Något viktigt

Man kan ju tänka, med tanke på min vår och sommar, att jag kärat ner mig till höger och vänster. Så är inte fallet, inte ens nära. Jag har levt i fullkomlig kärlek till människor jag mött och jag har utforskat attraktion i alla dess former. En makalös resa där jag lär mig något varje dag.

Men så kom det, ögonblicket, då jag kände den där klumpen i magen. Längtan. Jag vill bli kär. Jag vill faktiskt det. Den stunden var lite plågsam, med mycket sorg knutet till sig. Jag gjorde inget direkt med känslan, bara lät den finnas.

Och nästa dag kom, och timme efter timme var jag med Henne. Vi öppnade oss så för varandra, särskilt hon för mig. 

Idag väckte hon mig genom att lägga sig bakom mig och hålla om mig. Snusa mig i nacken. Vi låg och spann i en hög och sedan berättade jag om min galna natt.

Orden försvinner för mig. 

Men det var någonstans här det gick upp för mig att den här pirrande känslan, den känner jag igen. Det kändes som jag tystnade.

Jag gick till Hennes kyrka och det var då jag visste, först när jag kunde betrakta Henne på avstånd. På vägen hem höll vi varandra i handen och vi pratade men allt som hände i mig var brottningsmatchen att faktiskt berätta för henne. En lång lång kram och med ankaret i hand kunde jag säga

Jag är förälskad i dig.

Nya höjder av "följ flödet"...

Tidigare ikväll inledde jag en ganska seriös flört med en annan volontär, och vi bestämde att vi skulle ses på efterfesten. Väl där går vi ut på dansgolvet och jag inser efter fem takter att nja...(och vi vet ju alla att dans är en deal breaker)

...och så kommer jag in i ett groove med en kille på andra sidan om mig och vi är i sån fin synk och jag tänker att jag känner igen det där sättet att röra sig på. Mycket riktigt är han rejvare. 

...så går han och innan jag hinner vända mig om mot mitt ursprungliga ragg glider en mörk snygg främling fram och börjar snacka med mig på den mjukaste brittiskan du kan tänka dig. Och vi dansar och wow. Han säger att han spanade in mig tidigare under dagen när jag jobbade. Vi flörtar så ohämmat att jag blir lite generad bara av att tänka på det. När han föreslår att vi ska dra därifrån, ja, då går vi.

Stor parentes: jag lämnar mitt ragg på dansgolvet utan ett hej, utan en blick. På väg ut blir jag uppfångad av en annan man som anmält sitt intresse och jösses...val och kval. I vanliga fall är det så lätt att följa flödet, men nu var det som jag hade fyra olika flöden att välja mellan.

Men vi går och jag älskar hur han pratar och hur vi faktiskt flörtar och skämtar helt obehindrat, vilket inte känns självklart på engelska. Halvvägs hem där jag sover inser vi att vi inte ens presenterat oss. Så vi gör det, och sen hånglar vi.

Jag borde sluta tro saker om mig själv, men jag trodde faktiskt att jag var klar med att dra med en främling hem från nån klubb för ett ligg. Nykter men trött och suddig i konturerna och helt hög på bekräftelse. Men det är ju en av mina topp tio bästa tillstånd; ligga naken och nyknullad intrasslad i någon och känna total samhörighet. Veta att vi kanske aldrig möts igen, och då är det okej.

Sen ändå bli väldigt nöjd när man byter nummer och " - the next time I'm in Sweden love" och jisses. Vilken kväll.

Intensitet

I dagarna är jag volontär på Lund Comedy Festival. Det är såklart rysligt kul, långa dagar, mycket att göra och helt makalösa shower. Jag har skrattat till Petra Mede, Maria Möller och kanske mest och bäst av allt; Jesper. En kram fick jag också.

Och jag går runt i denna stad som inte alls är min och intrycken sköljer över mig. Jag pratar med nya människor hela tiden och är mitt allra mest serviceinriktade jag.

