Med risk för att upprepa mig; jag vet inte.
Den första veckan av iskyla har ersatts av någon slags vardagsillusion. Vi vet båda att det inte är över, men det är som att vi behöver ladda oss själva med det som är bra innan vi tar itu med det. Jag behöver känna att jag vet varför jag stannar innan jag tar itu med allt det där jobbiga, all ilska och ledsamhet och svartsjuka och jag vet inte vad alla känslor heter.
Det är så långt från över. Jag har inte förlåtit något än, och han vet det. Och det är nog mitt första mål, att förlåta. Kan jag göra det borde resten vara ganska lätt sen. Nej, förresten. Tilliten också. Den obefintliga. Och kärleken, den väldigt befintliga. Den är inte så lätt den heller.
Jag känner så mycket med dig. Jag har också levt i ett öppet förhållande, där jag inte kunde hjälpa att jag kände den svartsjuka jag egentligen föraktade. Och jag vet inte vad jag skall säga - mer än att svartsjuka äter upp en inifrån och att förlåta det gör man för sig egen skull.
SvaraRaderaKram!