Vanan.
Det är så lätt att glida in i sina vanliga rutiner när det värsta grälen lagt sig, särskilt när man har ett barn att förhålla sig till. Och i allt det välbekanta, i det som funkar, i det vardagliga är det lätt (för mig) att liksom tänka "äh, är det värt det?"
Men denna gången måste det vara värt det. Denna gången måste jag fortsätta att komma ihåg att jag vill ha mer än så. Jag behöver leva med någon som inte sårar mig, överger mig och nonchalerar mig. Jag behöver bara hålla ut i en vecka, och sen åker jag till mina föräldrar. En vecka. Vanor - stay away!
Jag har ett års "försprång" på dig och jag ägnar fortfarande tid åt att tänka "var det värt det". Det är en lång process - och smärtsam så inåt helvete - men jag skickar dig de största kramar. K
SvaraRaderaAlltså, jag kanske är fruktansvärt naiv, men det finns ju verkligen en del av mig som hoppas på _något_ som gör att vi kan lösa det här. Men jag vill ju inte bara fortsätta av bekvämlighet. Kram! och tack!
RaderaDå är jag lika naiv, jag känner en sådan fruktansvärd sorg över det som jag drömde om men som aldrig blev. Jag har svårt att ge upp den tanken även om något större och väntar på mig. Men tilliten har fått sig en rejäl törn. <3
SvaraRadera