Men mest. Så återupplever jag igår. För igår kom jag äntligen riktigt nära en tjej jag nog varit ganska förälskad i sedan i våras. Som jag ville avfärda för jag känner verkligen att hon är så out of my legue. Hon är så sjukt snygg och trevlig och nästan färdig läkare och musikalisk och troende och poly och hippie och nykterist och sa jag att hon är så jävla fin att jag typ dör?

Så pratade vi relationer igår, och flörtande och hur vi båda föredrar glidande relationer (alltså, en relation får gärna pendla mellan kärlek- sex- och vänskaps-) och jag sa att jag är ju inte känd för att vara diskret och hon skrattade så hon nästan ramlade. Och hon sa att det är inte ofta hon är med människor som får henne att skratta så. Och vi pratade om första gången vi möttes, då hon låg i min famn (och vi hade knappt presenterat oss för varandra) och det var så intensivt och fint och hon berättade nu att så brukar hon verkligen inte göra.

Och hon smekte mig över ryggen och jag fick gåshud över hela kroppen. Och ni vet hur kyssar ibland är helt perfekta på en gång? Så var det inte här. Men vi anpassade oss efter varandra, läste av, lärde oss. Att lära sig hennes kropp. Att stanna upp och andas tungt och se varandra djupt i ögonen och fingra på nästa plagg och inte riktigt veta. Vart går gränsen? Och min lugg och hennes lugg och självklara fingrar och himmel. 

Hon är lång och atletisk och helt olik mig. Men jag får henne att skratta och hon älskar att krama mig och jag vet att inget i detta är svårt. Förutom att få bort bilden av svettiga kroppar från min näthinna när jag scannar biljetter till en föreställning.

Jag ber och får

Ni minns hur jag tidigt i somras bestämde mig för att inte ens försöka skapa reda i kaoset utan bara be om mer? I detta fallet ser jag kaos som något högst positivt och jisses, jag får det jag ber om. Det ena intensiva ögonblicket efter det andra. Ständiga möten med mig själv. Samtal efter samtal med helt fantastiska människor som bara ramlar ner hos mig. Och allt går så lätt. Avvisanden, omfamningar, vila och aktivitet. 

I helgen dansade jag i två dygn, utan att sova. Åt knappt, var aldrig stilla. Dansade ensam när andra satt, dansade nära nära, dansade stilla, frenetiskt, skrattade och grät, dansade i regn och stekande sol. Dansade i gryningen, dansade under stjärnklar himmel. Tog människor till mitt hjärta, öppnade upp mig för alla. Och all denna rörelse ligger lagrad i mitt system; allt blir lättare med dansen i blodet. 

I allt detta känner jag mig enormt älskad. Dessa fina själar som accepterar mig förbehållslöst, och som bjuder in mig i sin sfär. För detta är jag så tacksam. Och stolt över mig att jag gör detta utan rädslor och med full tillit. Den här sidan hos mig är den jag alltid känt mig mest hemma i och för var gång den kommer tillbaka är den starkare och tryggare. Och nu vill jag ha en minst lika intensiv höst, tack.

Medmänsklighet

Med glödhet intensitet älskar jag att vara personen som möter en annan som ser lite hängig ut, erbjuder en kram och verkligen känner hur hen slappnar av och sjunker in och oxytocinet börjar flöda i kroppen. Och dessutom kunna säga;

- Kom tillbaka för påfyllning närhelst du vill.

Jag flödar över nu, har så sinnessjukt mycket att ge. Gläds så mycket åt att kunna känna med andra, ge av mitt överflöd utan att det på något vis blir mindre kvar till mig. 

Kärleken

Den här magiska världen jag lever i nu - varje dag innehåller ett nytt möte som innebär något avgörande för mig. Det kan vara någon på gatan, som Petsson, det kan vara någon jag börjar mejla med. Men jag överdriver inte; varje dag skapar jag band med människor. I varje möte får jag chans att återskapa mig själv. Öva på att känna efter. Öva på att släppa taget. Öva på att släppa in.

