Jag måste bara älska att Mannen och jag diskuterade mitt hår i säkert en timme häromnatten. Mitt hår, min frisyr, min brist på frisyr. Vad jag haft för frisyrer innan. Vad mitt hår är för mig. För det är så himla mycket av det. Men allvarligt, midjelångt hår, vad gör man med det? Det bara är där, och det har varit så i flera år nu. Det blir inte längre än så. Det blir absolut inte tjockare.
Och tjockleken är ju en anledning till varför jag inte vill ha kort hår.
Så inte långt.
Och inte kort.
Mittemellan? Och då måste man ha en riktig frisyr. Och då måste man gå till frisören. Det räcker inte att be random vän att då och då kamma bak och klippa det jämnt.
Och så var det identiteten. Hur mycket är det jag? Ah, mitt hår mitt hår. Som för det mesta ändå är i en knut mitt på huvudet. Det är ju alltså ingen som ens ser att jag har långt hår.
På riktigt så satt han och lyssnade på massa sådant här tugg. Han tog i mitt hår och grejade med det och hummade och frågade saker. Som en tjejkompis. Fast han är man. Mycket fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar