Mannen var iväg och jobbade fem dagar i sträck och jag saknade honom väldigt mycket. Allt var ganska tomt och lite långtråkigt. Jag tänkte på massa saker jag ville prata med honom om, och göra.
Så kom han hem.
Sedan dess har det varit mycket märkligt. Man skulle kunna tro att all den tiden isär så borde vi nästan vara som nykära. Och han är det - men inte jag. Jag är helt vrång, och irriterad och sur och blir störd på nästan allt han gör. Att han kramar mig och tar på mig hela tiden. Tycker att han gör saker i fel ordning, eller på fel sätt. Är på honom om Lilla M hela tiden - jag upplever inte att han läser hennes signaler rätt.
Vad är det med mig?!
Jag börjar bli uppriktigt orolig. Funderar på det där med förlossningsdepression. Jag har ju varit deprimerad förr, och det sägs ju att det är lättare att halka dit igen då. Och det är ju inte konstigt att jag känner mig ganska likgiltig inför allt som inte rör mitt barn, det är ju så det ska vara nu. Men jag hade inte trott att jag skulle känna mig likgiltig och distanserad inför min man.
Nu lagar han mat. Och jag ska försöka mitt bästa att vara snäll och trevlig ikväll. Trots kolik-bebis.
Mår du bättre, mindre deprimerad? Känner igen mig så väl. Skulle aldrig ha slutat med tabletterna så hade jag inte trillat dit den här gången också. Hoppas att det bara var dagsformen.
SvaraRaderaJo, ja, det är nog bättre. Eller bättre, nu vet jag vad det berodde på; mina extremt känsliga känselspröt som registrerar minsta lilla förändring och får mig att reagera på det utan att min hjärna är med.
SvaraRaderaSå nu är jag medveten och agerar = bor i gästrummet.
Tack! :)