Trots den långt från underbara erfarenheten sist så har jag inte alls varit orolig för förlossningen. Tills den sekunden jag insåg att jag kommer få göra det helt själv.
Skräcken.
Det som gör mig mest rädd är att jag inte ska orka. Att jag kommer vilja försvinna in i det svarta djupet och inte ta mig ut. Och hur föder man fram ett liv när man inte ens orkar leva? Det handlar om dagar, veckor. Tiden hinner inte läka mig. Känner mig mest som en tickande bomb.
Nej men fy! Stackars er. Stackars dig! Vad har hänt? Är det över på riktigt?
SvaraRaderaKort sagt så vill han hellre vara med en annan. Och det är på riktigt, om han inte helt plötsligt skulle ändra sig. Det har ännu inte hänt, så jag har inte några förhoppningar. :/
RaderaUtan att vara specifikt insatt i er situation så måste jag utbrista i ett FY FAN VILKET SVIN som gör det här när du är höggravid. Helvetes jävla människa.
RaderaJag kan fan följa med på förlossning. Men du känner ju inte mig men finns det någon mamma/syskon/kompis som kan?
SvaraRadera