Snörp

Jag vet ju att hans intention inte var att välja bort sina barn men ibland när jag tittar på lillebror känns det som hjärtat går sönder. Och att han tyckte så länge att vi skulle kunna leva som förut - med undantagen att han absolut inte ville ha sex, inte vara kär i mig och inte heller ens försöka ändra på det.

Så jag skulle fortsätta vara städerska, kock och barnskötare. Mysigt. 

Och så tycker han att det är jag som ska anstränga mig för att vinna tillbaka honom. Kan inte riktigt komma över den biten. Att han lämnar mig med orden "om jag bara blir en bättre människa så kommer han vilja ha mig igen". Puh.

Lillebror ja. Här ligger han och lever med en förälder som önskar att han inte fanns. Och han är ändå det gladaste roligaste finaste ungen. Och jag får älska för två.

Lyxvardag

Att stoppa ner lillungen i sjalen och när den stora är på dagis åka på utflykt. Till havet. Och plocka björnbär. Och se en harunge. Och strax äta lunch på Kiviks Lilla Råa. Då snackar vi lyx fast allt finns precis runt knuten.

Rastlösheten

Jag tror inte att någon som träffat mig skulle beskriva mig som rastlös. Inga problem att vara stilla. Kan vara ganska...sävlig när jag tänker och pratar, ofta när jag är okoncentrerad eller alldeles för koncentrerad. ADHD hos mig beter sig lite konstigt. Inte heller jag har identifierat mig som en rastlös person. 

Men på senare år har jag mött den rastlösa sidan hos mig i form av behovet av förändring. Gärna snabba. Gärna radikala. Gärna sånt som lika fort kan förändras igen. När jag var i tonåren var det mycket hårfärger. Numera är det gärna ommöblering - vad jag älskar detta! Som en karamell att suga på länge när jag planerar. Och sedan en dags arbete eller två och voilá! ett helt nytt liv! Det ger mig så mycket energi.

Och på många sätt är ju det ommöbleringarnas ommöblering, det här att flytta. Så jag måste erkänna det; jag älskar det! När jag väl börjar packa eller packa upp vill jag inte sluta. Jag är skoningslös i slänga/spara/sälja-bedömandet. Och jag önskar innerligt att jag kunde vara så dynamisk som jag är mitt i en flytt alltid. 

Ett nu

Bonhustrun skrev om att det är som att glida in i ett parallellt universum, det här med att separera. De sista veckorna, med jobb och dagis och läggningar, har varit skrämmande normala. Allt är som förut. Och ändå inte. För det märks ju. Att vi kan prata helt normalt om barnen, logistik och flyttarna men mycket nogsamt undviker alla andra samtalsämnen.

Att han försöker klappa min arm och jag stelnar till och på en sekund hinner så mycket hända mellan oss. På något sätt tror jag att han trott att inget skulle förändras. Och hans min...att jag alltid varit hans, helt förbehållslöst. Och nu. Som främlingar.

Speglingar

Vi skojade om det, efter bröllopet att det var min dag. Inte vår. Och den överväldigande tacksamheten jag kände för min familj och mina vänner hade ingen gräns. Har ingen gräns. Det var så enormt för mig att så många ansträngde sig så mycket. För mig. 

Jag kände mig inte värdig.

Och samtidigt. Jag skulle ju göra exakt samma för var och en av dem. Många gånger om. 

De senaste månaderna har varit en enda lång parad av sådana ögonblick, där jag häpnar över all omtanke och kärlek och stöttning jag får från alla håll. Äkta uppriktig vänskap. Från bloggvärlden, människor jag aldrig ens träffat. Från bekanta. Från släkt och familj. Alla sluter upp. 

Och jag tänker. Man har inte sådana vänner om man inte själv är en bra vän.

Och.

Det spelar ingen roll att en person inte älskar mig, när det finns så många andra som gör det. Jag är rik.

När jag levde i en väska

Visst är det så att man ofta vid stora livsförändringar ser tillbaka på sitt liv? Som att jag inför min andra förlossning tänkte mycket på den första. Eller att man tänker tillbaka på andra relationer när en tar slut. Osv.

Just nu har jag kommit att tänka på sist jag var singel. Hur det var. Hur jag mådde. Allt som hände. Det hade precis tagit slut med min tjej. Våren sörjde jag och sen kom sommaren och för första gången på fem år var jag och min bff singlar samtidigt. Och återigen bodde vi bara en promenad från varandra. Och återigen hängde vi typ hela tiden. 

Och den sommaren, mer än någonsin, bodde jag i min handväska. Jag hade alltid tandborste, deo, smink. En liten borste. Ett rent linne, rena trosor. Mp3 och ett anteckningsblock. Extra batterier. Bok. Solglasögon. Och med det var jag kittad för allt. Flera gånger i veckan tog jag tåget ner till Göteborg och jag visste aldrig riktigt när jag skulle åka hem igen.

Och det var fester och utflykter och fikor och nya människor i det oändliga.