Och det är intressant, för i samma takt som jag lärt mig att säga nej tack, sätta gränser och faktiskt tydligt klargöra om jag inte är intresserad så har detta hänt; jag har mycket lättare för att ta emot ett nej. För helt plötsligt vet jag i hela kroppen att ibland stämmer det bara inte. Det är inget personligt. Så jag rycker på axlarna och ler och ger personen en kram och går vidare. Kan tryggt säga att "jag tycker du verkar härlig, hör av dig om du ändrar dig" och lita på att det som ska hända, det kommer hända.

Och jag skapar luftslott och drömmar med människor som jag inte vet namnet på. Jag upplever intima berörande ögonblick med människor jag kanske aldrig mer kommer träffa. Jag släpper med öppen hand och öppet hjärta och ser med häpnad på hur många som kommer tillbaka och hur alla relationer är dynamiska och rörliga och helt oförutsägbara. 

Det är ljuvligt. I flera månader har jag svävat, skuttat, hoppat, flugit - ibland varit så högt ovan marken att jag inte ens sett den. Det är helt magiskt och jag njuter av varje sekund. 

BOOM - utdrag ur samtal

" Dans är verkligen en deal breaker. Tycker hen inte om att dansa...nä." / ur Vad är viktigt när man dejtar

" Det ser mysigt ut att bo därinne" ur Jag tycker om min tjocka kropp

" Det är som en solsemester med dans och asbra musik" ur Boom är så jävla fett (dagligt samtal)

" Mind. Blown " ur ungefär alla samtal.

Utöver det hade vi mängder av one liners, hittade på sånger och sa ungefär alla klyschor man kan säga. En liten familj skapades, och nästa gång hoppas vi på rejäl tillökning.

Inte ropa hej, osv.

Igår eftermiddag kände jag mig äntligen utvilad och i balans efter förra veckans mycket märkliga och upphackade sömn. Fokuserad och såg fram emot vardag, göra listor, strukturera upp livet...

Och sedan bestämde sig min hosta för att återvända och jag har hostat konstant hela natten. Inte riktigt lika utvilad nu. Och antar att tisdag är en lika bra dag att starta sitt nya liv.

BOOM - knark och sånt

Jag inbillar mig att detta var en ganska måttfull resa. Vi drack några öl var om dagen. Rökte minst en feting, två av dagarna rökte vi mer frekvent. Tog LSD en natt. Tog MDMA en natt. 

Och sen att jag råkade få i mig kokain en kväll, ja, det vet jag inte om det räknas. 

Men detta; ingen sneade på något, ingen var någonsin bakis, ingen gjorde något dumt eller märkligt pga av påverkad. Alla var glada och överrens hela tiden. Jag känner mig rikare och älskar att jag mött nya aspekter av mig själv och verkligen utvecklats. Och bara det att vara i en miljö där alla slags substanser är lagliga och tillåtna, där allt bruk sker helt öppet, det är ljuvligt. Detta var min andra festival och jag har aldrig sett någon bråka, eller sett människor vingla omkring. Jag inser hur orimligt jag tycker att droglagstiftningen är. Och håller hårt i hoppet som väcks i och med att forskning med MDMA, cannabis och LSD har påbörjats igen. Förändring är på gång.

BOOM - musiken och dansen

Jag hade faktiskt inte förväntat mig att jag skulle tycka om musiken så mycket som jag gjorde, och då har jag ändå lyssnat och dansat till elektronisk musik i sju år. Men detta var en vecka som utvecklade och förvånade mig på alla sätt. Som att dansa när det är trettiofem grader varmt - ljuvligt, inte jobbigt. Att stå på ett dansgolv och ha tusentals människor omkring mig - upplyftande, inte klaustrofobiskt.

