Separationens största fiende:

Vanan.

Det är så lätt att glida in i sina vanliga rutiner när det värsta grälen lagt sig, särskilt när man har ett barn att förhålla sig till. Och i allt det välbekanta, i det som funkar, i det vardagliga är det lätt (för mig) att liksom tänka "äh, är det värt det?"

Men denna gången måste det vara värt det. Denna gången måste jag fortsätta att komma ihåg att jag vill ha mer än så. Jag behöver leva med någon som inte sårar mig, överger mig och nonchalerar mig. Jag behöver bara hålla ut i en vecka, och sen åker jag till mina föräldrar. En vecka. Vanor - stay away!

Den sista chansen

Gav ikväll honom möjligheten att faktiskt göra en tydlig markering - avsluta sin relation med henne så vi kan reparera vår. Det kunde han ju såklart inte (hade inte trott att han skulle) eftersom, citat

hon är hans familj

slut citat.

Tänk, att det var ju precis det jag trodde att jag var. Så nu får vi väl hoppas att de lever lyckliga och allt det där *kräks*

Tacksamhet

Jag blir alltid överraskad och rörd när människor hjälper mig - hur knasigt det än låter. Åh vilket stöd jag fått i detta! Igår fick jag genom en bekant numret till en barnmorska och sexolog som jag pratade med

åh jösses vad läskigt det var att få höra allt jag någonsin tänkt/känt/sagt om vår relation ur någon annans mun. Kändes skönt att jag inte är helt orimlig och ute och cyklar, och samtidigt var det lite ledsamt. Hade hon (eller någon) sagt att jag är fel på det hade ju allt gått att lösa mycket enklare.

Men alltså. Så himla rörd över all hjälp jag får just nu.

Det lite roliga

Det enda jag någonsin var helt säker på var att Mannen aldrig skulle lämna mig för någon annan. Helt säker. Men så, är det precis det som händer. Om man vill så kan man skratta åt det.

Ännu mer absurt är meningen "min man lämnade mig fyra veckor innan jag födde vårt andra barn för att han så desperat behövde knulla nån jävla brud". Han kommer alltså till mig innan han gör det och hoppas (?) att jag ska vara okej med det. När jag inte är det (hej höggravid, hormonell och superkänslig) så är det tydligen inga problem att välja.

Hade jag inte gråtit så mycket hade jag skrattat. Min man tänder inte på mig och tycker det är viktigare att han får leva ut sina lustar än att faktiskt försöka få oss att funka. Min man tycker att det är viktigare att få knulla än att vara med sin familj.

Nästa vecka åker jag till mina föräldrar och jag tror det dröjer innan jag kommer ner igen. Separering. Och jag får hoppas att han har såpass mycket vett att inte sätta på henne i min säng när jag är borta.

Den nya fasan

Trots den långt från underbara erfarenheten sist så har jag inte alls varit orolig för förlossningen. Tills den sekunden jag insåg att jag kommer få göra det helt själv.

Skräcken.

Det som gör mig mest rädd är att jag inte ska orka. Att jag kommer vilja försvinna in i det svarta djupet och inte ta mig ut. Och hur föder man fram ett liv när man inte ens orkar leva? Det handlar om dagar, veckor. Tiden hinner inte läka mig. Känner mig mest som en tickande bomb.

Ringarna

I hopplöshet och sorg tog jag av ringen från mitt halsband i förrgår. Inatt upptäckte jag att han också tagit av sin. Så där låg dom i sin låda, nu på något vis symbolen att allt är över.

Att han har tagit av sig sin ring betyder på något sätt mer än att jag gjorde det. Jag är så känslosam och agerar i affekt, på både gott och ont. Han var inte i en känslostorm utan lugn och sansad och då måste det betyda att det är på riktigt. Det var länge sedan han ville ha mig, och nu vill han inte ens försöka.

Planen just nu

Laga mig själv såpass att jag kan fokusera på att föda barn.

Sen, komma underfund med hur jag smidigast separerar från min man.

Efter det - läka. Bygga nytt.