Det bästa är väl att den sommaren var startskottet och året som följde var nog det bästa i mitt liv. Så många engångsligg. Första lägenheten. Så många nya vänner. Flirtar överallt. Träningen. Känslan av att lyfta efter många års depression. Utforska mig själv och livet med stora yviga rörelser. 

Jag har aldrig varit så smal. Så snygg. Så tillfreds. Så hungrig på liv.

Och jag var alltid redo. Väskan alltid packad.

Kanske det jobbigaste av allt

Ilskan och depressionen

Igår körde jag bil en lite längre bit än jag brukar. Och jag älskar det. Älskar frihetskänslan. Älskar att känna mig så kompetent. Älskar att något som är så märkligt ändå, känns så självklart.

Och så undrade jag varför jag kunde känna mig så levande trots allt som pågår? Det är inte alls likt mig. Min vanliga reaktion på jobbigheter är ångest och depression. Och när jag känner mig deprimerad har jag inte alls förmågan att njuta av min omgivning och mig själv.

Då kom det ikapp mig. Det som flera olika personer sagt till mig den senaste tiden. Som jag mest ryckt på axlarna åt.

depression är ilska som riktas inåt

Så kanske är det här att faktiskt rikta ilskan utåt det bästa som hänt mig. För i det finns inte ett spår av självömkan eller passivitet. Bara ett jävlar anamma och något vasst och kristallklart.

Vem är du?

Jag kan inte tro att det är samma man jag gifte mig med. Har han alltid varit såhär arrogant? Självgod? Egoistisk? Empatilös? Oförstående? Elak? Manipulativ? Haft sådana gudskomplex? Varit så hånfull? Haft sådan brist på självinsikt? Varit så småaktig? Hänsynslös?

Jag vet dock att det inte finns ett spår kvar av mannen jag en gång älskade så uppriktigt och frimodigt. Och för sex månader sedan hade jag kunnat gå ed på att om vi skulle separera skulle det aldrig någonsin gå till såhär. För jag var övertygad om att vi alltid skulle vara vänner. Men vad är det man säger...med sådana vänner behöver man inga fiender?

Singelgrejer jag gör

I typ kronologisk ordning;

1. Är kass på att äta bra. Glömmer bort. Tar en frukt. Glömmer bort. Tar en glass. Osv osv. Inte bra när man tex ammar, tränar och försöker må bra i största allmänhet. 

2. Äter massor av samma sak. För efter ett tag kommer jag på att det bästa sättet (efter att bjuda folk på middag) att få mig att äta är om det alltid finns någon form av mat klar. Just nu kokar jag enorma mängder quinoa, och kommer leva på det och grönsaker en stund.

3. Förvånar mig själv genom att inte bara göra ingenting (som jag är expert på) utan vara mycket bra på att aktivera mig. Förutom att hålla efter disk och tvätt och plock och packning gör jag traderapaket, läser, skriver, planerar målningar och inredning.

Känner mig i största allmänhet (efter första fem dagarna själv) lite som när man tar de första stegen ner i vattnet en varm sommardag. Man vet att det egentligen inte är kallt och att det kommer vara skönt så fort man doppad sig och ändå...är det jäkligt tufft. Och det liksom ilar av någon skräckblandad förtjusning. För som sagt, det är ju inte jag som förlorar något på den här situationen. Och det är inte jag som måste leva med att ha gjort massor av människor illa. Och det är inte jag som väljer bort min familj. Så kom an bara, singelskapet! Dig var jag jävligt bra kompis med en gång i tiden!

Förtydliganden

Fick frågan varför Mannen inte flyttat när han nu träffat någon annan.

Ett svar är att jag vet inte. Det jag vet är att hon fortfarande bor hemma hos sin mamma och jag bara antar att det inte passar sig att en man på nästan 40 flyttar in. Den andra anledningen kan vara (här är jag mycket förvirrad) är att de tydligen inte direkt är tillsammans. De är kära, ligger med varandra, träffas så fort de kan, planerar att skaffa barn och leva ihop med är inte ett par. 

Fråga mig inte. Inte för att jag inte vill svara, utan för att jag verkligen inte fattar. Enligt honom lämnar han inte mig för att vara med henne utan för att han helt enkelt inte vill vara med mig. Vet inte om det gör mig någon skillnad, faktum kvarstår;

- han gick bakom ryggen på mig under hela graviditeten

- när han ska berätta det för mig börjar han med att ljuga ännu mer och ber om lov att få ligga med henne eftersom vårt sexliv stod still (här i skenet av att de inte haft sex än) och jag vill bara att vi ska lösa det mellan oss.

- när det då framkommer att de redan har en pågående relation och det egentligen inte spelar någon roll vad jag tycker ber jag honom att antingen flytta eller inte träffa henne förrän barnet är fött (jag är i nionde månaden.) men han vägrar. 

- och en dag när B är två veckor gammal (två dagar efter vi gemensamt kommit fram till en plan med parterapi, flytt osv) så kommer han hem och har bestämt att vi ska skiljas.

- dagar senare har han fyllt i papper och skickat in dem (och är inte det konstigt? Att man kan skiljas bara den ena vill det?) och jag hade återigen inget att säga till om.

