Välja nytt

Jag tror att det är dags för mig att börja ställa tydliga frågor till mig själv. Sätta upp mål. Vem vill jag vara? Vad är viktigt på riktigt? Vad ska jag göra? Vilka ska jag göra det med? Hur blir jag mer jag? Vad behöver jag för att verkligen gå vidare?

Jag har haft själslig semester i två år. Bara lekt. Släppt på spänningar, frigjort gammalt skräp.

Och nu är det verkligen dags. Dags att aktivt välja, och kanske även välja bort. Jag tänker på musiken och yogan. Mer av det. Mindre fylla. Mer meditation. Mer projekt och en liten utbildning. Mer drivkraft, mindre slentrianhäng.

Ärligare samtal - jag fastnar så lätt i jargong och jag tycker det är lite för roligt att slänga käft med folk. Skämta lite mindre. Eller bli lite bättre på det.

Uppträda mer.

Dansa mer.

Hitta nya rutiner för min vardag eller vänta; hitta en vardag. Har inte haft någon på länge.

Slänga saker. Ge bort. Sälja. Reducera mina sjuttioelva pyssellådor till en.

Deala med min rädsla för utbrändhet och våga pressa mig själv lite. 

Skilja mig.

Ha skilsmässofest.

Skriva mer.

Och någonstans någon gång hitta tillbaka till min kropp. Äta sova träna. Inte bara dricka dansa dekorera.

Älska mer. Göra slut oftare. Säga nej. Sätta gränser.

Sätta punkt.

Svårsmält

Jag kan inte riktigt hantera hur jag först skulle åka hem vid lunch. Och på väg till tåget frågar han mig om jag inte vill följa med och göra skattjakt?

Några timmar senare, när han igen ska släppa av mig vid tåget och undrar om jag inte ska hänga med och käka middag? Och jag nekar ihärdigt och tar mig till Malmö och har planer och vänner och allt sånt men efter några timmar

kan jag komma tillbaka?

Och självklart.

Så jag sätter mig på nästa tåg och promenerar fyra kilometer mitt i natten

bara

för att få sitta i hans närhet.

Vila i hans blick. Vila i vår sfär.

Känna hur ytterligare barriärer sprängs. Han talar om min känslighet. Och vi möts och vi drömmer om varandra på nätterna och har telepatiska samtal hela tiden och han är så nära så nära så nära.

Inget är självklart. Allt är skört och illusoriskt. Det mänskliga, det egocentriska. Rädslorna. Begränsningarna.

Och i detta.

Tryggheten och tilliten och tron. Det stabila och gudomliga och gränslösa och visionära.

Han tar inte i mig

och berör

varje

fiber

av min existens.

Vi rör knappt varandra 

och jag har

aldrig

varit

så nära en annan människa.

Tack.

Allt vad jag någonsin bett om

Denna man. Som är så full av skarvar och kantigheter och mörker och tyngd. I allt detta vänlig och artig och skör. Och dryg och envis och rädd och stark. 

Jag tycker inte att det är så vanligt att folk ser mer än det man väljer att visa upp. Och även om de plockar upp saker så sker det liksom omedvetet. Han ser. Och han synar mig. Han ser all min potential och tillåter mig att vara allt jag är. Allt jag inte är. Våra samtal är till stor del att han säger sånt jag tycker är jobbigt att höra, jag tjafsar emot, han säger åt mig att vara tyst, jag lyssnar. Motvilligt. Sen pratar vi om min motvilja. Och jag berättar om min längtan efter honom, att även om vi ses så ofta som är praktiskt möjligt känns det ibland som en...

...evighet, fyller han i.

Och hans ögon är som en stjärnhimmel och han bjuder in mig till sitt hus. Och jag berättar om mina senaste genombrott och han säger såklart det jag minst av allt vill höra men jag käftar inte emot (!) utan håller vidden av hans ord i min varelse och han håller om mig och ger mig nästan en örfil och kysser mig på pannan och det är något med det där. Att vi valt att inte vara fysiska med varandra och på något sätt försöker navigera i hur fan vi ska visa all den här kärleken för varandra.

Han är min bror och min lärare och min skyddsling och min partner och älskare och vän och elev och tusen saker till. Ruinerna av mitt ego skriker högt på hjälp och jag faller in och ut i rädsla. Det är upp till bevis. Det är inte bråttom men det är nu det gäller. Och det är det mest subtila av möten, samtidigt som jag känner mig mer djurisk än någonsin. Fly eller fäkta? Och jag är en krigare och en prästinna och ett orakel och ett barn och aldrig har allt jag studerat innan känts både så relevant och överflödigt. Aldrig har en person känts så relevant och överflödig för mig. Jorden kallar.