En torsdag i april

Ofta undrar jag över vardagen - vart tar den vägen i minnet? Och det blir viktigt för mig att memorera det alldeles vanliga, det som är mitt liv just nu.

Idag slängde jag iväg barnet till dagis efter några dagars sjukdom. Hon var mycket exalterad och ville särskilt gärna cykla och gunga. Sen drog jag iväg till barnmorskan för kontroll och akupunktur och sen vidare till sjukgymnasten för introduktion av TENS (hoppas verkligen det kommer fungera). Till lunch passade jag på att äta en alldeles nygjord hamburgare från grillen på torget, så himla sällan och så himla gott.

Hämtade barnet lite tidigare och när vi kom hem sov vi middag oförskämt länge. Vi snackar typ tre timmar. (Akupunktur gör mig ibland superpigg och ibland helt nockad...) Sen följde den skönaste eftermiddagen; läsa böcker, sjunga, titta på Bamse. Mannen kom hem och under tiden han börjar med maten gör jag önskepannkakor till den lilla.

Sen pyjamas, kamma hår, läsa nattsaga, koka välling och ner i säng - bara en timme senare än vanligt. Och i skrivande stund väntar jag på att få sätta mig till bords och sen ska jag bädda ner min förkylda man i sängen och låta honom ligga där tills imorgon lunch. Planerar att lyckas klämma riktigt många avsnitt av HIMYM och testa min TENSmaskin och äta choklad.

Så. En helt vanlig dag. Kanske kommer jag minnas den om trettio år?

Akupunktur

I skrivande stund sitter jag med fyra nålar inkörda i ryggen för femte gången på några veckor. Fick till slut ta tag i att foglossningen blev värre och jag är så himla glad att det hjälper - för varje gång blir det lite bättre. Igår kunde jag till och med sitta på golvet och meditera (med flera kuddar, men ändå)!

Är så himla tacksam över att få detta, gratis dessutom. Känns också bra inför stundande förlossning att jag vet att jag reagerar bra på akupunktur.

Vara behövd

Vissa dagar kliar det i hela min kropp för att det varje sekund av dygnet finns någon som behöver mig. Fodrar något av mig. Som att sekunden M har lagt sig, och hunden är med Milea på sitt rum så står Grisen där - törstande, längtande, krävande. Eller att hunden om dagarna följer mig minsta meter jag rör mig. Eller att det ibland känns som att hela hushållets planering och sammanhang hänger på mig och mitt kom-ihåg.

Men det är bara ibland, när det blir lite mycket. Blodsockret är lite lågt. För det allra allra mesta trivs jag ohyggligt i den rollen och njuter av att ha så mycket tid att jag kan lägga den på så många andra - och ändå ha tid för mig. Och den där pälsiga bollen som nuförtiden lever för nätterna då hon har mig för sig själv sover så nära så nära hon bara kan, jag skulle aldrig välja bort det.

Vad jag och min svärmor pratar om

Min mans relation med sin mamma är, hur ska vi säga...något spänd. Ibland obefintlig. Ibland grälsjuk. Ömsesidig oförståelse. Hela den familjen alltså - jösses. Vi ses därför inte så ofta, jag och min svärmor. Mumsan har inget riktigt begrepp om vem farmor är.

Men, under åren har vi hittat vissa samtalsämnen vi säkert kan hålla oss till;

- trädgård
- Tradera
- CandyCrush
- djur

Och jag lovar, med dessa ämnen kan man hålla liv i en konversation en hel eftermiddag om jag slänger in lite prat om M och det finns andra som också pratar.

Shoppingangst

Shoppat den sista tiden; två nya bilar, en hög nya kläder, presenter, skor, lakan, barnvagn, tv, dvd:er, böcker, mat...

Och nu mår jag så himla dåligt. När man levt i två år och bara precis på gränsen kunnat handla det man verkligen behöver så är listan ganska lång på allt man vill/borde köpa. Hittills är jag ändå nöjd med alla köp utom tre, men jag tycker detta är riktigt jobbigt. Vill helst inte handla något alls på ett tag. Förutom att det fortfarande finns så många hål att täppa till. En unge som behöver vårkläder och skor, en man som inte förnyat som garderob på sex år och blommor som behöver både jord och krukor.

