människor, en del som är vänner än idag, men de allra flesta bara tillfälliga kontakter.

En kväll, närmare bestämt skärtorsdagen påsken 2008, satt jag och surfade runt ungefär som vanligt. Skillnaden var att jag var på ett sjujäkla humör av någon anledning. I detta runtklickande dyker det ständigt upp en person i periferin.
En man. 33 år. Från Skåne. Malmö närmare bestämt.
Fann att jag klickade in på hans sida flera gånger. Någonstans i texten stod raden jag föredrar att bli hittad.
Av någon outgrundlig anledning fann jag detta väldigt provocerande. I övrigt verkade han ju trevlig och intressant. Förutom att han är bosatt i Malmö, och jag har alltid varit mycket för att faktiskt ses. På riktigt. Ska det va så ska det fanemej va osv.

Till slut kunde jag inte hålla mig utan skickade iväg ett mejl med orden jaha, så vad ska jag göra nu när jag hittat dig då?
En lång intensiv mejlväxling på börjades, långa mejl. Det forsatte även dagen efter och till slut så kändes det liksom löjligt. Frågan låg så nära till hands, ska vi inte prata i telefon istället?

Så han ringde.
14 timmar senare la vi på.
När jag vaknar nästa dag, påskafton, ligger jag en stund i sängen och bara ler och minns och njuter. Telefonen piper till. Vill du prata igen?

Helgen därpå träffades vi. Nu låter allt kanske väldigt puttinuttigt och romantiskt, men det var inte riktigt så. För när vi träffades så var det ändå uttalat att det var för att ha sex. Vi hade mycket gemensamt, men så väldigt olika utgångspunkter. Han lekte runt, men var på jakt efter sin livskamrat. Jag lekte runt och funderade på att börja dejta. Kanske. Han hade jobb och lägenhet och bodde ju för Guds skull i Skåne och är dessutom 14 år äldre. Jag bodde i min första lägenhet, pluggade gymnasiekurser och levde något slags ungdomsliv.

Och sexet var fantastiskt. Från första stund fantastiskt, på alla nivåer. Och vid något tillfälle den första helgen så hände också det där andra. Vi älskade. Han var i mig, ovanför mig och höll om mig med hela sina kropp. Våra blickar var fastlåsta i varandra och det var först när hans tårar droppade ner på mina kinder som jag insåg att jag också grät. Våra själar förenades, hittade hem.

Sen dröjde det ändå fyra månader innan resten av oss gjorde det. Jag hälsade på honom, blev totalt förälskad i Malmö. Klev in i hallen till hans lägenhet och tänkte att jag var hemma.

Mannen i mitt liv. Min själsfrände. Som ju bara skulle vara ett ligg. Tur att man är smart nog att följa flödet ibland.

Mitt nästa liv

Och när jag läser om detta så inser jag att det inte alls är långt kvar dit. Ett par år.
Jag bävar.
Och längtar.
Och hoppas att mitt barn inte pratar skånska.

Mamma

Dagen vände lite grann och nu väntar jag på oväntat besök. Min mor bestämde sig för några timmar sen att komma och häla på mig.
Nu sitter hon på ett försenat tåg.
Så jag försöker som bäst komma på härliga saker att göra när hon är här.
Äta banan och choklad.
Bada.
Gå på bio.
Äta god mat.

Bör förtydliga att min mor bor 40 mil bort. 4 timmar tågresa.
Hon är himla fin.

Mannen undrar vart hon ska sova.
Jag tänker att det löser sig.

Det där som också är en del av livet

Idag är en sådan dag som jag inte vet om jag ska omfamna och sjunka in i eller bara slå bort och distrahera sig ifrån. Värmen, hormoner, framtiden, pengar. Kanske mest pengar, tråkigt nog.

Vi flyttar till det fantastiska huset på Österlen den första augusti och att vi fick det huset så lätt och snabbt var en gudagåva. Vi har jobbat som små djur med att göra iordning lägenheten för försäljning. Och nu känns det som att allt bara skiter sig. Tre mycket intresserade spekulanter på lägenheten, ingen vill bjuda. Alla vi pratar med om att bo i huset med oss är ofantligt på, men hittar sen diverse praktiska orsaker till att det inte går. Mannen söker jobb som han inte får. Jag är jättegravid och har bara några småjobb inplanerade innan födseln.

Tycker inte om att bli såhär orolig, för jag vet ju att allt blir som det ska. Det finns en högre mening, allt har ett syfte och det kommer lösa sig. Tillit.

Lita på Allah, men bind din kamel först
Så nu binder vi kameler för glatta livet.