Anonymiteten

När jag startade den här bloggen var det ett socialt experiment. Hur får man egentligen läsare om man skriver anonymt? Det tog flera år innan jag gav adressen till någon jag kände.

Det hände också något annat längs vägen. Det fanns en frihet och en tröst i det anonyma. Och jag har bloggen att tacka för mycket, framförallt fina vänner. Det kreativa har jag inte tänkt på så mycket, men jag antar att det spelar en roll.

Ibland tänker jag på hur jag egentligen uppfattas här och ger mig på något slags förtydligande. Men faktum är att jag hamnar i ett mellanskikt, jag skriver varken om min vardag eller det som verkligen berör på djupet. Och om jag har någon ambition är det nog att skriva mer om det som verkligen pågår. Hur jag transformeras, ser en högre mening och större syfte med allt jag gör. Hur jag läser min omgivning och det som händer utifrån vad det vill lära mig. Att min självbild ständigt förändras och min identitet ständigt är under konstruktion. Ena dagen hatar jag whiskey och nästa dag tycker jag det är fantastiskt; ett litet exempel på hur mina preferenser ständigt ändras.

Häromdagen fyllde jag tjugosju år. Jag kan omöjligt ta miste på att det kommande året kommer innebära mycket jobb. Många utmaningar, välkomna sådana. Det handlar om självförverkligande (vad jag stör mig på det ordet) och någon slags "karriär" (inte ens det kan jag säga med allvar) och lite grann bevisa att jag kan. Upp till bevis. Jag är lika delar livrädd, peppad, ångestfylld och tillitsfull. Kan inte låta bli att känna att varje liten händelse bär den största symbolik just nu.

Den känslan

Ni vet när man träffar någon eller påbörjar något och nästan blir illamående av känslan att this is it. Det är eufori och lycka och förvirring (för det yttrar sig sällan som man tänkt) och trygghet. Det är känslan av att man nu inte har något alternativ än att ge allt. Att detta kommer kräva allt av en. Och därmed ge en mer än vad man någonsin kunnat drömma om.

Jag började skriva om min Gangster här. Hur vi typ känt varandra i många år. Och hur allt förändrades för två veckor sedan. Detta är så långt mycket större än någon relation jag haft. Vi möts på ett sätt som jag bett om. Längtat efter.

Som sagt, jag började skriva. Men det blev så långt att jag fortsatte i ett vanligt dokument. Och för varje dag kan jag fortsätta att fylla på den berättelsen. Det viktigaste är att jag får ord på det, får hjälp att reda i allt.

Han är verkligen ingen gangster, långt ifrån. Han odlar, bor på landet, klättrar, mediterar, bygger hus och läser. Men han har ett utseende och en l'air de gangster vilket blir en fantastisk kontrast. Så därför, låt mig presentera Gangstern, som lika gärna skulle kunna kallas Kungen. Eller Stengeten.

Savanten

Han sa allt detta till mig. Att han inte mår bra, och att han inte är på plats där han är kapabel att hantera nära relationer. Att han har två sätt; det ena är att spela på och låtsas som inget och det andra är total radiotystnad.

Så jag ju inte förvånad. Jag hade inga förväntningar. Inga krav.

Däremot hade jag förhoppningar.

Och de finns ännu kvar.

Vi kommer ses igen.

Och då hoppas jag att det finns utrymme för vad det nu än var för kontakt vi hade att fördjupas. Förändras.

Resignation

Jag kan bli så jäkla trött på mig själv när jag kollar in här. Bla bla bla. Samma sak hela tiden. Men jag bara ger upp inför den känslan, då får jag väl vara vag och upprepande och tråkig då.

I vilket fall. Igår hade vi grillfest hemma hos mig, helt spontant, och blev fulla på vin och whiskey och åt fantastisk mat. Skrattade och grät och jammade och dansade halvnakna i vardagsrummet till fyra på morgonen. Gott liv!

Malmö, storm och att vara på alla humör som finns på samma gång

Högt och lågt och upp och ner. Spelade saxofon i två timmar idag, höll sedan på att dränkas i ösregn.

Har haft samtal efter samtal med Kejsarinnan och hennes karl och för varje tråd kommit djupare och djupare in. Längre och längre in. Jag försöker inte vara vag här, men jag överdriver inte när jag säger att varje dag händer/läser/upplever jag något som ger mig nytt perspektiv. Idag tar jag mest med mig orden att jag faktiskt behöver ta hand om mig själv. Kanske är jag äntligen redo för rutiner och sömn och mat och träning och fokuserat välbefinnande?

(Redan när jag skriver det börjar jag garva - jag har ingen aning om var jag skulle få disciplinen till ett sådant liv.)

Kvinnomiddag

(Att auto correct vill ändra "Kvinnomiddag" till "kvinnomisshandel"? Inte okej.)