Nä, nu begraver jag mig i MASH en stund. Imorgon känns det bättre.

Sju veckor kvar

- och kroppen börjar få nog. Foglossning, nerver i kläm och ont i varje led i hela kroppen. Förutom detta tycker jag att jag mår väldigt bra men jag längtar ändå väldigt till sommaren. Tänker mig lugna fina promenader, stilla mjuk yoga och lätt styrketräning.

Längtar såklart sjukt mycket efter bebis också. Att bli tvåbarnsmor. Ni hör ju. Två barn!

Lite tacksamhet

- tacksam över att det bara blev en liten storm, utan snö!
- att mina tänder är så sjukt starka.
- foglossning är faktiskt en smärta som är ytterst begränsad - skönt att veta att det har ett slut.
- imorgon ska jag få akupunktur för nämnda fogar av min fantastiska barnmorska.
- min nya bil.
- att vardagen äntligen känns vardaglig, som om Mannen åkt till jobbet mån-fre alltid.
- vill också passa på att vara tacksam för det fantastiska hus vi snart flyttar till.

Serendipitet

Ungefärlig översättning av ordet serendipity:

"att hitta något vackert/gott utan att leta efter det"

och jag säger bara amen! Nog för att jag är aktiv i att visualisera det jag önskar mig, men det allra finaste i mitt liv har varit helt oväntat. Allt jag någonsin gjort är att säga javisst! till det som kommer i min väg. Och nu är jag en liten pusselbit (huset!) ifrån en slags fullbordan. Att landa. Att vara hemma. Har varit på väg så länge nu.

Still suprised

Och varje gång jag befinner mig i en utmanande period och får ta till alla knep jag kan (johannesörtste, andningsövningar, fokuserad yoga, avslappning osv) för att hålla mig i båten - blir jag förvånad över att det fungerar!

Man kan ju tycka att jag borde veta att det funkar och också att jag borde ha vett nog att upprätthålla en bra rutin för mig även (eller kanske synnerligen) när saker flyter på. Men. Huvudsaken är ju att det faktiskt hjälper. Trots min häpenhet.

Hjälp och avlastning

Ebba von Sydow får skäll för att hon som nyförlöst tar hjälp av barnflicka att hämta och lämna sin dotter på förskolan - och jag blir helt matt. Jag skulle älska att i vår när bebisen kommer kunna få avlastning i just hämtningar och lämningar. Tills kroppen har blivit lite mer balanserad, man har hunnit landa lite i det nya livet och kanske lärt känna den nya individen såpass att man kan planera lite grann. Och trots att vi är långt ifrån den rika överklass som Ebba anklagas för att vara, så kan jag verkligen tänka mig att investera de små slantarna för att alla inblandade ska må så bra som möjligt.

Så nu tycker jag att vi tar ett kollektivt beslut att det är okej med hjälp och avlastning, oavsett om det är familj, vänner eller någon man betalar en peng. Deal?

Ketchupeffekten

Och hela hösten som bara stod och stampade, stagnationen och frustrationen pös ur varje por. Och känslan att nu måste det verkligen hända något, vad som helst.

Men så, inom loppet av några veckor avvecklar Mannen sitt företag, slutar med politiken och får ett fast jobb. Vi möblerar om, Milea och Doris flyttar in och Mirjam börjar gå mer på dagis.

Kan inte beskriva känslan av lättnad. Att veta att det kommer in en viss summa pengar varje månad. Betala av lån. Spara. Uppgradera bilen. Alltså, vi är ju inte rika små troll, men en sån oändlig trygghet att veta for sure att från och med nu kommer vi utan problem kunna betala alla räkningar plus bra mat plus göra roliga saker - enorm!

Håller alltså för fullt på att anpassa mig till detta helt nya måndag-fredagliv och mitt liv som hemmafru, på riktigt.