Att jag dessutom återupptäckte gemenskapen på dansgolvet. Hur mycket jag älskar att glida från mitt gäng och röra mig framåt och hitta en plats bland främlingar och känna mig som hemma. Att få ett leende och ett hej, en kram och en öl. Det är obeskrivligt att dansa bredvid någon i timmar och nästan vara avundsjuk på hur härligt hen dansar och sedan få höra personen säga "I love your vibe darling!" och mötas i en underbar kram.

42 000 människor och alla älskar att dansa. En vecka av musik non stop. Marken vibrerar, inte bara av basen utan även för att det varje sekund stampat tusentals fötter mot den. Känslan av att vakna på morgonen och att det är så sinnessjukt bra musik att fötterna genast börjar röra sig. 

Jag dansade med främlingar. Jag dansade med en kärleksdrake. Jag dansade med min nyfunna Bror. Jag dansade så snabbt att jag knappt kände marken. Jag dansade så långsamt och gungande att jag blev ledlös. Jag dansade mig sömnig. Jag dansade mig varm. Jag dansade på stranden och i vattnet. Jag dansade liggande. Jag dansade in till mig själv och jag dansade ut till alla omkring mig. Jag dansade tills jag ramlade omkull av skratt.

Det finns inget som gör mig lika tillfredsställd. Det finns inget som alltid lär mig något om mig. Det finns inget jag kan göra helt nykter, stenad, full, syrad, e-ad eller svampad och ändå få samma effekt av. Det finns inget som får mig känna mig så komplett och hel. Inget, förutom dansen. 

BOOM - ett ögonblick

Bakgrund: det är dag sex. Kvällen innan kollapsade min rygg och denna sista dag har jag sjukt ont och kan knappt gå. Men, det är sista dagen och gå måste jag. Och dansa. Dessutom har vi en rejäl bit röka kvar så...självmedicineringen påbörjas. Och djävlar vad stenad jag blir. Liggande i skuggan på funky beach, drickandes öl och mojito och feting efter feting och smärtan försvinner och jag kan dansa och svetten rinner och allt känns så sanslöst sensuellt. Det svala vattnet. Isbitarna i drinken. Den lena starka röken,  sanden under fötterna. Hur hela min kropp gungar av varje rörelse. Och jag vill bara röra mig, varje rörelse är en njutning.

Så, vi börjar gå mot chillen. Det är långt och det är varmt och jag går långsamt, helt i min egna översensuella värld. Ler mot alla jag möter. Och nedför vägen kommer en kille som är på exakt samma våglängd. Våra blickar möts och vi flyter ihop till en underbar kram. Vi omfamnar varandra och smälter ihop, utan ett ord. Andetagen blir tyngre och händer trevar och griper tag och stående mitt på vägen rör vi oss som en vågrörelse och en blick och läppar och skägg och tungor och han stönar i mitt öra och liksom lyfter mig upp mot sig och jag öppnar upp och tar emot och...

pannan mot hans bröst och hans kind mot min hjässa och något slags efterspel och en djup blick och lätt kyss och

Som om inget hänt separerar vi oss från varandra och fortsätter åt varsitt håll.

Och på grund av så stenad att jag inte känner mina fötter måste jag omedelbart fråga mina vänner om det där verkligen hände?

BOOM - sammanfattat.

Kanske min största utmaning, att faktiskt sätta ord på allt. Boom är så intensivt att alla vanliga kompasser och ramar man bär med sig slås ur spel. Här är det stenhård psytrance dygnet runt med så knivskarpt ljud att vi kunde börja dansa redan i tältet. Och hör du inte main stage så hör du den alternativa scenen eller chillen. Musik. Hela tiden. 

På Boom är det också helt rimligt att gå fram till vem som helst och ge dem en kram. Den här veckan har jag kramat och kindpussat och pussat så många att jag är ett enda nystan av oxytocin. Det är också helt rimligt att dela med sig av det man har; har man hejat på dansgolvet är det självklart att dela på vatten, feting, öl. Alla tar hand om alla. Och ja, det låter klyschigt men är verkligen sant. Någon natt var jag ute och dansade utan mitt gäng och min rygg kollapsade och genast stod det människor omkring mig som hjälpte mig.

