Nu ska jag försöka reda ut något som jag grunnat på en tid. Det handlar om flera saker samtidigt; andlighet och mänsklighet. Balans. Reaktion och konstruktion. Känslor och vilja. Egot, hjärtat, sinnet och själen. Samhället och tron. Val.
Jag tror på att allt vi upplever är något vi har valt, någon gång. Jag tror på att allt som händer oss har ett högre syfte, en högre funktion. Jag har full tillit till att allt blir som det ska, att jag är stöttad och skyddad. Jag tror på att jag varje dag blir guidad i vem och hur jag ska vara.
Med allt det sagt, för att understryka att jag i grund och botten har total tillit, så vill jag prata om några saker jag inte tror på. Att trycka ner sina känslor. Att inbilla sig att det går att koppla bort sig och sina handlingar från sin omgivning. Att använda begrepp som "det blir som det ska" och "allt har en mening" för att inte på riktigt känna att man faktiskt sårar någon annan. Eller för att inte helt ta ansvar för vad man själv vill. Hela vår funktion som människor är att vi är sociala varelser. Flockdjur. Tanken att vi kan göra något oberoende av vår omgivning blir skev.
Ja, ibland behöver man göra saker fast det kommer såra någon. Som att avsluta en relation. Och det är helt okej. Men om du har vetskapen om att du gör något som kommer göra någon annan illa är det ditt ansvar att försöka göra det så schysst som möjligt. För den andra. Och blir jag själv utsatt för något, är det mitt ansvar att ta vara på min reaktion. Om det finns något som är "mer andligt" än något annat så är det att faktiskt vara närvarande i vad som händer, utan att gömma sig bakom klyschor. För hur stora sanningar det än må vara, så blir det bara schablonartat när det används utan förståelse.
Jag kan tillåta mig själv att vara riktigt arg och ledsen just nu. För jag vet att jag kommer inte vara det för evigt. Och jag vet att om jag inte är det nu kommer jag behöva vara det någon annan gång. För känslor försvinner inte. Att värdera känslor och tillstånd som bra eller dåliga tror jag kan skapa ett märkligt förhållningssätt till dem.
Här blir arketyperna viktiga för mig igen. Och kanske är det första gången jag verkligen kommer i kontakt med hjältinnan i mig. Hon som kämpar. Hon som inte ger efter för det behagliga utan står ut i smärtan. Märkligt nog har jag nog aldrig känt mig så stark som jag gör nu. Övergiven och sorgsen och förbannad och svartsjuk och sur - och samtidigt fullt tillfreds i vetskapen om att jag alltid gjort mitt allra bästa. Och är det inte tillräckligt, är jag inte tillräckligt, då är det inte min förlust.
Jag har ingen andlig sida. Jag är andlig hela jag, i minsta cell. I varje tillstånd, i varje känsla, i varje humör och situation är jag i kontakt med alltet, universum, gud. I varje sekund är jag gud. Och det är ingen ansträngning. Det är att aldrig någonsin vara vilse.
