Jag är lyckligt lottad. Jag har många vänner, kompisar och bekantskaper. Jag tror att folk gillar mig på riktigt. Nu vill jag börja med att klargöra detta också; jag älskar mina vänner. Som sann kräfta gör jag nästan vad som helst för dom jag släpper innanför mitt skal.
Men.
En typisk konversation med typ vilken vän som helst ser nästan alltid ut såhär;
~ obestämd lång tid då vi pratat om vännens liv, tankar och bekymmer och jag ansträngt skiten ur mig för att ställa bra frågor, ge råd, berätta grejor som jag tror kan hjälpa; då frågar vännen något om mig!
Jag svarar; lagom utförligt och ärligt för att det ska finnas frågor kvar att ställa, nyanser osv osv.
Det blir nästan alltid en lång paus när jag pratat klart.
Och sen börjar vännen prata om sig själv igen.
Du vet! Inte ens en reaktion, en följdfråga, en fundering, ett tips, inget. Det som är värre än den där pausen är personens min när jag pratar; liksom uttråkad. Varför ska jag lyssna på detta? typ.
Newsflash! Jag tycker inte alltid att det är roligt att lyssna på "jag är inte nöjd med min relation", "jag vill byta jobb", "jag känner mig vilse", "jag är ensam" och bla bla bla. Men jag gör det ändå. Jag lyssnar. Anstränger mig för att förstå. Tänker på det efteråt. Mediterar på det. Erbjuder mig att lägga kort.
Och det är så hemskt, för jag är så ovan vid att någon vill vara med mig för att hjälpa mig! att jag knappt vet hur jag ska reagera. När det väl händer att någon ser mig i ögonen och verkligen vill veta vad som händer i min värld.
Så jag kan väl berätta nu.
På riktigt så kommer jag bli förtidspensionerad om mindre än fem år om jag inte får ihop mitt liv. Bara tanken på att jag på den tiden måste fixa utbildning och jobb och vara ensam med barnen utan att gå in i väggen eller ta livet av mig. Jag menar, jag hade självmordstankar hela sommaren, det är inget som bara försvinner.
Och på tal om det så tänker jag oroväckande ofta på att det vore lika bra om barnen blir bortadopterade, dör eller på nåt annat sätt försvinner. Händer ju oftast när ryggen håller på att gå av och lillungen vill vaggas till söms, men det skrämmer skiten ur mig.
För övrigt närmar sig dagen då skiljsmässan går igenom och återigen - hur ska jag fixa det utan att bli galen?
Nästan varje dag tänker jag att om han bara frågade skulle jag ta honom tillbaka, för vad som helst är bättre än detta. Jag vet inte om det är sant, men det känns så.
Varje dag tittar jag på mina barn och mitt hjärta och själ går sönder. Jag är en jättebra förälder - tillsammans. Jag är skitkass ensam. På riktigt.
Jag har stora ambitioner och är förvånansvärt full av självförtroende - och jag fattar inte hur? Varför? Och trots att det värsta redan hänt så går jag liksom runt och väntar på att det ska bli ännu värre.
Och ingen frågar. Ingen undrar hur jag ens tar mig upp ur sängen. Ingen undrar hur det känns nu. Det var mindre än ett år sedan allt brakade lös och jag ska redan vara över det?
Jag fattar inte.