Jag är inte alltid så snabb

Alltså, jag är i typ vecka 23 och har fortfarande stunder då jag glömmer bort att jag är gravid. Trög? Disträ? Vem vet.
Sen detta makalösa att Milea flyttar in nästa vecka! Har lite svårt att få in det i hormonhjärnan, trots att vi pratat om det i typ ett år.
En annan typ av långsamt: jag går lika fort som min mans åttisexåriga mormor.

Tur att jag är glad och lagar god mat, annars hade jag inte varit så poppis.

Framstegen

Saker vår verksamhet har just nu:

- Yoga (fullbokad)
- Privat yoga
- Meditationscirkel
- Andlig samtalscirkel
- Andlig bokcirkel
- Samtal
- Seanser
- Tarot
- Psykadeliska retreats

Jag måste säga att jag är väldigt stolt över oss!

Liten saknad

Har varit så mycket yogafröken det senaste och det var länge sedan jag var spåtant. Det är något av det häftigaste jag vet, att koppla in i någon så mycket och veta att orden som kommer ur min mun nu är de orden du verkligen behöver höra.

Och känslan när det går in. Känslan av att vara i det där flödet, att bli en fullkomlig kanal - rakt in i en annan människa. Magiskt. Tungt. Självklart.

Så, kära universum, varsågod att ge mig nya klienter!

Mattips

Bästa middagen/lunchen/kvällsmaten:

- klyfta potatis med skalet på. Släng ner i form ihop med olja salt och peppar. In i ugnen.

- vispa ihop en hollandaisesås, lätt som en plätt och så gott att folk slåss om att slicka skålen.

- bita ner en knippe sparris. Stek på medelvärme i smör. Lägg på fat.

- skiva halloumi, stek lätt i samma panna.

- servera alltihop! Värmande, mättande, enkelt och snabbt. Och gott! Sjukt gott!

Materiell lycka

Att på Ellos rea hitta en ullkappa, en hippiekjol samt fantastisk klänning för sexhundra spänn - kap! Samtliga plagg passade perfekt, gravidmage och allt, men inget var mammakläder.

Nu är skor och underkläder mitt största dilemma. Inget är bekvämt och jag äger bara en bh som passar. Så jag hoppas på att jag kan surfa på den här fyndvågen ett tag till.

På tal om kläder - det finns en risk att en hel del av de babykläder vi sparat är synnerligen flickiga. Mest ville vi ju ha färgglatt och roliga tryck med typ djur till Mumsan också...men alltså, det har nog smugit sig in en del saker med volanger, rosetter och sånt. Och jag är inte den som behöver göra ett så tydligt statement. En pojke! Pojke! Helt sjukt.

Preggonews

- det är en pojke. Årets chock! Har fortfarande inte smält det helt.

- pojken mår mycket bra och är mycket livlig. Sparkar och rörelser känns så mycket att jag ibland blir sjösjuk.

- mina värden är fullkomligt perfekta.

- jag ser äntligen gravid ut på riktigt och inte vara tjock.

- är halvvägs! Tjoho!

Mer om min värld

http://molnskadarsallskapet.blogspot.se

Den kärleken

Det där men att jag kan vara kärv och stressad och lättstött och min familj ändå älskar mig. Att vi snart snart snart alla är samlade under samma tak. Och den där känslan av att ha valt varandra.

Vem sa att kärleken var monogam?

En god mor

Laddar datorn nu på kvällen så den är redo när ungen vill krypa upp i sängen i morgon bitti, se på Pingu och äta frukt. Kanske den mysigaste stunden på hela dagen, när alla vaknar och bara landar.

Pengar, paket och principer

Mannen har varit arbetslös sen i juli och vi har sedan dess levt på min inkomst vilken är 8000 kronor i månaden. Hyran är 6700, såatteh, man behöver ju inte vara mattesnille för att se att det inte går ihop.

Men, de första månaderna hade vi medboende och således lite stöd därifrån. Relativt fulla krediter att ta av. Alltså, det har ju inte varit fett, men det har gått, trots bröllop och allt.

