Nån timme efter Mannen åkt ringer han till mig.
Jag: Vad är det du har glömt?
Mannen: Jag har kvaddat bilen.
Jag: *stammar osammanhängande*
Mannen: Kan du leta upp nummret till försäkringsbolaget?
Och långsamt börjar det gå upp för mig att jag faktiskt hört rätt. Det är på riktigt. Fast än det känns som att det inte alls är sant. Hur kan det vara sant? Man hör ju hur skrattretande det låter. Det mest skrattretande är att vi har inga pengar. Alls. För varje månad det här året har vi bara gått mer och mer back - men fortfarande under kontroll liksom.
Trots att vi i våras reparerade den nu kvaddade bilen för att överhuvudtaget få den igenom besiktningen.
Trots att vi bestämde oss för att hyra ett hus som vi kanske egentligen inte har råd med alla omkostnader till.
Detta trots att vi inte fick sålt lägenheten förrens i september och alltså låg med dubbla hyror i några månader.
Trots att Mannen inte hade någon inkomst alls förrens nu, i oktober.
Och det var ju nu i oktober det skulle vända! Äntligen skulle vi vara i balans, vi skulle få njuta av att inte gå minus. Allt slit hela hösten skulle äntligen ge något. Lite stabilitet. Plus minus noll. Och efter det låg fantastiska planer om att faktiskt gå plus. Kunna spara, lägga upp en buffert.
Borta!
Så nu sitter jag här och andas mig ur en panikattack.
Är det säkert att det här är på riktigt?
(Han körde in i en annan bil. Den andra bilen tvärnitade tydligen för en katt på vägen. Ingen blev skadad. Förutom vi då, ekonomiskt.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar