Det bästa är att det bara fortsätter.

Det är söndag kväll och för tolv timmar sedan låg jag intrasslad i Snickaren, svettig och mjuk. 

Det var den sista pärlan i nattens händelser av dans och fest och skratt och gemenskap.

Det var ett par timmar senare början på en ny dag; en lycka att få börja den med en varm man i mitt system.

Dagen har sedan varit steglös, vänner på lunch som blev fika som blev te och kaffe och efterrätt och det fina fina att hitta folk sovande i min säng.

Ett välbefinnande så starkt att bröstet nästan sprängs. Så mycket dans i benen att de är stumma. Så mycket musik att det sjunger i öronen.

Det är söndag kväll och för trettiosex timmar sedan vaknade jag i en lägenhet i Göteborg, med glowsticks fortfarande lysande om min hand. Natten var skratt och bas och timmar av dans med slutna ögon. Bubbel och finmiddag och fördrink och förväntan.

Det är söndag kväll och för sextio timmar sedan gjorde jag solhälsningen i gryningen i ett hus vid havet, i ett rum varmt av eld och kortfattade instruktioner och fullkomlig tystnad.

Det är söndag kväll och imorgon börjar en ny vecka med systerkväll, kör, yoga, Malmö och dans och studier och hångel och så mycket mer som ska uppenbara sig. Jag har allt jag behöver och mer därtill. 

Ett öppet litet kärleksbrev

Detta tillstånd av tyngd i magen och fjärilar i bröstet, pirr i låren och tjut i öronen. Där nästan allt är svårt; äta, sova, andas.

Där allt är lätt så lätt att fötterna knappt vidrör marken. Det är ingen skillnad på fantasi och verklighet och i något universum ligger jag alltid med huvudet mot ditt bröst och dina armar om mig.

Detta tunnelseende; jag var på fest i många timmar i helgen och allt jag minns med tydlighet är våra små samtal.

Detta att allt är nytt, allt är första gången. Och det är skönt att vara kär och vuxen, för inte bär jag några illusioner om någots perfektion. Du gillar inte allt med mig. Jag gillar inte allt med dig.

Men denna längtan i min kropp.

Detta skratt som ständigt ligger i mina mungipor, redo. Svindel och yrsel och en storm som är stilla och vacker.

En ständig bön från mitt hjärta;

Jag ger allt, och jag ber om välsignelse och vägledning. Ge mig allt jag någonsin bett om och låt kraften passera genom mig. 

Och vet att en dag så kommer han se på mig och allt annat kommer försvinna.

Andningshål

Så sågs vi igår, och självklart så tar det bara några timmar i hans sällskap innan jag är både hungrig och trött. Efter en veckas sömn- och aptitlöshet kändes det nästan lite hånfullt.

Överlag känns det annorlunda idag. Som att det gått hål på den värsta bubblan och jag kan äntligen andas igen. Tänka klart. Jag har inga problem med att känna mycket, längta, hoppas, men fokus är bra att ha. Hitta min egen jord.

Vad hjärtat är fullt av talar munnen

Och med anledning av det känner jag mig ganska enkelspårig. Och jag vet att min hjärna just nu är proppfull med oxytocin, serotonin och dopamin. Kanske mina favorithormoner, men de är ju inte kända för att skapa rationell balans. 

Så, pretty much allt jag gör just nu handlar om att centrera mig i hjärtat, göra all denna kärlek till min och andas. När jag inte gör det tänker jag hur det kommer vara nästa gång vi ses. Däremellan försöker jag andra saker, som att plugga, planera mina yogalektioner eller fokusera på mina vänner och allt fint jag planerar med dem. Går sådär. Men det är okej.

Väntan som blev kort

Så på en sekund stod det klart för mig att jag inte bör vänta. Jag bör berätta för honom hur jag känner.

Så med darrande fingrar ringde jag upp. Och mös och rös av hans energi och röst och jag kunde se honom så tydligt framför mig. Hej och hur är det och hur är din vecka. Fint och bra och galet.

Så sa jag det. Att jag är kär i dig. Och visste ju sedan länge att detta var en övning i att ge utan förbehåll, utan förväntningar. Och jag stammar lite, försöker hitta mark i hans tystnad.

Så frågar han; Känns det bra? Och jag exploderar av lycka och skratt och ja, du, det känns fantastiskt. Och jag ska ge dig ditt space men allt är som innan, vi hörs och ses och ta hand om dig.

Så känner jag att jag har så mycket kärlek att ge. Och jag vet att det finns något outsägligt vackert mellan oss. Och jag vet att han är försiktig. Och vad som än händer, så vet jag att jag gav allt från första stund. Det går inte att förlora då.

I havet av känslor finns ingen tid

Jag vet att det bara handlar om dagar, men jag kan inte minnas hur det var att inte känna såhär. Att inte tänka på Snickaren var tredje minut. Vad tänkte jag på då? Det är natt igen, och jag kan inte sova. Igen.

Det spelas filmer i mitt huvud. Alla ögonblick vi haft. Men också de jag föreställer mig att vi kommer ha. Och de blandas ihop, jag kan snart inte avgöra vad som verkligen hänt. 

Jag följer med denna ström och håller hårt i att äga mina känslor. Inte låta hans tveksamhet påverka. Och det går bra, det gör det. Men det är en chock. En fullkomlig total chock. Vad hände? Hur gick det till?

Och det är som på högstadiet, jag ber mina vänner ta reda på om han kommer på festen i helgen. För att veta. Så tänker jag på vad jag ska säga ha på mig vara.

Och väntan väntan.

På rätt ögonblick.

Då jag kan berätta.

Jag är kär i dig.

För att minnas hur det känns när han tar i mig

"Vill du värma dig med mig ikväll?"

En längtan bodde i mig i söndags, trots helgens magiska bravader bland hög bas och svettiga kroppar och bubbel och vin. Jag hade inte sovit på två dygn men det spelade ingen roll. Två veckor sedan vi sågs sist och trots att jag haft annan hud emot min sedan dess hade inte denna längtan mattats av.
Så kom han.
Och var längre än jag mindes, gladare och liksom mer snabbtänkt. Vi skämtade och skrattade och gjorde te och jag var nervös men bara lite och han meckade sin pipa och jag tänkte inte på det då men jag tänker på det nu, hur naturligt alltsammans var. Hur självklart han tar plats i min värld.
Så kom han.
Närmare och sluter mig i sin famn. Händer, stora och säkra mot min rygg. Kyssar och skäggstubb mot min hals. Och till slut djupa försiktiga kyssar. Och attraktionen är inte som en explosion som plötsligt överskuggar allt, nej, det är mer som en glöd som alltid finns men som vi ger näring och blåser liv i. Stadigt och stilla växer det och jag häpnar och kan inte förstå att han är här hos mig. Till slut tar jag hans hand, föreslår säng istället för soffa och leder honom mellan rummen. Nästan framme stannar han mig, står bakom och håller mig nära nära. Händer överallt. Och jag kastar kuddar och kryper skrattande upp och lägger mig till rätta.
Så kom han.
Tornar upp sig över mig och vi hånglar och jösses vad vi hånglar. Plagg lirkas av, ett i taget. Och ögonkontakten som är ständigt närvarande. Hur han ser på mig, ser mig, upplever mig. Sen är det som att jag blir en delikatsess. Han landar mellan mina bröst, försvinner i dom, och jag lite skrattar jag för hans händer är faktiskt tillräckligt stora för att det ska se proportioneligt ut. Fjäderlätta kyssar. Tänder som tar tag och biter till. Han klär av mig. Jag klär av honom. Och jag är redo så redo men han glider bara ner och landar mellan mina ben.
Så kom han.
Närmare. Och jag vet nu att han kommer hålla på tills jag kommer. Jag vet att han älskar detta, han kanske njuter mer än jag. Så jag slappnar av och lutar mig tillbaka. Försöker tänka på min andning. Tid upphör. Ljud upphör. Alla sensationer upphör, förutom den hans mun mot mitt allra heligaste ger.
Så kom jag.
Och han blick när han tittar upp mot mig när jag sakta landar är alldeles lycklig. Busig. Nöjd. Och han kryper upp och jag säger att jag blir hans slav, jag gör allt. Och han skrattar och jag suger rent hans fingrar och kysser hans skägg som smakar av mig och jag är lycklig och vidöppen och han glider in i mig. Blicken fäst i min. Och jag känner mig som en instrument, förvisso ett som biter i hans axel och river hans rygg. Det är så märkligt, för han håller inte fast mig, men ändå är det som att jag inte kan röra mig. Jag är i hans våld.
Vad kan man mera säga här? Ett virrvarr av kroppar, vissa kristallklara bilder. Som när jag rider honom och han helt plötsligt lägger sina händer om mitt huvud och drar mitt ansikte mot sitt. Kysser mig stilla. Greppar mitt hår och vänder oss om.
Så kom vi.
Och sakta återvände tiden. Varma mjuka flämtande. Nära nära. Skämt om att ringa ambulans, för det tar lång stund för andningen att bli normal. Han hämtar vatten och feting. Lägger sig bredvid mig, och jag avundas mitt meckfat som vilar i hans ljumske. Pipan passas. En hand hittar en annan hand. Vi pratar om musiken. Vi är tysta. Jag berättar historier, skapar bilder med mina ord. Vi pratar om människor som vi känner. Och så berättar jag om Henne, hur jag känner så mycket för denna kvinna fast jag vet att hon inte känner detsamma för mig. Och jag säger att det är okej, det känns okej. Men något, när jag beskriver henne, slår an en sträng av sorg och från ingenstans kommer tårar. Stilla men överraskande. Han bara öppnar sin famn, lägger mig mot sitt bröst och håller om mig. Ordlöst. Länge. Jag känner att allt är okej. I hans trygghet kan jag gråta. I hans famn kan jag vila.

Humlan

Så sitter jag och försöker sätta ord på vad jag känner. Jag pratar om Snickaren, om allt som känns. Det är första gången som jag inleder något med någon som är en del i min vänkrets, eller, i just den här specifika kretsen. En person flera av mina vänner har varit med. En person som många har åsikter och känslor kring, såsom det är med vänner.

Så är det hans blick som ser hela min själ, hans trygghet som får hela min varelse att slappna av. Och jag pratar med en vän; beskriver hur det pirrar i kroppen, hur jag känner en enorm förväntan. En stor varm vibrerande humla i bröstet 

och hon avbryter mig och säger

att det är inte en fråga om att jag kommer bli kär.

Och jag börjar gråta och går helt upp i känslan. Rädslan. Glädjen. Övertygelsen. Allt känns nytt med honom. Han tar fram många av mina bästa sidor. Och klockan är fyra på morgonen och jag kan inte sova för att allt känns så jäkla mycket.

Vinstlott

Vad makalöst det är att samtliga av mina älskare är...hur ska jag säga? Redo att tillfredsställa alla mina önskemål. Att jag jag beställa en dejt med mycket hångel, och får ett 'your wish is my command' tillbaka.

Win!

Precis vad jag behövde

"Skulle du tycka om att få besök ikväll?"

"Det skulle jag!"

Och det finns något rörande att komma hem till en man och man märker att han ansträngt sig, tänt ljus och städat och erbjuder te. Och vi pratade, för första gången någonsin. Om musik och om oss själva och småsaker. 

Sexet var ljuvligt. Roligt och innerligt och hett. Och jag känner mig varm och mjuk i hela kroppen. Glad. Tacksam för alla fina män som kommer i min väg.

En ode till psytrancen och dansen och syran

Och jag landar hemma efter en strid. Hela natten har jag slagits mot egon, demoner och illusioner och dansat mig igenom mitt livs mest nattsvarta. Dessa fester, dessa forum där allt detta tillåts äga rum. Från skrattanfall så expansiva att det svindlar till knuten därinne. Och det är med den nöjdheten jag återvänder hem, att veta att denna dans var ett rejält dagsverke. Ja, nu är jag helt tillfreds och lycklig, men jag vet att jag har arbetat mycket hårt för att komma hit. Psytrancens bas bas bas och våg efter våg med intryck och stimulans som har rört upp och rört till varje cell i min kropp. Den kollektiva dyrkan på dansgolvet, hail DJn, och sökande bekräftande blickar, vi är alla här, tillsammans. Fötterna som knappt vidrör golvet vibratot i kroppen som sitter i långt efter musiken tystnat. Musiken lever vidare i kroppen och vi står tillsammans i tystnad när morgonen kommit och ljudet slagits av, och vi rör oss fortfarande till samma takt. Gungande, studsande, svajande.

Det är sannerligen en strid, och dansen är både mitt slagfält och mitt vapen. Där alla skarvar får mötas och lösa ändar knyts upp. Och att komma hem till min grotta, med blandade känslor kliva in och långsamt ömsa skinn. Duscha länge och varmt, belöna min arbetande kropp. Välgörande te, varma torra kläder, salt och vatten. Vila nu, min jordiska varelse, för det är du värd. Du har åstadkommit mirakler inatt. Och jag ber att ljuden och rytmen ska leva i mig länge, låta mig få njuta av effekterna.

Dansen. Framför. Allt.
Dansen. Framför. Allt.