Och sedan dess har det bara varit ett enda långt uthärdande. Inklusive iskyla, gräl, psykakuten, sobril, ångestattacker och ilskan som förgör allt annat.

Bokstavligt talat

Det roliga i att Mannen ger sig av och tydligen tältar någonstans. När jag frågar om det kommer vara så nu svarar han trumpet att

ja, du säger ju att du inte vill att jag ska vara här, så nu tar jag dig på orden

Åh Gud. Så jag har bett om något i fyra månader och när han ääääääntligen gör som jag ber är det med någon slags demonstrativ underton? Som att jag inte menade allvar? Har fnissat åt detta hela kvällen. 

Allt som var fantastiskt, för nyansernas skull

Den gången då jag frös och vi badade i timmar, bara fyllde på med varmt vatten. När vi väl klev upp var det mörkt ute, alla rutor i hela lägenheten immiga, levande ljus överallt och flera buketter med röda rosor. Vi la oss på kuddar på golvet, lyssnade på musik och pratade i timmar. 

Att han alltid visat mig och lärt mig nya saker utan att vara det minsta nedlåtande. Därmed fått mig att växa genom att inte låta mig vara i min bekvämlighetzzon.

Av alla människor jag träffat är han den som förstår mig mest. Han är den enda jag alltid kunnat säga allt till, varje liten eller stor tanke. Och de är många.

Att vi har så otroligt lika preferenser när det gäller ordning, mat, städning, inredning, musik osv. Det har gjort så himla mycket så himla lätt. 

Alla fester. Gud vad jag har haft roligt när vi sprungit runt i Skånes skogar tillsammans.

Och det där att jag de första tre åren av vår relation var fruktansvärt tänd på honom, hela tiden, varje dag. Sen att han aldrig tände på mig är en annan sak, men för mig var det en mycket härlig energi att befinna mig i. Konstant nykär och kåt i tre år, för det kommer jag alltid vara glad.

På ett dygn kan mycket hända

Igår eftermiddag fick jag för mig att titta i den där lilla skrivboken han alltid sitter och skriver i. Vad jag läste gjorde mig så arg att jag rev isär den. Är inte stolt över detta, men...jag förstår mig. 

Klockan ett på natten upptäcker Mannen detta - tänder alla lampor, vänder upp och ned på halva huset, sliter mig ur sängen med hot om att slå mig om jag inte gör som han säger, brottar ner mig och vrider telefonen ur min hand, tar sedan även dator och bilnyckel. Sen visar det sig att han går in på min blogg, tar bort de inlägg han inte godkänner, och tog sedan bort hela bloggen.

Alltså. Jag har nog aldrig varit så rädd som jag var inatt. Det tog timmar för mig att våga somna. Mitt i allt stod han och skrek åt mig att jag är en skit som inte är värd att leva med. 

Han krossar mitt hjärta, tvingar mig att leva mitt i deras relation, slår isär min familj, kränker mig genom att vara helt öppen med att han har någon annan och dessutom inte ångrar något, skriver sida upp och sida ner om ludret, hur don ska ha det, att han vill ha barn med henne utan att en enda gång nämna sina befintliga barn eller mig (förutom att han var stolt över att kunna meditera trots att jag grät i rummet bredvid)

och

att jag tar hans dagbok är något han ska bestraffa mig för, och ringa socialen och göra en polisanmälan. 

Vad han inte tycks förstå är att han kan inte göra mig mer illa längre. Han kan ta allt jag äger, det spelar ingen roll. Han berömmer sig själv, att han är stor och snäll och stark. Allt jag ser är att han behandlar mig som skit och när jag reagerar på det ger han igen tusenfalt.

Ett gräl vi hade för några år sedan började som vanligt med att han satt och sexchattade och jag blev ledsen och förbannad. Den gången blev det så mycket att jag till slut puttade på honom. Då gav han mig en stehård rak höger och jag fick sitta igenom julafton med hans familj med översminkad blåtira. Jag ramlade dessutom så illa av slaget att jag slet av muskelfästen i ena axeln. Det tog månader innan det läkte.

Mönstret: Han gör något tillräckligt mycket för mig att bli riktigt riktigt arg (det tar en stund) och när jag reagerar svarar han med en motattack som får min reaktion att bli en droppe i havet.

Sen är allt mitt fel.

Jag ger er sinnebilden av att leva med en egoistisk, självupptagen, manipulativ missbrukare. 

Ljuset i slutet osv osv.

Jag har ju skrivit på kontrakt på en lägenhet i grannbyn. En ljuvlig tre på sjuttio-nånting kvadrat, uteplats, bra litet kök och på en lugn och stilla gata. En sextiotalsdröm med massor av orginaldetaljer. Där ska vi bo, jag och ungarna, ett stenkast från dagis.

Och förhoppningsvis flyttar vi redan om en månad. Hoppas hoppas.

Det onämnbara

Det här att jag på riktigt överväger att om han tar Mumsan, jag tar Lillebror och sedan behöver vi aldrig mer prata med varandra...beskriver det ungefär vilken panik jag har?