Ett rutinerat liv

Skummade precis en artikel om meditation, och om hur många det är som mediterar på morgonen och hur bra det är.
Jag skulle så gärna vilja pröva det! Men med mitt liv, då det inte finns någon rutin alls så blir det svårt. Ena dagen vaknar jag sju. Andra dagen sover jag till elva. Tredje dagen är jag inte ens hemma. Ungefär så.
Och om vi nu ska prata om Malmös alla ljud igen så är det ganska omöjligt att meditera mitt på dagen när det inte är tyst en sekund. Och dessutom 30 grader varmt, nowdays.

Jag får fundera lite på det här.

Det finaste som hänt mig

Jag vill presentera Grisen.
Hon betyder mest för mig i hela världen. Jag älskar henne över alla gränser, alla 1,8 kilo hårboll som hon är. Hon är det enda i hela mitt liv som jag kan tänka på och bli odelat glad och lycklig ända in i själen.

Hon sover i min säng varje natt.
Hon går upp med mig på morgonen, tålmodigt väntande när jag gör mina toalettbestyr innan hon får frukost.
Hon möter mig alltid när jag kommer hem.
Hon är sällan långt borta. Nu ligger hon på armstödet bredvid mig och vilar.
Hon älskar sina små pälsbollar som hon leker med.
Och på tal om det så är hon bäst på att hitta på nya lekar.
Bland annat leker hon kurragömma. Hon gömmer sig alltid i badrummet, men tycker att det är fantastiskt kul när vi går runt och frågar - Var är Grisen?

Hon är helt enkelt det bästa, och jag är lite orolig för att jag ska försumma henne helt när bebisen kommer. Förhoppningsvis hittar hon sin plats.

Om att en liten människa växer i min mage

I skrivande stund sover hon, det lilla Livet i min mage. Vi har varit ute och promenerat hela dagen så hon är nog lika behagligt loj som jag. Igår gick jag in i vecka 25 och jag blir verkligen bara tjockare. Börjar se ut som en Venus-symbol, en sådan kvinna som bara är idel kurvor som väller ut över alla kanter.

Vi bestämde oss i januari för att hjälpa Liv att komma till jorden. I mars gjorde gick jag över tiden och vi kunde inte hålla oss längre än två dagar innan vi testade. (Det har tydligen vissa fördelar med att ha sjukt regelbunden mens) Bebis, fem veckor gammal! Det gick så otroligt lätt och känns fantastiskt välsignat. Min graviditet hittills har varit bekväm och behaglig, jag njuter av alla förändringar min kropp uppvisar. Det känns så starkt att det är detta jag är gjord för, och jag har ju längtat i flera år.

Nu längtar vi som tokar till november. Kom ut lilla vän! Vi längtar efter dig!

Följer också Lindas bebis, all lycka till dig.

Lyxen

Festar loss på olika pålägg i kombinationer.
Ett tag körde jag på rostbiff och väringsås.
Sen blev det klosterost och marmelad.
Sen leverpastej och gruka.
Sen mozzarella och tomat.

Nu är det getost med apelsin- och flädermarmelad som gäller.
Mmmm.

Förlovningen

Mannen och jag förlovade oss i början av mars. Det var en sådan där iskall vinterdag med mycket snö, men solen lyste för första gången med vårlyster. Vi var ute på promenad och allt var så härligt fint. Jag frågade honom, som jag brukar fråga honom ibland, om han inte ska fria till mig.

Han bara skrattade lite och vi fortsatte gå.

I en glänta tog han mig ut till där snön låg orörd, gjorde en cirkel i snön och ställde oss i den. Vi stod nära med tåspetsar och nästippar mot varandra och han friade. Cirkeln i snön var för att symbolisera en ring.

Sedan dess har frågan om en riktig ring diskuterats ibland. Egentligen utan att komma fram till något, förutom att jag väldigt gärna vill ha en, jag som inte brukar bära smycken om de inte har ett speciellt syfte.

Så idag hände det! Helt oplanerat och helt perfekt. Den är i silver med en liten månsten, min sten. Månstenen ska skydda en från att vara för känslig, såsom månstyrda tecken ofta är. Lite mer balans, lite mer lugn.

Som sommarlov

Jag älskar att vara ledig, välja att inte ställa klockan och ändå vakna ganska tidigt. Malmö är redan hett och stadens ljud är ibland öronbedövande. Att stänga ute ljuden genom att stänga alla fönster går inte, det vore att signera kvävningsdöden. Det härligaste ljudet idag än så länge var när det kom en lastbil och tömde glasåtervinningen på gården. Klirr Krasch Boom.

Hela vintern spenderade jag på landet och innan den upplevelsen så tänkte jag inte så mycket på ljuden i stan. Men månader inbäddade i vit dämpande snö, utan tv, radio, stereo har ändrat min uppfattning. Väl tillbaka i stan känner jag mig som en nyfödd, rycker till vid minsta alarm, och vill helst krypa in i min kokong igen. Nu är det bara tre veckor kvar, sen är det hejdå till staden.
Hejdå Malmö.
Hej kossor utanför köksfönstret. I en hage, märk väl.