Nu är det slut i alla buffertar och om inte Mannens a-kassa går igenom nu har jag inte en susning hur det kommer lösa sig. Det enda jag har är en stark övertygelse att det ordnar sig, allt jag behöver göra är mitt bästa. Ragga så mycket jobb jag kan osv. Och det är lite bisarrt hur en litet jobb för mig för ett år sedan blev mina fickpengar nu är en hel veckas mat eller inte.

Jag fattar inte riktigt pengar - men hur det än är så vägrar jag bli rädd för dom eller rädd om dom. Jag är generös med det jag kan och tar betalt för det jag gör. Mer än så vet jag inte. Pengar är jord och blir så lätt tung sten.

Men trots detta kommer jag inte köpa en enda julklapp i år. Jag vill mycket hellre kunna köpa pellets så vi inte fryser ihjäl.

Slut på peppigt inlägg. (jag är alltså inte ledsen eller bedrövad, mest förundrad och lite lite orolig.)

Så mycket känslor, så få ord

Har fått lära mig att det är en viktig del att försöka sätta ord på sina upplevelser under meditation och liknande. Viktigt, men så svårt.

Försöker därför sätta ord på dit jag försvinner allt oftare där jag bara - är över allt. Detachment. Och Mannen frågar mig om jag inte såsom han finner den här frekvenshöjningen lite jobbig? Nej, svarar jag. Det enda jag märker är att allt jag tänker manifesteras snabbare och snabbare, lättare och lättare. Poff, så är jag där. Jag tvivlar aldrig. Kan inte minnas att jag någonsin tvivlat på vem jag är och vad jag är ämnad till. Jag velar aldrig, för jag har aldrig sett poängen. Ändrar mig - ja, är osäker nej.

Och det finns fortfarande saker jag inte riktigt klickar med efter barnafödandet började - min kropp är mig helt främmande och ofta väldigt långt borta och samtidigt så mycket jord. Och det enda jag vet är att jag kämpar inte för det. Relationen med min kropp är ingen kamp, det är ett flöde. Cykler. Just nu är det såhär. När det är tid kommer det vara annorlunda.

Och i den inställningen finns min kärna. Tilliten. Enkelheten. Tveklösheten. Kärleken. Allt Är Precis Som Det Ska. Inget annat spelar någon roll.

Vinter!

Njutning

Vet ni hur skönt det är att vakna vid åtta och märka att det har snöat ännu mer under natten? Vet ni hur skönt det är att bädda ner feberbarnet mellan sig, slå på pingu och bara vila? Vet ni hur skönt det är att inte ha en enda tid att passa och således inte behöver bry sig om väglag och skrapa rutor?

Mycket skönt. Särskilt när plogbilen inte kör förbi förrens efter tio.

Rent teoretiskt skulle vi kunna bli insnöade nu. Men det gör faktiskt ingenting. Skönt!

Svackan som nog allra mest är i huvudet

Det händer mig hela tiden nu för tiden, att jag har en bild i mitt huvud vad vi ska göra, hur jag ska vara. Och alltid, ett par timmar efter uppgång nockar illamåendet mig och alla dagens planer suddas ut.

Jag är så trött på att inte orka. Jag är trött på att ha en värld i mitt huvud och en i min kropp. Så jag hamstrar energi från de tillfällen då jag känner mig synkad.

Som när jag sitter med armen runt min unge och hennes hår är alldeles sömnrufsigt, vi tittar på julkalendern, hon äter frukt och säger med låg röst "mamma kom!" och jag drar henne ännu närmare och pussar på henne så mycket jag kan. Jag är här, säger jag, jag är här!

Eller när jag faktiskt lyckas få inspiration till middagsmaten, skaffa ingredienser och laga den med fantastiskt resultat på bara ett par dagar.

Och när jag trotsar illamåendet och ger mig ut för att jag faktiskt måste prata med älvorna.

Då. På det överlever jag.