Fyrtiotusen människor. Hundra procent kärlek. Nakenbad och nybakade pizzor. Skavsår och skrattanfall. Myshögar och strandhäng. Disco-nap 22-02 för att sedan dansa till gryningen. Ingen som helst uppfattning om vilken veckodag det är. Hettan som gör att alla rör sig som under vatten, svetten som rinner konstant och dammet är överallt. Luften är liksom torr och smakar jord. Människorna har sina finaste kläder på sig, glittrar och lyser och blänker. Och folk dansar. I timmar och överallt. Skriker av lycka när dj:n droppar basen och höjer takten. Hjärtat slår så hårt och stadigt och tusentals människor rör sig som en enda organism och vänder sig mot varandra och ler i extas och följande samtal utspelar sig

- Var jag tvungen att välja mellan musik, knark och sex hade jag lätt valt musik.

- Verkligen! Musik!

- Ja, lätt. Dansar hellre än ligger.

I vanliga fall när jag är iväg så kan jag lite grann längta hem. Denna resa har jag inte ens tänkt på hemma. Att packa och åka var en liten chock. Och i skrivande stund ligger jag på ett hotellrum i Madrid, med en halvnaken kille bredvid mig och kan inte helt förlika mig med att det är slut. Boom, i mitt hjärta, för alltid.

I korthet

1. Dejt två med Petsson, mycket lyckad. Mest lättad att sexet verkligen var så bra som jag mindes. Är så genomorgasmerad nu att jag känner mig helt motståndslös.

2. Första etappen på väg till Boom är avklarad. Ligger nu i Lund och ska sova några timmar innan det är dags att åka till Kastrup.

3. Har verkligen fantastiska vänner, som varje dag förgyller och underlättar mitt liv. Så jäkla tacksam.

Vad som än händer

Jag har sjungit så jag blivit hes. Dansat till solen gått upp över trädtopparna. Gått hem i gryningen på öde gator. Skrattat så mycket att jag varken kunnat gå eller andas. Jag har förverkligat ideér. Jag har lärt mig göra saker jag aldrig förväntat mig.

Jag har varit så kär att blodet bubblat, flera gånger. Kärleken har blivit besvarad. Jag har blivit dumpad. Jag har gjort slut. Vänner har accepterat mig fullt ut och finns vid min sida år efter år. Jag har fått öppna min famn för dem.

Jag har fått ynnesten att bära och föda två barn som gjorts i kärlek. Jag har haft så ont att jag skrikit. Jag har varit så lycklig att jag skrikit. Jag har gråtit så våldsamt att världen försvunnit. Jag har legat i en glänta och varit i fullkomlig harmoni. Vandrat i tystnad. Gått min väg.

Jag har blivit kär vid första ögonkastet. Jag har känt attraktion växa fram. Jag har omfamnat alla sidor hos mig och blivit vän med dem. Pratat med främlingar på tåget. Nakenbadat mitt i natten. 

Så vad som än händer eller inte händer från den här sekunden så är jag tacksam. Jag tror att jag fått uppleva och känna mer på 25 år än vad många någonsin gör. Vad som än händer är jag lycklig. Vad som än händer vet jag att jag alltid gett allt, och fått allt. 

Snus - en kärlekshistoria

Så jag går in i random tobaksaffär/vidouthyrning/godisbutik för att hitta billigt snus. Min förvåning när innehavaren, efter jag förklarat mitt ärende, langar fram den ena sorten efter den andra på disken. Beskriver dess olika ursprung och smak och kvalitet. Jag blir helt förförd och går därifrån med tre dosor med, för mig, helt nya sorter. Bland annat en EPOK, helt vitt snus som både luktar och smakar som tandkräm.

Sen att jag är en så dålig snusare som kan glömma bort att snusa på flera dagar, det är en annan historia.