För ett år sedan började Eldmor, Mille Muffen och jag planera en middag för att fira min födelsedag. Ikväll hittade kom vi äntligen till skott!

I min lilla by ligger ett hotell med en restaurang som finns med i White Guide. Vi bokade bord och kom dit och jag kände mig helt lyrisk. Inte bara för att få hänga med två av mina bästa kvinnor en hel kväll, utan för maten. Sammanhanget.

Och herregud, det är mat- och dryckesporr utan dess like. Bubbel som blåser iväg mig. Förrätt med selleri och sardeller och mandel. Varmrätt; Lammbog så mör att den ramlar isär, zucchini, citron och smör. Rött vin, vaniljigt och fylligt och runt.

Kaffe, svart som natten.

Och dessert; chokladkaka så tung och kletig och kombinerad med salt och hallon och jag dör många gånger om.

Samtalet är öppet och helande och vi möts i så mycket, trots våra olikheter. Livets lager, böcker, relationer, alkoholkulturen, personlig utveckling, familjeband och mat.

Allt ryms.

Och nu är jag så mätt att jag tänker att det kommer dröja en vecka eller så innan jag kan äta igen.

Morgonstunder

Vakna av att ungarna leker. Klockan visar på 06-nånting.

Går upp.

Sätter på Pippi, på begäran.

Byter en blöja. Ger barn frukt och vatten.

Blir ensam i soffan.

Får en hostattack så ihållande att jag spyr.

Gör te.

Tar på mig kläder och bäddar sängen.

Byter film, på begäran, till Shrek.

Mediterar.

Yogar.

Släpper in och matar katten.

Gör frukost.

Äter frukost.

Skriver blogginlägg, blir avbruten för att bre en till macka.

I en nära förestående framtid ska jag ta på ungar kläder och lämna lillungen på dagis. Sen! Sen hoppas jag att min hjärna vaknat såpass att jag kan jobba några timmar.

Lek lek lek

- Nu har jag lekt hela helgen!

- Haha, okej.

- Ja...du sa ju att jag behövde leka av mig?

- Det var mer en analys än en rekommendation. Men...har du lekt färdigt nu då?

- Bra fråga.

- Tack.

- Det tror jag inte. Men det ena utesluter inte det andra, tänker jag.

- Det är sant.

Denna relation jag har skapat. Storheten i att han väntat på mig. Kanske fortfarande väntar. Storheten i att han ser min storhet och inte för en sekund låter mig vara mindre än jag är. Och när jag faktiskt är liten får jag vara det.

Savanten? undrar ni nu.

Nej. Där har det varit radiotystnad i några veckor. Och i ruinerna från det så dök den mest oväntade och omvälvande relation upp.

Om mitt liv var en film

Herrejösses och alla gudinnor och älsvor, vilka dagar detta är. Är lycklig över att det är måndag och någotsånär vardag för hjälp vad jag behöver det. Lite jord under fötterna och något som är lite förutsägbart. Och en liten liten paus från alla dessa män som dansar runt mig i tid och otid. I lek och olek. Jag är i en tid av överflöd, inget görs med måtta. Jag dricker alldeles för mycket både kaffe och alkohol. Jag röker alldeles för mycket cigg, och gör jag inte det så snusar jag. Jag äter antingen ingenting eller alldeles för mycket på en gång. Jag sover antingen inget alls (utan dansar genom äng och skog och vägar genom Sverige, hånglar och flörtar och ligger och badar i sjö och springer backe upp och backe ner) eller ungefär ett dygn i sträck. 

Jag försöker öva på närvaron, men även i detta pendlar jag mellan att vilja spola fram tiden för att se hur det går eller spola tillbaka och återuppleva det som precis hänt. Alla mellanpassager gör mig rastlös och nervös och jag andas andas andas och försöker hitta balansen. Och faktiskt jobba lite. Skriva. Spela. Städa. Hänga med mina barn och inte ha huvudet i molnen när jag gör det.

Denna dag. Ett andetag.

Orden som bubblar

Jag har så mycket som jag behöver få ner i skrift. Få ut. Få fram. För en vecka sedan såg livet helt annorlunda ut. Än så länge har jag svårt att få perspektiv på det och det är så mycket jag skulle vilja säga. Och orden finns där, men precis under ytan.

I skrivande stund sitter jag på en trappa som inte är min, i solen, i en del av Skåne som är oändligt vidsträckt. Kaffe, bakfylla, cigg, nyduschad, full av magi och trygghet.

Idag åker jag ut på äventyr, festival i Värmlands skogar. Och ingen vet egentligen om detta jag lämnar finns kvar när jag kommer tillbaka. Finns det kvar tror jag att jag kan börja sätta ord på det. Just nu - tacksamhet och tillit.