"egentid"

Mannen tog med sig ungen och for till Ystad igår, med övernattning. Jag blev kvar hemma.

Började med att sova middag i tre timmar, när jag vaknade var det mörkt. Resten av kvällen läste jag, åt kvällsmat, spelade på telefonen och lyssnade på radio. Sen somnade jag igen och sov i cirkus tio timmar.

Och efter en bra frukost tänkte jag att nu ska jag minsann ut på en liten promenad. Lyckas få på mig kläder och - så slog illamåendet till. Tröstar mig med att det faktiskt är ljust ett tag till, så jag borde hinna utanför dörren.

Vad jag egentligen tänkte göra det här dygnet? Hemmaspa, mina sjukgymnastikövningar, se en film, laga god mat, lite yoga....ja. Jag har sovit gott iallafall.

Tid

Något jag övat mig på de senaste åren är att inte komma i tid, vilket underlättades enormt när M föddes. Men ändå så har jag fått öva på det. Okej, det finns ju fortfarande saker jag är noga med, läkarbesök, tåg, yogan osv.

Men det här med att boka träff med en kompis 'vid två' och att jag står där tio i? Inte vettigt. Eller är bortbjuden på middag och är tjugo minuter tidig? Nä. Att komma några (max 10-15) minuter senare än angivet klockslag gör inget. För någon. Detta har gjort mig till en mycket mer avslappnad och lugn person. Varför stressa när det inte finns någon orsak?

Vill verkligen klargöra att jag syftar på sociala sammanhang som inte är tidsbegränsade. Alltså, ska man luncha med någon som bara har en timme är jag ju i tid. Men annars. Chilla.

Uttorkning

Vet ju att min kropp hela tiden producerar mer blod och allt sånt - men! Denna törst! Jag känner knappt om kroppen är nöjd för jag är liksom alltid törstig i munnen. Bubbelvatten löser det någorlunda. Milkshake är bäst med så väldigt onyttigt.

Begravning och jobb

I måndags begravde vi äntligen Torsten. Vi hade inte pratat igenom någon ceremoni, men hade båda ovetande om varandra tagit med en sten som vi la på kroppen. Sen sjöng jag en sång han tyckte om och efteråt tände vi en rökelsepinne som vi satte i marken. Det var hemskt men också skönt. Tydligen hindrar det dock inte att jag fortfarande tittar efter honom i huset.

Annars mår jag mest illa hela tiden, sådär dovt och irriterande, utan att kräkas. Det kombinerat med att jag jobbade hela lördag kväll, söndag morgon och lördag morgon gör att jag känner mig ganska mör. Mör, ledsen och hoppfull. Ungefär så.

Sorg

I torsdags morse hittade Mannen Torsten död, påkörd, precis runt hörnet. Chocken! Kunde inte sluta gråta den dagen trots ärenden och kuratorträff.

Det är så fruktansvärt hemskt alltsammans. Den där svarta hårbollen flaskmatade jag när vi hittade honom, han fick sova vid mitt hjärta för värme och närhet och det slutade han aldrig med trots att han blev mycket stor och ståtlig.

Så mest försöker jag att inte gråta precis hela tiden, och resten av tiden sitter jag på händerna för att inte omedelbart hämta hem ett par andra katter. Jag vill ju ha Torsten. Och får ge mig till tåls tills han kommer tillbaka.

Andlig bokcirkel

I somras föddes en ide om en andlig bokcirkel och hips vips drog jag ihop en sån. Första tillfället är på lördag och jag valde boken Samtal med Gud, del ett. Har gjort en facebookgrupp, ett event och skissat upplägg och planerat fika. Igår kom jag dock på att jag ju inte läst boken.

Jo jo, jag har läst boken, minst två gånger, men det var mer än två år sen sist och en liten refrescher är ju bra. Så jag bestämmer mig för att läsa exakt en timme nu ikväll för att ändå ha börjat. Och inser sen att om jag nu kan läsa sjuttio sidor på en timme ska det nog inte vara några problem att ha den utläst till på lördag.

Hälsningar
Snabbläsare

Kanske också hormoner...?

Vet ej, men just nu är jag ruskigt arg. Ett gräl utlöste det, men antingen har det legat massa skräp och grott eller så spökar hormonerna med mig för så här arg är inte vettigt att bli. Eller så är det både och...

Hälsan och hormonerna

I söndags kom ambulansen och hämtade mig. Ögonflimmer och domningar i arm och ansikte var tydligen tillräckligt oroande för det. Tack och lov var det bara ett väldigt starkt migränanfall och ingen fara för mig eller bebisen. Men jäkligt rädd hann jag ändå bli, trots att jag trodde att allt var okej.

Tydligen kan hormonerna öka och förändra migränen, om man nu har anlag för det. Och nu sitter jag här igen med konstiga pirrningar i armen.

Fast det här svaga illamåendet jag dras med hela tiden är nog värst. Enda gången jag inte mår illa är när jag äter. Och när man ätit till en viss gräns mår jag illa för jag är så mätt.

Så alltså. Det är mycket med kroppen just nu.

Och november

Mig gör det inte så mycket att det blir mörkt tidigt på kvällarna, kvällsmaten blir extra mysig, och efter läggning kan jag helt utan dåligt samvete krypa ner i sängen, läsa och dricka te och sedan somna vid tio.

Men morgnarna! Denna skånska dimma lägger sig som ett täcke över allt och även om solen har gått upp är det grått och mörkt. Förmodligen kallt. Det gör mig extra seg och det sitter sedan i hela dagen.

Så lite mer ljus på morgonen tack, det hade varit fint. Kanske bara räcker med lite bättre väder.

Hej magen!

En särskild dag

Och tiden som susar förbi som ingenting. Idag fyllde Mumsan två år och jag förstår inte. Hon är så stor, en egen liten person. Samtidigt kallar hon sig själv för bebis när man bär henne i famnen.

Mitt hjärtchakra exploderar snart av all denna aktivitet, denna villkorslösa kärlek som blir större för varje dag.

Meditation och sex

Varje gång jag mediterar och/eller yogar tänker jag exakt samma sak som varje gång jag har sex;

Guuuuud, varför gör jag inte det här oftare? Typ varje dag?

Så. För lite ligga och för lite meditation. Men mycket bra böcker, filmer och skön vila. Kanske också för mycket spel på telefonen. Så jag bestämmer redan nu; januari blir den vitaste månaden jag någonsin sett. Digital, socker, kött och skräpkulturell detox. Istället massa sex. Om jag inte blivit för tjock.

Sånt jag gör

- mår lite/ganska mycket illa vissa dagar
- bakar cookisarnas cookie, amerikanskt recept
- vädrar, drar upp gardiner och tar på mig kläder och försöker leva som att alla är friska. Ahem.
- tänker mycket på hur många saker kommer bli sjukt mycket lättare när Mannen får jobb
- rensar ständigt ur min garderob. Så mycket som jag får inse inte kommer passa igen

Att vara nöjd

Har liggande ett inlägg om hur jag har så väldigt lätt att vara nöjd. Men tills dess, ett litet exempel;

jag har haft samma frisyr i åtta år och har inga planer på att byta.

På någon nivå är det här en bra sak...

...men nu är jag jäkligt trött på att vara sjuk. Jag är inne på femte veckan nu.

Hej gravidmagen, trevligt att se dig.

Vad ska jag egentligen säga om att mitt navelmått expanderat med sex-sju centimeter på mindre än en månad?

Jösses! Här lever jag tydligen i villfarelsen att det inte syns än...

Ögonblicksbild

Min unge och min man tittar på videoklipp i rummet intill. Med jämna mellanrum ropar Mumsan saker som;

Titta bebis! Titta katt! Titta hund!

Då är ett klipp slut och hon vill genast se ett till.

Älsk.

Sånt jag tycker om

- utsikten från mitt sovrumsfönster
- min säng
- mjuka teddyfiltar
- varma tröjor
- sjalar
- känslan efter den första muggen svampte.
- presenter
- dansa